Inför årets första maj borde Sverige sjuda av massprotester. I stället knyts än så länge nävarna mest i byxfickorna – trots att gruvarbetarna i Malmfälten, liksom i viss mån Handels, Byggnads och Svenska Elektrikerförbundet, visat att förmågan till kamp ännu lever. Än finns chansen för låglönefack som Kommunal och Hotell och Restaurang att ta steg som kan mobilisera medlemmarna. Ändå riskerar vi nu att gå mot sommaren utan de skarpa reaktioner som hundratusenden längtar efter, mot en högerregering som i sin vårbudget aviserat en överföring av tiotals miljarder kronor till samhällets fem procent rikaste och gör Sverige till en nyliberal experimentverkstad.
Som en symbol för det nya Sverige har även säkerhetspolitiken förändrats så att Fi (fienden i militär förkortning) som förr brukade antas komma från öst nu i den hittills största krisberedskapsövningen någonsin i stället antas komma från ”bogalandier” i storstädernas förorter.
Med förmögenhetsskattens avskaffande skänks 4,8 miljarder till de allra rikaste. Det är mer än kostnaden för den samlade årliga löneökningen i landet eller kostnaden för hela den så kallade integrationspolitiken.
Sverige blir nu ett av få utvecklade länder utan både förmögenhetsskatt och fastighetsskatt, vilket ger enorma summor till de allra rikaste. Klasspolitiken kryddas med subventionerade pigor åt överklassen, jobbavdrag som ger mest till höginkomsttagarna och löften om ännu fler lättnader av inkomstskatten, eventuellt borttagen värnskatt, reducerad bolagsskatt o s v.
Vare sig detta eller regeringens privatisering av statliga företag och de borttagna stopplagarna för utförsäljning av sjukhus och kommunala bostäder ger fler jobb. Resurserna kommer i stället att brännas på mer spekulation, fler utlandsresor, champagnekorkar i taket och annan lyxkonsumtion.
Medan moroten hängs framför höginkomsttagare och parasitära skikt av aktieklippare används i stället piskan mot de arbetslösa och sjuka – trots flera sökande på varje ledigt riktigt jobb. Rappen från denna piska stavas försämrad a-kassa, nedmontering av komvux och arbetsmarknadsutbildningar, 30 timmars jobbsökande per vecka, ”jobb- och utvecklingsgaranti” på socialbidragsnivå, högre fackavgifter och kommunala taxor och ännu hårdare tag från Försäkringskassan.
Till detta ska läggas att regeringen drar in statsbidrag till kommuner och landsting, tar bort räntesubventionen av nya hyreshus och avstår från medel till byggen av järnvägar och annan infrastruktur. I stället öppnas nya områden för parasitära profiter, som privata försäkringar, privata skolor och sjukhus och lån till vägbyggen från Volvo och andra penningstinna storföretag, som återbetalas med vägtullar.
Efter att Reinfeldt, Borg & Co vunnit ett val på tröttheten med Perssons s-högerstyre och sina fagra löften om åtgärder mot massarbetslösheten i ”utanförskapets Sverige” har en vårbudget nu lagts som trots högkonjunkturen räknar med en fortsatt total arbetslöshet på mellan 6 och 8 procent till nästa val.
Att lågavlönade arbetare och tjänstemän hatar denna klasspolitik visar sig i det drastiskt fallande stödet för regeringen. Med ett uns av verklig opposition från facken, med en politisk strejk mot attacken på a-kassan och kamp för rejäl kompensation i avtalsrörelsen, skulle inte bara Leijonborg utan hela högerregeringen och dess uppdragsgivare i Svenskt Näringsliv, redan hänga på fallrepet inför 1 maj.
Det är dags för en verklig låglönestrid. Ett varsel om strejk måste följas av intensiv opinionsbildning, inbjudan till solidaritetsstrejker och demonstrationer etc. Det är också hög tid att redan nu kräva att LO tar initiativet till en ny massdemonstration – helst i kombination med en politisk strejk – i samband med riksdagens öppnande till hösten – i stil med 6 oktober 1992.
