När valurnorna öppnades och rösterna i folkomröstningen började räknas stod det snabbt klart att väljarna sagt nej till Lissabonfördraget. Med ett högre valdeltagande än vanligtvis i EU- folkomröstningar och trots att hela det politiska etablissemanget stödde enja-sidan, förkastades fördraget av 53 procent mot 47 procent som var för.
Nejet till till Lissabonfördraget den 12 juni var ett nederlag för det politiska och ekonomiska etablissemanget. Det representerade ett var- ningsskott från arbetare och ungdomar. Det visar också hur kampanjer med begränsade resurser, men som tar upp arbetarklassens verkliga intressen, kan utdela ett hårt slag mot hela EU:s elit.
Lissabonfördraget kom efter att den föreslagna europeiska konstitutionen röstats ner i Frankrike och Nederländerna.
Lissabonfördraget utarbetades i ett försök att bevara innehållet i konstitutionen och undvika att det måste godtas av folkomröstningar. Det fanns dock ett problem. På Irland är det lag på att alla förändringar i Irlands konstitution måste godtas i en folkomröstning, och Lissabonfördraget innehöll sådana förändringar.
Under upptakten till omröstningen drogs stridslinjerna upp. Fördraget stöddes av regeringen och de stora oppositionspartierna, inklusive Labour (socialdemokraterna) och de gröna. På nej-sidan stod en blandning av mycket olika grupper. Socialist Party (CWI på Irland) med den före detta parlamentsledamoten Joe Higgins spela- de en framträdande roll, tillsammans med en allians av progressiva och vänsterinriktade grupper känd som Kampanjen mot EU-konstitutionen (CAEUC). Å andra sidan drev också Libertas, en lobbygrupp för storföretagare ledd av miljardären Declan Ganly, kampanj för ett nej, av anledningen att man ville skydda Irlands låga beskattning av storföretagen. Även en konservativ katolsk grupp, COIR, som inte var representativ för nejväljare, drev kampanj för ett nej i motstånd mot abort och homoäktenskap.
I början av valkampanjen såg det ut som att ja-sidan hade segern säkrad, med tyngden hos det etablissemang som stödde den. Men när de verkliga frågorna kom in i debatten visade sig ja-sidan vara oförmögen att svara på utmaningarna från nej-sidan och opinionen började svänga allt mer till nej-sidans fördel.
Lissabon representerade ytterligare ett steg mot militariseringen av EU. Fördraget förpliktigar alla medlemsstater till ökade militärutgifter och garanterar att mer pengar går till vapen och mindre pengar går till skolor och sjukhus.
Lissabonfördraget syftade också till att främja den nyliberala agendan för privatiseringar av offentliga sektorn.
Den irländska nejrösten var ett tydligt budskap från arbetarklassen i städerna och i mindre städer över hela landet. I Dublin förkastades fördraget i arbetarklassområden. Tre av fyra arbetare röstade nej.
Nejrösten var inte baserad på nationalism eller motstånd mot ett genuint samarbete mellan Europas folk.
Den irländska nejrösten kom till stösta delen ur arbetarklassens progressiva motstånd mot den politik som EU eftersträvar. Den visade på en djupt rotad misstro och ett missnöje med etablissemanget, inklusi-ve många av fackföreningsledarna som skandalöst nog gav sitt stöd till en jaröst.
Danny Byrne
