De oanständiga av Ulrika Nandra är en viktig bok om en levande pågående kamp. Som undertiteln säger: Det moderna Indiens sexuella revolution.
Omständigheterna kring boken är både talande och frustrerande. Ulrika Nandra växte upp i Sverige med en svensk och en indisk förälder. Under år 2007 var hon där i ett halvår och skrev för Svenska Dagbladet om förändrade könsroller och sexslavhandeln. När hon lite senare försökte ta sig tillbaka förlängdes inte journalistvisumet och hon portades från Indien med hänvisning till hennes tidigare artiklar. Det innebar att Nandra inte kunde följa på plats det som hände kring årsskiftet 2012/2013.
Den brutala gruppvåldtäkten som tog död på studenten Jyoti Singh Pandey i New Delhi är den mest kända våldtäkten i världen (Nirbhaya-fallet) och ledde till flera veckor av massprotester över hela Indien. Framförallt tilltog kampen när polis och rättsväsende uttalade sig och skyllde på Pandey.
Jag har letat efter skildringar från dessa protester, vill höra röster från deltagarna, om organiseringen och hur många var de. Dessa kvinnor revolutionerar när de tar till gatorna mot ett våld som är riktat just mot kvinnor för att hålla dem på plats. Ett våld som på intet sätt är någon nyhet, men som idag ifrågasätts. Masskamp som metod är extra intressant ur en socialistisk synvinkel. Om detta handlar inte De oanständiga. Däremot ger den värdefull bakgrundsinformation.
Det sexuella tabuet i Indien syns inte minst i Bollywood och filmens värld: kroppar väl höljda i tygmassor och censur av könsord och svordomar. Fram till nyligen har inte ens kyssar visats på vita duken.
Enligt en psykoanalytiker, Sudhir Kakar, som det refereras till i boken, är kvinnan i Indien så starkt förknippad med moderlighet att den manliga sexualiteten därför brottas med kluvna känslor. Attraktionen gentemot en kvinna känns skamlig.
Skambelagd sexualitet förvrider sex och kan leda till våld. Det är mycket svårt för unga att pröva sig fram. Det finns ingen eller bristfällig sexualundervisning och sex är enligt författaren inget man pratar om. Fortfarande är arrangerade äktenskap, där familjen har valt ut en partner, det vanligaste. I boken intervjuas flera ur den lilla minoriteten unga kvinnor som har brutit sig loss och har sex före äktenskapet, men är livrädda att de ska upptäckas.
Det är chockerande att inse hur starkt kvinnoförtrycket fortfarande är. Att som kvinna cykla eller möta mäns blickar kan väcka uppseende. Enligt en rapport från UNICEF har könsfördelningen bland barn till och med försämrats under tillväxtboomen. År 1991 gick det 945 flickor på 1 000 femåriga eller yngre pojkar, år 2009 var fördelningen nere på 918 per 1 000 och i Delhi bara på 890. Flickfoster aborteras bort och små flickor dör tidigt då de får mindre att äta. Hemgiften är en stor orsak till denna könsapartheid. Trots att seden är förbjuden sedan 1961 brukas den fortfarande och uppges till och med ha ökat.
Hälften av både män och kvinnor anser i flera undersökningar att kvinnor får acceptera misshandel i hemmet (hälften av kvinnorna uppger sig ha utsatts för sexuellt våld i hemmet). Jag går in på Times of India och det slår mig: Våldtäkt i hemmet är inte ens ett brott! Detta var ett krav från Vermakommittén, som tillsattes efter massprotesterna mot Nirbhaya-våldtäkten, men som avslogs både i parlamentet och av BJP-regeringen.
Just nu pressar kvinnogrupper på och har fått kvinno- och barnministern Maneka Gandhi att svänga till att säga att hon kan överväga en kriminalisering. Amnesty International och Human Rights Watch har en lång lista av kritik mot Indiens lagstiftning. Förändringarna i lagen som gjordes efter Nirbhaya-fallet var att våldtäktsmän kan få dödsstraff, men fortfarande har inte kvinnor rätt till sina egna kroppar enligt lagen. Och katastrofalt nog återkriminaliseras samkönat sex i samma lagpaket (december 2013) efter att ha varit lagligt i blott fyra år.
