En gång i tiden förfasade vi oss över att den förra Volvo-chefen PG Gyllenhammars årslön var densamma som en Volvoarbetares livslön och att en inkompetent byggdirektör snodde åt sig en pension på 24 miljoner när han fick sparken. Idag är detta småpotatis. Varenda skitdirektör kostar mer än stora delar av den producerande personalen både i lön och pensionsfonderingar. Orsakerna är flera, dels att kortsiktigheten i ekonomin ger girigheten hos dessa herrar större utrymme att agera, dels att storföretagen och bankernas rekordvinster gör att man har så mycket pengar att man inte vet vad man ska göra.
Investerar gör man inte i sådant som ger nya jobb. Det ”investeras” istället i spekulation och för att fylla de egna privata fickorna.
På samma sätt går utvecklingen i den offentliga sektorn där både politiker och höga chefer försöker efterlikna sina idoler i det så kallade näringslivet. Tyvärr vadar man inte i pengar i offentlig sektor på grund av den systematiska överföringen till det privata, men man gör så gott man kan. Kommunalrådslönerna kryper uppåt, ofta motiverat med den höga lönenivå som gäller för chefstjänstemännen, en nivå som politikerna själva förhandlat fram.
Dessutom växer antalet arvoden som man kan lägga på sin lön genom att man bolagiserar kommunal verksamhet och själv kan inneha styrelseuppdrag med feta arvoden.
En gång i tiden var ett förtroendeuppdrag byggt på förtroende. Idag så har det ersatts av karriärister som strävar efter de högavlönade posterna trots att de varken har förtroende, ideal eller kompetens.
Nästan alla som jobbat inom offentlig eller privat sektor skaffar sig snabbt erfarenhet av hur chefskompetens värderas. Alltför ofta är det Klas Klättermus som gör den fina karriären. Klas har alltid ”rätt åsikt” och följer partilinjen utan knot, även när den ändras radikalt över en natt.
Tyvärr gäller denna utveckling också inom våra fackföreningar där rätt partibok och en klättrarmentalitet kan leda så långt som till de högsta posterna och de fetaste lönerna.
Det socialdemokratiska ”Arbetarepartiets” representanter ser sig som direktörer som ska hålla tillbaka rimliga krav från de offentliganställda. Väljarna/medborgarna ses mest som besvärliga kunder, eller i valtider till och med som ett hot mot den egna positionen.
Blivande godsherren Göran Persson erkänner själv att han skulle ha svårt att leva på de 25 lappar en lågavlönad har i månadslön. Problemet är att han inte vet att de lägsta lönerna ligger på drygt hälften av den summan.
Yvonne Stålnacke (s) hoppade av som landstingsråd för att hon inte ville att BB i Kiruna skulle öppna. Nu garanterar landstinget henne en ”pension” på 20 619 i månaden – trots att hon har annat arbete. Hon är en frisk och stark dam på 50 år med fast jobb att gå tillbaka till. Om jag (och alla vi vanliga dödliga) säger upp mig själv får jag en spark i baken och 45 dagars avstängning från a-kassan.
Jag började krönikan med ”en gång i tiden”, men det är inte nostalgi vi vill ha. När karriärister tagit över den forna arbetarrörelsen och blivit välavlönade nedskärningspolitiker som sitter och förvaltar förfallet så behövs ett nytt alternativ.
Ett nytt arbetareparti måste byggas med representanter som lever på arbetarlön och i samma verklighet som sina väljare.
Göran Thyni är en av RS kandidater i Luleå.
