foto: Agência Brasil Fotografias / Flickr
När nu snaran dras åt Dilma skrivs ett nytt kapitel i den pågående politiska krisen i Brasilien.
Den brasilianska kongressens underhus röstade i söndags (den 17 april) för en riksrättsprocess mot president Dilma Rousseff, med röstsiffrorna 367 mot 137. Processen går nu vidare till senaten som har tre veckor på sig att acceptera att inleda riksrättsprocessen. I så fall måste Dilma lämna sin post under upp till 180 dagar och vice-presidenten Michel Temer ta över makten. Ett nytt kapitel i Brasiliens långdragna politiska kris öppnas upp.
Omröstningen föregicks av stora demonstrationer för och emot runt om i landet. Nya högergrupper mobiliserade främst medelklassen mot Dilma, medan regeringsvänliga fack och sociala rörelser mobiliserade mot vad de kallade för en ”statskupp”.
Den politiska krisen har fördjupats i takt med den ekonomiska krisen, där regeringen har blivit alltmer oförmögen att få igenom sin politik. Trots all retorik, både från de som vill fälla Dilma och de som försvarar presidenten, tar stora delar av etablissemanget inte sin hand från henne för att hennes regering skulle ha genomfört en ”vänsterpolitik”. Men det är tvärtom: regeringen har genomfört en åtstramningspolitik som har hjälpt till att fördjupa den ekonomiska krisen och genomfört en rad attacker mot arbetarnas rättigheter, som a-kassa, änkepension och sjukpenning samt en rad andra åtgärder.
Faktum är att tunga representanter för etablissemanget och borgerligheten var emot att inleda en riksrättsprocess tills nyligen, då det skulle fördjupa krisen. Men regeringen har visat sig vara en förbrukad kraft för att genomföra den åtstramningspolitik som de begär och därför har de bytt ställning.
Problemet är att det politiska systemet med presidentmakt inte har en säkerhetsventil för en situation där regeringen har tappat både folkligt stöd och förmåga att få igenom sin politik i kongressen. Medan det i ett parlamentariskt system räcker med en förtroendeomröstning för att fälla regeringen, krävs det en riksrätt, där något slags brott har begåtts, för att fälla en president i Brasilien.
Medan huvuden rullar bland politiker och storföretagsledare i den stora utredningen om korruptionsskandalen i den statliga oljejätten Petrobras, ”Operation Biltvätt”, har dock inte Dilma pekats ut som anklagad för korruption – ännu. Så riksrättsfallet har baserats på att regeringen gjort otillåtna manövrer för att dölja underskottet i den federala budgeten och att presidenten via dekret ökat utgifterna trots att underskottstaket hade nåtts, vilket är långt svagare svepskäl.
Å andra sidan var majoriteten av underhusets kommission som beredde riksrättsfallet själva under undersökning för korruption. För att inte tala om underhusets notoriskt korrupte talman, Eduardo Cunha, som är åtalad för korruption inför den federala högsta domstolen och också har ställts inför en ”etikkommission” i underhuset som ska undersöka om han ska förlora sitt mandat.
Den fördjupade krisen ledde till att råttorna började lämna det sjunkande skeppet. En viktig vändpunkt var när vice-presidenten Michel Temers parti, PMDB (ett slags centerparti), beslöt sig för att hoppa av regeringen. PMDB var PT:s (Arbetarpartiet, Dilmas och Lulas socialdemokratiska parti) viktigaste allianspartner och kongressens största parti. Dilma kallade in förre presidenten Lula för att försöka hålla ihop regeringskoalitionen, men det hjälpte inte, trots löften om ministerposter och chefsposter i statliga företag och andra stora partier vände regeringen ryggen dagarna innan omröstningen.
Själva omröstningen i söndags var en makaber tillställning. Var och en av de 513 ledamöterna hade en stund för att deklarera sin röst och de sex timmarna gjorde tydligt för alla om den låga politiska nivån hos dessa politiker som åtnjuter höga löner och en rad privilegier. De allra flesta sade sig rösta i ”guds”, ”sin familjs” och ”hemstads” namn – ofta tillägnandes rösten sin mamma, pappa eller sonsonen som fyllde år!
Allt detta direktsändes i nästan alla tv-kanaler och detta hjälper utan tvekan till att sänka förtroendet för det politiska systemet ytterligare.
Det är ännu osäkert hur det hela kommer att utveckla sig. Delar av borgerligheten började redan innan omröstningen tala om att det kanske vore bäst med nyval, då Michel Temer kommer att ha ännu mindre politiskt kapital för att skapa en stabil regering. I opinionsmätningarna är det praktiskt taget lika många som vill att han ska avgå eller avsättas som önskar att Dilma ska göra det.
Hela riksrättsprocessen kommer att ta flera månader, men det är osannolikt att Dilma kommer att kunna komma tillbaka till makten. Nu, dagarna efter omröstningen, verkar stämningen inom etablissemanget vara att ge Temer chansen att bilda en regering och se om han lyckas få ihop en fungerande koalition. Det är ingen lätt uppgift, då underhusets största parti bara har 13 procent av mandaten, vilka är fördelade bland 25 partier!
En viktig faktor kommer att vara hur de sociala rörelserna som kämpat mot riksrätten kommer att ställa sig i den nya situationen.
Krav på generalstrejk har redan börjat resas. Michel Temer, som kommer att mana till ”nationell samling”, står inför en nästintill omöjlig balansgång.