Sexualiteten ses ofta inte som individuell, utan hela familjens heder kan kränkas och därför måste sexualiteten kontrolleras. Stigmat för den som anses ha gjort fel är så stort att kvinnor kan uppmuntras till självmord som ett bättre alternativ än att leva bortstötta från alla.
Inte bara familjen vaktar sedligheten, utan även moralpolisen. Kyssande par kan gripas på gatan. ”I söndags annonserade Mumbais polischef att han har givit order om att utföra raider i hotell i stans förorter där ogifta par drogs ut ur sina rum och anklagades för oanständigt uppträdande”, skrev Washington Post den 10 augusti 2015. Lokala bydomstolar (Khap panchayat) fördömer ofta kvinnor som utsätts för våld och arbetar emot att kvinnor ska få bära jeans och ha mobiltelefoner.
Som i alla hederskulturer frodas dubbelmoralen. Sexhandeln klassas som den mest omfattande i Asien och Ulrika Nandra ger några skakande skildringar.
Att nationalismen och den indiska självbilden är är liktydig med bilden av modern är övertydligt i filmen Mother India från 1957 som fortfarande anses vara epokskapande och handla om hur Indien bryter sig loss från kolonialismen och går sin egen väg. ”Den indiska kvinnan representerar nationen, religionen, Gud, Indiens själ, kulturen och traditionen… Vilket ansvar för en kvinna att bära på sin axel”, skriver Ulrika Nandra.
Författaren är mån om att framhäva ett klassperspektiv och påpeka att relativ frihet och välstånd enbart åtnjuts av en mycket liten minoritet. ”Medelklassen banar vägen, men främst för sin egen skull”. Detta håller jag naturligtvis med om. Däremot görs det inte helt tydligt om hon menar att klassperspektivet tillämpat på Nirbhaya-fallet är att fattigare män utverkar en våldtäktshämnd på en kvinna som de uppfattar som lyckad och känner sig omsprungna av. Detta bör i så fall diskuteras mer.
Ulrika Nandra utgår från påståendet att det sexuella våldet i Indien ökar utan att direkt presentera ett faktaunderlag. Någon gång nämns att detta grundar sig på de ökande polisanmälningarna. Det hade gärna fått utvecklas lite mer. Eftersom Nandra själv skriver att det sexuella våldet är tabuernas tabu och eftersom våldtäkt inom äktenskapet inte ens är ett brott säger det växande antalet polisanmälningar främst att synen på vad som är accepterat har förändrats.
Kan det vara så att överfallsvåldet från okända män ökar medan våldet inom familjen kanske minskar något? Bara feminister verksamma i Indien kan försöka sig på ett svar på frågan, men för mig är det en arbetshypotes att den pågående malande kvinnokampen som verkar överallt, i varje familj, även påverkar och drar med sig män som förändrar sin uppfattning och själva försöker frigöra sig från det gamla. Ulrika Nandra intervjuar i boken unga män som berättar att de själva vill leva friare och mer jämställt och unga kvinnor som berättar att deras fäder är mer tillåtande.
Vad som helt klart ökar, och det är ett globalt fenomen, är att gruppvåldtäkterna besvaras med massprotester. För några veckor sedan demonstrerade tiotusentals runt om i Brasilien mot att en 16-årig tjej våldtogs av 30 män. Även i Indien fortsätter kampen. I mitten på maj våldtogs en 20-åring i Baragolai och studentföreningen samlade till stora protester. I början på maj ägde många och stora protester rum över hela Kerala efter en dödlig gruppvåldtäkt av en 30-årig student. Det finns många liknande fall.
Ett minus med De oanständiga är att den är rätt hoppig och upprepande, vilket gör den något svårläst trots sina guldkorn. Här en analys som får bli slutklämmen på denna artikel: ”Det våld som sker mot kvinnor är en kombination av klasskillnad, kasttillhörighet och en urgammal bild av heder och social och sexuell kontroll. Indien är ett mycket ojämlikt samhälle på många plan. Om ojämlikhet vore en sektor skulle man enkelt kunna hävda att den snabbaste växande sektorn i Indien är ojämlikhet”, vilket svarar på det borgerliga påståendet att Indien skulle vara en kapitalistisk framgångssaga.
