Den härskande klassen påstår att det värsta nu är över, men för den stora majoriteten människor fortsätter den sociala krisen.
De senaste tolv månaderna har den härskande klassen i Europa varit på ideologisk offensiv och hävdat att ”det värsta är över, vi ser början på en återhämtning”.
Men för den stora massan fortsätter den sociala krisen, med massarbetslöshet, fattigdom och till och med hunger. Även om det senaste året inte haft samma enorma allomfattande rörelser som tidigare år, hopar sig ilskan och viktiga förändringar har ägt rum i medvetandet hos de hundratals miljoner som har drabbats av krisen.
– Även där det har skett en liten uppgång har den varit helt utan nya jobb. I euroområdet ligger nu den officiella arbetslösheten på 12,5 procent. Nedgången fortsätter i Frankrike och Italien och eurokrisen kan snabbt åter få ett utbrott. Vi befinner oss i en era av oändlig åtstramning, sa Tony Saunois när han öppnade den diskussion om Europa som hölls på CWI:s styrelsemöte i december i fjol.
På mötet beskrevs Frankrike som en ”krutdurk” redo att explodera. Krisen för de etablerade partierna i hela Europa är i Frankrike symboliserat med det lägsta stödet någonsin för någon regering, där bara 20 procent stödjer Hollandes regering.
– En miljon barn lever under fattigdomsgränsen i Frankrike. Men regeringen planerar att införa nedskärningar på ytterligare 15 miljarder euro (133 miljarder kronor), mer än vad Sarkozy någonsin vågade göra. En stor ilska byggs upp underifrån, sa en kamrat från den franska sektionen.
Mötet kom fram till att krisens rytm; politiskt, ekonomiskt och när det gäller klasskampen, har varit olika mellan norra och södra Europa.
Det har varit 31 generalstrejker i Grekland, varav flera 48-timmarsstrejker. Portugal har haft fyra generalstrejker, en ockupation av parlamentet och i Spanien en generalstrejk på 10 miljoner som visade viljan att kämpa. Men vid varje tillfälle har regeringarna lyckats hålla sig fast vid makten, räddade av fackföreningsledare som inte har varit villiga att ta kampen till nästa nivå.
– Arbetarklassen har agerat, men har inte kunnat övervinna de hinder som de fackliga ledarna och bristen på politiskt alternativ från vänstern inneburit. Detta har lett till frustration och ett visst dödläge i kampen, sa Tony Saunois.
Kamrater från både Spanien och Grekland redovisade hur kampen nu fått en mer lokal, regional och sektoriell karaktär. Trots två generalstrejker förra året i Spanien är det redan 37 procent fler strejkdagar i år. En annan viktig trend i Spanien är mot fler strejker utan slutdatum.
– Vi har sett ockupationerna av arbetslöshetscentren i Valencia, gatu- och parkarbetarnas strejk i Madrid och rörelsen för att ockupera hus för familjer som inte har någonstans att bo, sa Victoria Lara från Spanien.
Spanien och Skottland är länder där den nationella frågan (alla folks rätt till självbestämmande, inkluderat egen stat om man så önskar) åter stiger till toppen av dagordningen. Den skotska folkomröstningen om självständighet den 18 september i år är en referenspunkt för självständighetsrörelser i många länder.
– Resultatet av folkomröstningen är en nyckelfråga för borgerligheten och kan påverka den nationella frågan i hela EU. Medan resten av vänstern har haft en ideologisk kollaps under de senaste månaderna och blivit hejaklack för den borgerliga kampanjen för oberoende, har vi fortsatt att förklara att det inte finns någon kapitalistisk lösning på de problem som arbetarklassen står inför, även med skotsk självständighet. Vi ger kritiskt stöd till en Ja-röst för självständighet, men påpekar att Scottish National Partys (SNP) program för självständighet innebär att de ska behålla 90 procent av de nedskärningar som har gjorts sedan 2010. Det innebär ingen ökning av minimilönen, en sänkning av bolagsskatten och så vidare, sa Philip Stott från den skotska sektionen.
Den pågående kriminaliseringen av protester var ett tema i rapporter från hela Europa och många talare betonade vikten av att ta upp demokratiska krav i protesterna.
Nikos Kanellis från Grekland rapporterade också om hur den stora humanitära krisen har skapat en solidaritetsrörelse.
– Volos räddningsteam hugger ved och delar ut till dem som inte har råd med uppvärmning. Den sociala vårdcentralen har behandlat mer än 15 000 patienter, potatisrörelsen säljer billig mat medan de sociala stormarknaderna ger mat till de som inte har råd med det. Vi är verksamma inom dessa rörelser och försöker samtidigt få folk aktiva i mer politisk handling också.
Den sociala krisen i Europa har nått gigantiska dimensioner och fortsätter att förvärras.
–120 miljoner lever i fattigdom eller riskerar fattigdom. 43 miljoner får inte tillräckligt att äta varje dag. Sedan 2008 har 20 miljoner från den så kallade medelklassen blivit fattiga. Små företag har gått i konkurs i en skala som aldrig setts tidigare, med 120 000 konkurser enbart i Italien, sa Per Olsson från Sverige.
