| BOK |
| Titel: Att besegra fru J Författare: Anneli Jordahl Förlag: Bokförlaget Atlas |
Anneli Jordahls förra bok hette Klass är du fin nog?. Bakom sina bedrägligt röda sammetspärmar ställde den en ettrig fråga till det klassblinda liberala samhället: om klass inte längre spelar någon roll – varför är det då så känsligt att prata om den?
Att besegera fru J fortsätter på samma tema, men här ligger tyngdpunkten mindre på skillnaderna mellan klasserna och mer på rörelsen mellan dem, den så kallade klassresan. För det är en klassresa Elsie Johansson har gjort. Hon är grovarbetardottern som växte upp i efterkrigstidens Sverige, tog anställning på Posten för att bidra till familjeförsörjningen. Idag har hon sitt porträtt i Bonniers representationsvilla på Djurgården och blir uppringd av unga rockmusiker som vill tonsätta hennes dikter.
Elsie Johanssons böcker berättar om arbetarklassens tillvaro i Sverige, romantrilogin om Nancy skildrar landsbygdssverige under andra världskriget och Brorsan hade en vevgrammofon är en, delvis självbiografisk, diktsamling om hur det är att vara författare från ett hem där novellerna i Allas är den enda tillgängliga litteraturen. Också historien om Missionsförbundet har sin givna plats: Elsie blev nämligen frälst som tioåring. Hennes föräldrar hade ingen anknytning till rörelsen, att gå in där var hennes självständiga och mycket brådmogna beslut.
Tyvärr är missionsskildringen bokens allra svagaste punkt. Flera sidor ägnas åt ögonblicksbilder och personliga minnen, men de riktigt intressanta områdena, kyrkans moralism och bibelläsningens språkliga arv, behandlas bara flyktigt.
Folkhemmet skildras
Ibland får jag känslan av att det är de känsligaste ämnena som undviks. Det skulle i så fall kunna ha sin enkla och pragmatiska förklaring att ämnet för biografin faktiskt fortfarande lever.Istället är bokens styrka skildringen av folkhemmet, detta enorma och till vissa delar monstruösa samhällsprojekt.
I bokens sista kapitel får en av de sociala ingenjörerna själv komma till tals. Där radar Tommy Möller upp de reformer som genomfördes under efterkrigstiden; folkpensioneringen, obligatorisk sjukförsäkring, fri sjukhusvård, allmänna barnbidrag, husmoderssemestern.
De gjorde livet avsevärt lättare även om den långa vägen mot jämställdhet bara hade börjat trampas. Det är Elie Johanssons liv en bra illustration till, och särskilt hennes karriär som posttjänsteman. I den andra halvan av boken poserar en av 50-talets postkassörskor framför framtidens förort som började växa fram i höghus, stenbelagda torg och betong. Hon ser glamorös ut, som en flygvärdinna. Att vara postfröken var visserligen lite fint, som att vara lärarinna eller sjuksköterska, men alla tre yrkena var praktfulla lönefällor.
Eftersom temat alltså är klass, är det anmärkningsvärt hur boken trippar kring det politiska. På ett ställe säger Elsie Johansson att: ”Jag känner mig själv maktlös inför politiken. Mitt förhållande till politik är inte värt att tala om.”
Ändå kommer Elsie, i den här boken, i sitt liv och i sina egna böcker, flera gånger in på det politiska. Ett tag var hon fackligt ombud och när hon slutade vid Posten på 80-talet, beskrev hon postavvecklingen som ett angrepp mot samhällsservicen.
Samtalen mellan Jordahl och Elsie Johansson kretsar kring kvinnans roll i folkhemsbygget och hur klasstillhörigheten formar människors liv. Men inte heller Jordahl vill dra några slutsatser. Trots det sitter hon inne med hur mycket sprängstoff till fakta som helst. Hon berör pigdebatten när hon berättar om hur smuts har gått från att vara någonting som utmärker arbetarklassen till att bli en symbol för den kultiverade medelklassen som inte har ”tid” att städa och hur diskussionen istället handlar om vem som ska städa åt en. Hon kommer in på femtiotalets lönegap mellan manliga tjänstemän och kvinnliga arbetare, men vägrar att se parallellerna mellan dem och dagens, som faktiskt är lika stora.
Skilllnaderna lever kvar
På 50-talet tvingades arbetarklasssens kvinnor arbeta för att bidra till familjeförsörjningen medan medelklasskvinnorna längtade efter ”sysselsättning”. Idag får storstadens medelklassfeminister föga förståelse för sin kamp för delad föräldraförsäkring av arbetarkvinnorna, för vilka den är ett välkommet avbrott i ett hårt och slitsamt yrkesliv. Men mer än ett konstaterande blir det aldrig. Och kanske är det egentligen inte så konstigt. För hur ska klassresan som tematik betraktas?Att beskriva klassresan kan visserligen fungera som ett uppmärksammande och en kritk av att klassamhället fortfarande i högsta grad är på plats, men beskrivningen kan också fungera som en slags framgångssaga att berätta för arbetarklassen; alla kan lyckas, lille vän.
Tyvärr lutar boken ofta åt det senare.
Ulrika Waaranperä
