Segun Sango är ordförande i DSM, som nu kämpar för rätten att få registrera det nya partiet, Socialist Party of Nigeria (SPN).
När Nigeria omnämns i media är det vanligen rapporter om Boko Harams senaste fasansfulla terrorattacker eller den framgångsrika kamp som landet hittills har kunnat bedriva mot ebolan.
Vid sidan av den mardrömssituation som har utvecklats i landets nordöstra del, där uppskattningsvis 13 000 personer har dödats av Boko Haram och de statliga styrkorna under de senaste fem åren, finns också en sida av Nigeria som sällan eller aldrig omnämns – arbetarnas och de fattigas historiska kamp.
År 2012 inleddes med den största generalstrejken i Nigerias historia, som lamslog landet i en vecka. Generalstrejken, som var den åttonde under 2000-talet, riktades mot regeringens avskaffande av de statliga bränslesubventionerna och den påföljande dramatiska ökningen av bränslepriset – från 65 till 141 naira (från cirka 2,80 till 6 kronor) per liter. Nigerias ekonomi drivs bokstavligt talat av oljan.
Under detta års sex första månader var landets råoljeintäkter de fjärde högsta i världen. Men på grund av underutvecklingen och korruption samt det skick landets raffinaderier befinner sig i är landet starkt beroende av bränsleimport.
Den notoriskt opålitliga, i praktiken nätt och jämnt existerande, tillgången på el innebär att bränslepriset inte bara handlar om hur mycket det kostar att tanka bilen, utan också om hur mycket det kostar att hålla eltillförseln och belysningen i hemmen igång med hjälp av bränsledrivna generatorer. Elnätet producerar bara en tiondel så mycket el som Sydafrikas elnät gör, trots att befolkningen är tre gånger större.
De dominerande multinationella bolagen gör enorma vinster på nigeriansk olja. Under 2010 gjorde till exempel brittisk-holländskägda Shell enbart i Nigeria en vinst på över 90 miljarder kronor, mer än nog för att täcka kostnaderna för fortsatta bränslesubventioner.
Oljetillgångarna har också möjliggjort anhopandet av enorma rikedomar för en liten elit i toppen av det nigerianska samhället, men har hittills haft föga betydelse för utvecklingen av samhället.
Mer än 68 miljoner unga vuxna är arbetslösa och över hälften av befolkningen lever under den internationella fattigdomsgränsen på cirka 10 kronor om dagen. Den förväntade medellivslängden är bara 52,6 år (68,4 år för hela världen). Endast drygt hälften av den vuxna befolkningen är läs- och skrivkunnig och bara 60 procent av barnen går ut grundskolan.
Även för de miljontals unga nigerianer som kämpar för att fullfölja sina utbildningar är framtidsutsikterna osäkra. Under år 2013 fanns det bara en halv miljon universitetsplatser tillgängliga, samtidigt som 1,7 miljoner gymnasiestudenter hade avslutat sina utbildningar. Arbetslösheten bland utexaminerade universitetsstuderande ligger på 40 procent.
Generalstrejken 2012 enade och elektrifierade landet. Inga terroristattacker ägde rum under den vecka som den pågick, och det var vanligt förekommande – inklusive i de nordöstra delarna av landet, där Boko Haram har sin bas – att kristna strejkande omringade muslimska strejkande för att skydda dem medan de bad och vice versa. Under strejkens gång utvecklades inslag av arbetarstyre och man slöt en överenskommelse med småbutiksägarna om att de kunde öppna sina butiker efter klockan 16 för att arbetarna skulle kunna köpa dagligvaror. Ledarna för de två dominerande fackliga centralorganisationerna – NLC och TUC – avblåste dock generalstrejken efter att regeringen hade begränsat bränsleprishöjningen. Flera av arbetarna såg detta som ett nederlag – bränsleprishöjningen uppgick fortfarande till förödande höga 30 naira (1,30 kronor) per liter.
I spåren av generalstrejkens nederlag är det föga förvånande att klasskampen har fallit tillbaka. Mindre men viktiga strejker har dock ägt rum sedan dess. Bland annat har längre strejker genomförts av universitetslektorerna.
Under mitt senaste besök i Nigeria gavs flera vittnesmål om de vedervärdiga förhållanden som råder på arbetsplatserna. Vid en fabrik gick dryga tusen arbetare ut i strejk efter en dödsolycka. Fabriksledningen tillämpade ett anmärkningssystem och anställda som fick 27 anmärkningar fick automatiskt sparken. Den anställde som dog hade fått 24 anmärkningar och hade därför släpat sig till jobbet trots en allvarlig sjukdom. När han dog såg ledningen till att hans kropp slängdes ut på gatan utanför arbetsplatsen i förhoppningen om att slippa få skulden för hans död.
Democratic Socialist Movement (DSM, CWI i Nigeria) har en lång och stolt historia av kamp för etablerandet av ett genuint massparti av och för arbetarna och de fattiga. DSM har varit med och bildat Socialist Party of Nigeria (SPN) som en plattform för arbetare som vill ha en egen röst i valet. SPN har framgångsrikt klarat av att nå upp till de hårda och odemokratiska kriterierna för registreringen av ett politiskt parti, inklusive samlat in till den ”registreringsavgift” på 1 miljon naira (cirka 42 000 kr) som motsvarande Valmyndigheten (INEC) godtyckligt tillkännagav efter att SPN lanserade sin valregistreringskampanj.
Trots att SNP lever upp till alla kriterierna har INEC vägrat att registrera partiet, vilket utan tvekan återspeglar rädslan inom den kapitalistiska eliten för potentialen hos ett parti som SPN.
DSM har nu också tagit striden för att få registrera SPN till domstol. (En första förhandling hölls onsdagen den 19 november/ Offensivs red.)
Troligen vinner den sittande presidenten, Goodluck Jonathan, valet i februari nästa år. Detta återspeglar inte något utbrett stöd för honom eller hans parti – PDP –utan snarare att partiet har fått mest pengar från kapitalisterna och har ett större inflytande inom statsapparaten än huvudrivalen APC, som i grunden har samma politik som PDP. Det som nigerianer kallar ”maginfrastruktur” (röstköp med hjälp av gratis mat och andra basvaror) praktiseras av alla de kapitalistiska partierna i landet, men mest framgångsrikt av PDP. Men givet det instabila läget som råder är det inte helt säkert att Jonathan vinner.
Efter valet kommer alla sociala klassmotsättningar i det nigerianska samhället att skärpas. Nya attacker är att vänta.
Arbetarklassen är potentiellt den mäktigaste kraften i Nigeria. Socialistiska idéer, som för närvarande är i minoritet, kan få masstöd på grundval av arbetarnas erfarenheter av kapitalismens brutalitet, kombinerat med socialisters kampanjanda. Endast om arbetarna och de fattiga tar över landets enorma
rikedomar och naturresurser i sina egna händer kommer det att bli möjligt att tillgodose allas behov. ■
”SPN måste få ställa upp i valet”
Den 19 november arrangerade RS en protest utanför Nigerias ambassad i Stockholm mot regimens och Valmyndighetens försök att stoppa Socialist Party of Nigerias valkandidatur. ■
