Massiva protester och inbördes splittring satte sin bestämda prägel på det G8-möte som avslutades i förra veckan.Innan mötet hade de frostiga förbindelserna de imperialistiska makterna emellan närmat sig ett ”nytt kallt krig”.
Motsättningarna mellan de stora kapitalistiska länderna är en följd av en hårdnad konkurrens på världsmarknaden och den ständiga strävan efter vinst, marknader, makt och prestige. ”Det handlar om intressen”, som den ryske presidenten Vladimir Putin sa i en intervju under G8-mötet 6-8 juni.
Det kalla krig som utbröt efter andra världskrigets slut var en följd av att världen delats upp i två block – ett kapitalistiskt lett av USA och ett stalinistiskt under Sovjets ledning. USA och Sovjet var supermakter som slogs om världsherravälde. Motsättningarna mellan USA och Sovjet födde en gigantisk militär kapprustning och en nukleär terrorbalans som talande nog benämndes som ömsesidig säker förödelse, mutual assured destruction, MAD.
När det stalinistiska systemet kollapsade 1989-91, efter en lång utdragen dödskamp, blev kapitalisterna berusade av framgång. Det fanns de som till och med påstod att nu hade historien tagit slut eftersom kapitalismen, företrädelsevis med någon form av demokratisk fasad, visat sin överlägsenhet.
I den nya världsordning som skapades efter 1991 var USA den enda kvarvarande supermakten. Sovjetunionen fanns inte mer och Ryssland var statt i förfall.
Men istället för en ny stabil världsordning under USA:s totala dominans, formades en ny instabil ordning där motsättningarna mellan de imperialistiska makterna inte längre kunde hållas tillbaka. Tidigare hade det stalinistiska blocket fungerat som ett kitt som höll de kapitalistiska länderna samman. Nu fanns inte längre det kittet. Dessutom har USA-imperialismens begränsningar kommit i öppen dager efter Irakkriget 2003.
USA må vara världens enda supermakt och militärt överlägsen, men den amerikanska imperialismen kan inte ensam styra världen. USA-imperialismen är idag försvagad – både ekonomiskt och politiskt.
Såväl USA som EU och Japan hotas idag av nya uppåtstigande makter, som Kina och i viss mån även Ryssland. Detta har lett till ökad rivalitet och spänning samt tendenser till militarisering och protektionism (handelsrestrektioner i form av tullar, avgifter o s v).
Till följd av höjda oljepriser m m har Rysslands ekonomi börjat återhämta sig under 2000-talet, och den ryska militärbudgeten har fyrfaldigats sedan 2001. Ändå är den ryska militärens teknologiska styrka bara en bråkdel av den amerikanska krigsmaskinens, som står för nära hälften av världens militärutgifter.
Putins makt i Ryssland vilar på den nationalistiska reaktion som följde efter landets kollaps på 90-talet. Det finns ett stort utslag av revanschism inom den ryska kapitalistklassen och dess statsapparat.
USA:s planer på att bygga ett robotförsvar i Tjeckien och Polen är såväl en varning gentemot Ryssland som ett försök att behålla den amerikanska imperialismens ställning i Europa.
Samtidigt vill USA inte helt stänga dörren gentemot den ryska kapitalistklassen och Putin i rädslan för att Ryssland och Kina ska närma sig varandra.
Dagens ”kalla krig” kännetecknas också av olika allianser och tillfälliga töväder inom ramen av ökade interimperialistiska motsättningar. Det gör att Ryssland och USA eventuellt kan nå en överenskommelse vad gäller delar av Bushs så kallade robotförsvar, samtidigt som motsättningarna ökar på andra områden, som exempelvis om Kosovos framtid.
Det nya kalla kriget märks idag kanske mest i frostiga förbindelser, men temperaturen tenderar att sjunka mot iskallt, vilket undergräver både kapitalismens stabilitet och de styrandes självförtroende.
Det kan i sig stimulera arbetarnas och de fattigas globala kamp mot imperialism, militarism och krig.
