Den antikapitalistiska rörelsen två år efter Göteborg

2007-01-21 16:19:01




Krönika av Liv Gustavsson Rhodin

Göteborg 2001 skakade om alla närvarande. Dels deltog vi i de dittills största demonstrationerna i Sverige på mycket länge, dels blev marxismens teorier om staten som kapitalets verktyg till konkreta erfarenheter – verkliga blåmärken och blykulor.
Krigsstämningen, med en polishelikopter ständigt hängande i luften som en ond stålinsekt, skapades redan samma morgon Bush anlände till Göteborg. Första provokationen var stålcontainer-muren runt Hvitfeldtska, omkring 500 demonstranter spärrades in på skolan som var navet i Göteborgsaktionens verksamhet (informationscentrum, sjukstuga, matbespisning, mm).
Med hundar och hästar skar polisen av den lugna ”Antikapitalistmarschen” på fredagen, som RS och några andra organiserade. Polisen attackerade med stort våld. sen kom stenarna och kravallerna.
En lång dag med flera attacker från polisen men också en stor demonstration mot EU slutade med Reclaim the Citys fest där tre personer blev skjutna.
Polisbrutaliteten i Göteborg var en allvarlig varning. Den ger en vink om hur långt polisen är beredd att gå om den känner att den ges fria händer. Statens våld har fortsatt med rättsprocesserna: dom på dom med mångdubbelt längre straff än vad som varit normalt tidigare har slagits fast.
Hittills har 59 personer fått fällande domar (32 av dessa fick noteringar om sin politiska tillhörighet i domen). Flera av dessa politiska fångar har nu suttit av det första året på sina fängelsestraff. Nyligen las förundersökningen mot poliserna som sköt ned för tredje gången, medan demonstranter har dömts till flera års fängelse för att vifta med händerna eller kasta stenar. Även att försöka lugna folk och hindra stenkastning har setts som bevis på att man ”leder upploppet”.
Ytterligare bevis på vilken sjuk värld vi lever i har fortsatt att komma – Genua där Carlo Guiliani sköts till döds, 11 september, Bushs krig mot Afghanistan och Irak, nya terrorlagar där i princip vad som helst kan klassas som terrorism, förslag på maskeringsförbud och mer vapen till polisen osv.

Vid årets G8-möte i Evián slog världens ledare fast att fattiga även i fortsättningen ska förvägras aids-medicin samtidigt som en demonstrant som hängde i en banderoll på en bro föll och fick livshotande skador då polisen skar av repet.
Men motståndet har växt. USA:s strävan efter världsherravälde möttes av den enorma antikrigsrörelsen, som runt om i världen nu följs av en våg av arbetarkamp: generalstrejker i Peru, Italien och Grekland, storstrejk i Österrike och en massiv strejkvåg i Frankrike till exempel. T o m i Sverige har kamp brutit ut med Kommunals strejk.
Sanningen om Göteborg har delvis sipprat ut, även om händelserna efter två år inte finns så långt fram i medvetandet hos de flesta. Jag tror att Göteborg är som de första molnstrimmorna man ser på himlen när ett oväder är på väg. Vi har stormarna framför oss. Framtiden tillhör arbetarkampen, och det är ditåt den antikapitalistiska rörelsen måste vända sig. Kampen mot USA:s krig gav rörelsen en ny dimension och nu finns chansen att smälta samman med arbetarnas kamp som har möjligheten att förändra hela samhället; att inte bara stoppa de mäktigas möten utan störta hela deras kapitalistiska samhällssystem.
Vid EU-toppmötet i Sevilla förra året var 10 miljoner ute i generalstrejk mot regeringens nyliberala politik och demon mot toppmötet var fantastisk. Den avslutades dock utan att det ens hölls ett tal! Det är arbetarnas kamp som kan se till att rörelsen inte blir marginaliserad, men det krävs också kamperfarenheter, organisering och målmedvetenhet.
Rättvisepartiet Socialisterna menar att kampen måste beväpnas med ett socialistiskt program. Huvudproblemet för den antikapitalistiska rörelsen idag är just avsaknaden av program och de anti-organiseringsstämningar som också underblåses av den allt mer högervridna ledningen. I Evián förde en grupp fram parollen: ”The only good system is a sound system”…

Sociala forum som European Social Forum i Florens förra året har diskuterat och diskuterat utan att göra några ansatser till att egentligen komma fram till något. För att inte utmana den rådande ordning de själva är en del av vill ledargrupperingarna som t ex Rifondazione Comunista i Italien och författaren Naomi Klein hålla det hela så brett, dvs utslätat, som möjligt.
Varken i Sevilla eller Köpenhamn gjordes det några egentliga försök att nå toppmötet, vilket det har riktats klagomål mot från vissa håll. Visst skulle det vara en stor seger om något av utsugarnas planeringsmöten/pr-jippon stoppades, men det räcker inte att bara fortsätta följa toppmötena. Antikapitalism måste också bli att agera mot privatiseringar, nedskärningar och attacker på arbetare här och nu.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!