– Till och med med de mest optimistiska tillväxtprognoserna för Grekland, som inte kommer att slå in i alla fall, skulle det ta 20 år för arbetslösheten i Grekland att sjunka under 10 procent. Och åtstramningen fortsätter. Sjukhusen är som krigszoner och nu vill regeringen och trojkan skära bort ytterligare 50 procent av sängarna, berättade Nikos Anastasiades.
Samtidigt har det skett en explosion av otrygga jobb över hela Europa. En av fyra tyska arbetare är nu en del av Europas största låglönesektor och 22 procent av alla anställda är på tillfälliga kontrakt. I Storbritannien är 5 miljoner anställda daglönare utan någon garanterad arbetstid (zero hour contracts).
Medan protesterna i västra Europa har hållits tillbaka av en viss förhoppning om att ”det värsta är över” är fallet det motsatta i Östeuropa.
– Under detta år (2013) har Östeuropa skakats av flera stora kamprörelser. Förhoppningarna om att kapitalismens återupprättande gör det möjligt för öst att komma ikapp väst håller på att grusas.
– Som ett resultat av detta och pågående attacker har vi sett massrörelser i Rumänien, Bulgarien, Slovenien och nu Ukraina, sa Tony Saunois.
Protesterna i Östeuropa är också exempel på motstridiga trender och en ibland förvirrad medvetenhet.
– I Ungern organiserar fascistiska organisationer blockader av utländska banker. Ilskan mot bankerna kommer ur de 900 000 lån som hushållen håller i utländsk valuta och som nu är mycket svåra att betala tillbaka på grund av inflationen, sa Till Ruster från Österrike.
Om protesterna inte kanaliseras genom vänstern eller fackföreningarna kan de spåra ur i upplopp eller få en reaktionär karaktär. Detta har delvis varit fallet med tillväxten för det fascistiska Gyllene Gryning (GG) i Grekland.
– Gyllene Gryning är kontrarevolutionens farligaste ansikte. Men med mordet på vänsteraktivisten och artisten Pavlos Fyssas har de pressats tillbaka, till exempel genom marschen då 20 000 gick till Gyllene Grynings högkvarter. De har varit tvungna att stänga sina kontor, även i starka fästen som Pireus. Men varför slog regeringen till mot Gyllene Gryning med gripandet av deras ledare? Även om vissa delar av den härskande eliten ville ha dem i regeringen var andra delar mer och mer oroliga för att Gyllene Gryning skulle utvecklas utom deras kontroll. Regeringen ville skicka ett dubbelt budskap med gripandena: ”Vi vill styra GG – inte förstöra dem”. De kan fortfarande användas för att slå mot arbetarrörelsen, speciellt om en vänsterregering kommer till makten, sa Nikos Kanellis från Grekland.
Eleni Mitsou, också från Grekland, gav en tydlig bild av hur Syriza nu gör allt för att förflytta sig till höger och försöka sänka förväntningarna på en framtida ”vänster”-regering ledd av dem.
– Syrizaledningen nämner inte nationalisering av bankerna längre, eller att regeringen borde vägra betala större delen av statsskulden. Istället för att argumentera för en vänsterregering säger de att Grekland behöver en ”demokratisk regering mot trojkans krisavtal”.
– På grund av bristen på alternativ är det troligt att Syriza hamnar i regeringsställning. Då kommer man att ställas inför ett ultimatum från Trojkan som de inte är förberedda på att hantera. Vårt jobb är att bygga en stark vänster, förena krafterna både utanför Syriza och inom Syrizas vänster för att bygga en rörelse som gör att Grekland kan bryta med trojkan och med kapitalismen. Det är det enda sättet att ta den grekiska arbetarklassen ur dagens elände och att begrava hotet om fascism, sa Andros Payiatsos från Grekland.
Niall Mulholland från CWI:s internationella sekretariat var den som avrundade diskussionen.
– Även om vi skulle få se tillväxt, så skulle det inte räcka för att återställa en dräglig situation. Under denna period, med avsaknad av tydliga vänsteralternativ och kämpande fackföreningar har protesterna nästan haft en halvspontan karaktär. I det läget kan små fackföreningar med gott ledarskap vara ett exempel för andra att följa. I Storbritannien har fackliga gräsrotsaktivister i nätverket National Shop Stewards Network haft en nyckelroll och kommer även att ha det i framtiden.
Trots något färre protester under 2013 sker det stora förändringar under ytan.
Kacper Pluta från Polen rapporterade till exempel från en undersökning att 82 procent ville nationalisera energisektorn, 75 procent ville förstatliga gruvorna och järnvägar, men endast 33 procent ansåg att den ”fria marknaden” är bättre än socialismen.
I Grekland är 70 procent emot privatiseringar och vill stoppa krispaketen, 50 procent anser att bankerna ska nationaliseras och 84 procent tycker att Grekland inte bör betala större delen av skulden.
Dessa siffror visar att nya stora rörelser som kommer att utvecklas snabbt kan ta upp mycket mer radikala krav än tidigare.
– Vi ska inte underskatta den ilska som finns, och de stora klasstrider som kommer. Den härskande klassen är livrädd. Även små populistiska löften från politikerna är fruktade av den styrande eliten på grund av stämningen under ytan, sa Hannah Sell från sektionen i England och Wales.
För socialister, som argumenterar för en brytning med kapitalismen, kommer nya vågor av masskamp att ge nya förutsättningar att vinna stöd.
Jonas Brännberg
