Den röda grevinnan – onekligen ett spännande liv

2010-04-29 12:19:44

BOK	Den röda grevinnan
Författare	Yvonne Hirdman
Förlag	Ordfront förlag (2009)

Biografiförfattare ställs alltid inför luckornas dilemma: en persons hela livshistoria finns aldrig bevarad för eftervärlden, men ska personens historia berättas behöver den fyllas i. Till skillnad från många andra författare är Yvonne Hirdman mycket noggrann med att ange när så görs. Där- för finns små kommentarer inspräng­da genom hela Charlottes historia: i kursiveringar, i parenteser, med fråge­tecken. Det må vara käll­kritiskt korrekt, men stundtals blir greppet ändå olidligt. Det beror möjligen på att det är sin egen mor Yvonne Hirdman skriver om, men ibland är beskrivningarna så småflicksaktigt romantiserande att de mer känns som ihop- kokade av en tonåring än skrivna av en professor i samtidshistoria.
Men: boken tar sig. Allt eftersom sidorna blir fler, blir huvudpersonen oundvikligen äldre och ungflickssvärmerierna färre. Samtidigt börjar den omkringliggande historien skildras med större närvaro. Vi har nu hamnat i Tyskland, det är tidigt 1930-tal, och Charlotte, allt mer politiskt övertygad, överger sin adlige make Alexander Stenbock-Fermor för den övertygade kommunisten och partikadern Heinrich Kurella. Historien berättas visserligen fortfarande genom det 60 års raster som tiden lagt mellan idag och den tidens illusioner kring vad som skulle kunna bli verklighet i Sovjet, och Hirdman kan inte låta bli att låta efterklokheten kommentera varje uttryck för socialistiska förhoppning­ar. Det är ändå otroligt spännande läsning.

Charlottes personliga berättelse vävs – ibland så smidigt att det blir o­behagligt – ihop med den omkringlig-gande stalinistiska.
Exempelvis: kort efter Charlottes och Kurellas ankomst till Sovjet mördas Sergej Kirov, partichef i Leningrad och Stalins närmsta vän. Start- skottet för Stalins utrensningar är avfyrat. Här går det politiska och det privata hand i hand: fruktan för den egna säkerheten driver Kurella till att både övertala Charlotte till en sen a­bort, i sjätte månaden, och att förråda sina vänner och kamrater under de ändlösa utfrågningar som skulle sålla förrädare från lojala. (De progressiva vindarna från revolutionen 1917 hade ännu inte helt bedarrat vid den här tiden, och aborträtten var än så länge säkrad i Ryssland – men den skulle åt­er kriminaliseras genom den nya författningen 1936.)
Långsamt dras snaran åt kring Kurella. Han tillhörde högerflygeln i bolsjevikpartiet, vilket gjorde att han å ena sidan ingalunda satt säkert, men att han å andra sidan inte var föremål för den skoningslösa förföljelse som drabbade den tidens trotskister.
Charlotte verkar dock förbli betrodd av partiet. År 1936, samma år som Moskvarättegångarna pågår, blir hon nämligen tillfrågad om att agera spion för Rysslands räkning i Köpenhamn. Och hon låter sig övertalas, alldeles uppenbart för att själv lyckas komma ut ur landet och därifrån kun­na rädda även Kurella från att ställas inför rätta för landsförräderi.

Desillusioneringen bland de öv­ertygade kommunister som lyckades fly Sovjet efter 1930-talet är svår att föreställa sig. Och tyvärr försöker Hirdman inte heller gestalta den. Kanske är det källmaterialet som är för tunt igen? Också i de gamla hemligstämplade akterna över moderns förehavanden i Danmark 1937 som hon efter många om och men lyckas begära ut från Rigsarkivet i Köpenhamn, visar sig informationen vara knapphändig, kodad. Inte heller får vi veta om Charlotte, kommunisten och grevinnan, någonsin fann sig i det tillrättalagda livet i femtiotalsförorten Hökarängen där socialdemokratin formligen måste ha strömmat ur väggarna.
Yvonne Hirdman gör en stor po­äng av att luckorna i Charlottes historia är så stora på grund av att hon var kvinna. Det är antagligen sant: för många av de andra karaktärer som kantar Charlottes liv finns betydligt mer detaljerade levnadsteckningar bevarade, och de flesta av dem är män. Man kan därför – om man för ett ögonblick bortser från släktbanden – fråga sig varför Hirdman, det skrala källmaterialet till trots, valt att berätta just Charlottes historia.

Bland författare av biografier öv­er historiska personer, kända eller o­kända, finns två grundtyper: de som reducerar de historiska händelserna till kulisser för att berätta om sin person, och de som använder personen som en röd tråd för att beskriva en historisk epok.
Enligt min mening är de senare böckerna – exempelvis Bengt Jangfeldts biografi om Majakovski – betydligt mer intressanta. I den sortens biografier slipper man också delar av de gissningslekar författaren tar till för att försöka lista ut hur föremålet för biografin tänkte och varför denne gjorde som den gjorde. Den röda grevinnan faller någonstans mellan dessa två. Trots luckorna och hur de fylls i, skildras ett intressant livsöde i en intressant tid.
Ulrika Waaranperä