foto: Per-Åke Westerlund
Mohammed Abu-Hummus kom till Socialismkonferensen trots att han skjutits i benet av israeliska soldater fyra dagar tidigare.
Kamp mot högerregeringen, rasism och ockupation var huvudteman den 16-17 december när Socialistiska Kamprörelsen (CWI i Israel/Palestina) höll sin årliga Socialismkonferens. Med nära 150 deltagare och rekordmånga palestinska talare blev konferensen en stor framgång. Offensiv var på plats.
Fyra dagar innan Socialismdagarna i Tel Aviv blev Mohammed Abu-Hummus skjuten i benet med en gummimantlad kula. Nu kom han med en käpp till stöd för att berätta om kampen mot bosättningar och ockupation i östra Jerusalem.
– Jag filmar hela tiden arméns, gränspolisens och polisens agerande. Jag har över 500 filmer på våld, övergrepp med mera. Den här gången hade de stängt av en gata. Jag filmade och sa att de ljög om orsaken till att de blockerade vägen. Då blev jag skjuten, berättar Mohammed Abu-Hummus.
För några år sedan sköts han i benet med skarp ammunition i samband med en protest. Han vårdades på sjukhus, men gjorde ingen anmälan eftersom polisen ändå inte skulle ha utrett skottet.
I januari sköts hans kusins 12-årige son i huvudet med en gummikula. Soldaterna hävdade att han hade kastat en sten mot dem. 12-åringen hamnade i koma, men överlevde.
Diskussionen om kampen för fred och mot ockupationen var naturligtvis en av Socialismkonferensens viktigaste.
Mohammed Abu-Hummus förklarade hur den israeliska statens våld och repression har ökat i takt med allt fler bosättningar i östra Jerusalem.
– Före ockupationen år 1967 var min by, Isawia, 12 500 kvadratkilometer. Nu är den 2 000 kvadratkilometer. En stor del används av militären. Nu senast har mark beslagtagits för en motorväg till den judiska bosättningen Maale’ Edomin och till en ny soptipp. Ett annat stort område, 440 kvadratkilometer, sägs ska bli en nationalpark.
Maale’ Edomin är en av de tre största bosättningarna med 150 000 invånare. Nya och utökade bosättningar som också ska legaliseras är en del av högerregeringens politik.
– När domstolen förklarade att Israels stat inte har rätt att ta vår mark svarade regeringen att de inte har tagit något, utan bara ”byggt en park”, sa Mohammed Abu-Hummus.
– Polis och soldater agerar i östra Jerusalem för att skapa de krig och konflikter de säger sig vara där för att förhindra. Vi kan se hur 30-40 soldater jagar ett barn längs en gata. Unga grips och släpps senare. Syftet är att skrämma. Det finns barn som inte vågar gå till skolan. Brutaliteten visas tydligt på en film där en israelisk soldat dödar en palestinier och sedan planterar en kniv på offret.
När gränspolisen griper en palestinier, ”administrativ arrest”, för hot mot säkerheten behöver de inte visa upp några anklagelser eller dokument inom sex månader. För några år sedan ledde en hungerstrejk bland dessa fängslade till att flera släpptes och antalet sjönk. Men sedan januari 2015 har antalet ökat från 155 till 750, varav tre palestinska ledamöter av Israels parlament, Knesset. 400 barn under 18 år hålls i denna form av arrest. Det totala antalet politiska fångar uppskattas av organisationen Adamir till 7 000.
Mohammed Abu-Hummus visade också hur allt fler palestinska hus demoleras. Både i östra Jerusalem och i ”område C” (områden som efter Osloavtalet år 1993 inte direkt står under den palestinska myndigheten) förstördes fler hus och byggnader under första halvåret i år än under hela 2015. Rivningarna är de värsta på 20 år, skriver den icke-statliga organisationen Ir Amin.
– Regeringen river hus där familjer har bott i 55 år och säger att de är ”illegala”, berättar Mohammed Abu-Hummus.
Beskrivningarna från östra Jerusalem bekräftades av Ron Zaidel från organisationen Bryt Tystnaden som består av före detta israeliska soldater mot krig och ockupation.
– Statens agerande i de ockuperade områdena sprids nu till östra Jerusalem och in till själva Israel. Det är inte för att provocera, det handlar om kontroll. De visar närvaro för att visa vem som har makten. Hus och bostäder genomsöks, men de säger aldrig varför, sa Ron Zaidel och fortsatte:
– När de har gjort en räd kastar de handgranater. Palestinierna behandlas som fiender som ska leva i konstant rädsla.
I panelen ingick också Amira Hass, välkänd journalist i tidningen Haaretz, som själv bor i Ramallah på Västbanken. Hon betonade att det handlar om både ockupation och en kolonial regim. Den israeliska staten styr över två olika system: i Israel självt och i den palestinska myndighetens områden som i praktiken är ett israeliskt protektorat. Även i Israel inskränks demokratin allt mer.
– Koloniseringen har fördjupats. Israels styrande försöker avskaffa palestiniernas kollektiva existens. Gaza är en prototyp, en enklav avskild från världen. På Västbanken och i östra Jerusalem skapas små Gaza. Den palestinska nationen är på sin lägsta punkt, sa Amira Hass.
Yasha Marmer från Socialistiska Kamprörelsen (Tnua’t Maavak Sozialisti/Harakat Nidal Eshtarahr, CWI i Israel/Palestina) underströk också hur Netanjahus regering har blivit än brutalare.
– 15 000 palestinska bostäder revs under 2015. I år är det redan dubbelt fler. Antalet arresterade och dödade ökar också, sa Yasha Marmer och fortsatte:
– Osloavtalet kom till som ett svar på den första intifadan, ett massuppror mot ockupationen. Direkt militärt styre skulle ersättas med viss autonomi i upphackade palestinska områden. Idag fortsätter och fördjupas ockupationen.
– Samtidigt är Netanjahu på kollisionskurs med historien. Under år 2011, med revolutionerna i Tunisien och Egypten samt hundratusentals på gatorna i Israel i över två månader mot prisökningar och bostadskris, rasade stödet för regeringen. Kontrarevolutionen i regionen och bristen på alternativ i Israel har lett till dess återhämtning.
– Repressionen är också ett tecken på de styrandes oro. Till exempel har en ”etisk kod” införts på universiteten i Israel, som förbjuder studenter och lärare att tala om vad som händer i de ockuperade områdena.
Yasha och andra talare påminde om lärarstrejken nyligen på Västbanken, som riktades mot både den palestinska myndigheten och mot ockupationen. Strejken rapporterades knappt i israeliska media och uppmärksammades inte heller av lärarfacket i Israel.
Socialistiska kamprörelsen står för kamp mot ockupationen och förtrycket av palestinier som ett svar på alla idéer om en normalisering av ockupation och rasism. Den nationalistiska-rasistiska reaktionen i Israel grundas inte i ett ekonomiskt intresse hos den judiska befolkningen. Det är säkerhets-existensiell oro som gör att arbetare och andra kan kontrolleras av den härskande klassen.
Socialister måste föra fram dialog och gemensam kamp, särskilt arbetarkamp, för palestinier och judar för att understryka deras gemensamma intressen av kamp mot den israeliska kapitalismen, för ett demokratiskt socialistiskt samhälle utan nationellt förtryck.
Det betyder att stå för ett socialistiskt Israel och ett socialistiskt Palestina. Att idag föra fram parollen om en gemensam stat skulle inte besvara den stora oron för säkerhet på båda sidor, samtidigt som en tvåstatslösning på kapitalistisk grundval innebär ett Palestina som vasallstat under Israel. ■