Den ekonomiska krisen gör att trycket från storföretagen är stort att attackera arbetarnas rättigheter. De allra flesta kongressledamöterna har fått sina valkampanjer finansierade av företag och det har rapporterats att företagsledare har ringt direkt till ledamöter för att se till att de röstade emot Dilma.
Å andra sidan har de regeringsvänliga facken och sociala rörelserna mobiliserat genom att måla en hotbild både om ”statskupp” och att sociala program skulle dras in om regeringen föll.
Det skulle vara politiskt självmord att skära ned på ”familjebidraget” (ett slags barnbidrag riktat till fattiga familjer), som är ett relativt billigt program som når tiotals miljoner. Men någonstans kommer regeringen att försöka skära ned för att få ned det stora budgetunderskottet, som för andra året i rad beräknas hamna på över 10 procent av BNP, om kostnaderna för statsskulden räknas in.
Ovanpå allt detta fortsätter ”Operation Biltvätt” att ånga på med nya avslöjanden om korruption och häktning av politiker och företagsledare.
Nyligen läcktes en lista med hundratals politiker som har fått pengar, lagligt eller olagligt, från ett av de stora byggföretagen, Odebrecht. Ett av högerns mål är att lägga locket på, men det är inte säkert att det kommer att lyckas och alla högerpartier hotas.
Sommar-OS i Rio de Janeiro under augusti kommer att ha en liten, om någon, dämpande effekt på krisen, då det blir ytterligare en påminnelse om stora byggprojekt där en procentsats har gått till regeringspartiernas kassa. Många av de projekt som utlovade förbättrad kollektivtrafik redan innan fotbolls-VM 2014 står ännu ofärdiga. Men OS kan ge en viss respit, och i höst börjar kommunvalskampanjen – regeringen kanske kan hanka sig fram under några månader.
Det är också möjligt att PT intar en mer defensiv ställning, där de halvhjärtat går in för en kampanj för nyval och sakta börjar distansera sig från Dilma och lämna henne åt sitt öde. Om hon görs till en syndabock blir det lättare för PT och Lula att försöka putsa upp en vänsterfasad, låta den nya regeringen ta de svåra besluten om åtstramning och sikta in sig på nästa val 2018.
Det är dock inte alls säkert att det lyckas. Lulas ställning har blivit väldigt försvagad under krisen och är inte längre en självklar vinnare. PT har drabbats av flera avhopp och under den senaste tiden har PT förlorat en tredjedel (25 av 72) av sina borgmästarplatser i São Paulo-delstaten. Dessutom är de sociala rörelserna som PT styr, som fackföreningscentralen CUT, byråkratiserade.
De stora demonstrationerna som har genomförts mot riksrätten den senaste perioden har räknat med ett stöd från många som inte längre stödjer Dilma, men har velat stoppa hotet från högern. Det är dock osäkert om detta kan omvandlas till ett aktivt stöd i en valkampanj. Dilma och PT lyckades göra det under andra valomgången 2014, men kovändningen med fördjupad åtstramningspolitik efter valet ledde till en djup förtroendekris som lade grunden för den nuvarande politiska krisen.
LSR (CWI i Brasilien) har hela tiden ställt sig emot riksrätten, då vi menar att det är en manöver för att den traditionella högern ska komma till makten och öppna upp för mer åtstramningspolitik.
PSOL, det breda vänsterpartiet som LSR är med och bygger, röstade helt riktigt emot med sina sex ledamöter i underhuset, men det är viktigt att partiet nu inte tonar ned sin kritik mot PT och dess regering med hänvisning till en ”konservativ flodvåg” och överdriver hotet från höger.
Vi argumenterade emot de som på förhand krävde nyval till hela parlamentet, då det alltför mycket fokuserade på en institutionell lösning, speciellt i en situation där det inte finns ett tydligt vänsteralternativ (PSOL och den övriga vänstern är alltför svag). Vår betoning var på att bygga ett vänsterinitiativ genom kampen mot åtstramningspolitiken. Det finns ett utrymme för vänstern, vilket syns i kampen som pågår mot åtstramningspolitiken.
I till exempel Rio de Janeiro pågår en generalstrejk med 33 offentligfack mot delstatsregeringens attacker som har lett till försenade löne- och pensionsutbetalningar och hot om högre pensionsavgifter. Över 60 skolor har också ockuperats i protest mot utbildningssystemets förfall.
Nu när riksrättsprocessen är ett faktum har vi dock en ny situation som också kräver svar. Den nya regeringen Temer saknar helt legitimitet och måste bort, men även kongressen har tappat all legitimitet. Därför reser vi nu kravet på ett nyval till president och hela kongressen, vilket är något som till och med delar av borgerligheten stämmer in i.
Men till skillnad från dem menar vi också att det politiska systemet är ruttet och att valen måste ske med helt nya regler. Därför krävs en ”politisk revolution”, med åtgärder som att avskaffa senaten, förbjuda företag från att ge kampanjbidrag, rätt till att återkalla politiker, politiker på arbetarlön etcetera.
LSR reser också behovet av att ena kampen i en generalstrejk mot åtstramningspolitiken och attackerna på arbetarnas rättigheter. En ny vänster måste byggas upp, som drar lärdomarna av PT:s urartning.
Därför lägger vi också fram behovet av en enad vänster som samlar vänsterpartierna och de kämpande sociala rörelserna för att bygga ett alternativ för kampen och för det kommande valet.
