foto: Radio Interativa / Flickr CC
Den 15 mars anordnades stora protester av nyliberala högergrupper. Här demonstrerar en miljon i São Paulo.
Brasilien skakas av en djup politisk och ekonomisk kris som har bragt Dilmas regering till randen av kollaps. Som en desperat åtgärd har den förre presidenten Lula utsetts till minister i hennes regering.
Den politiska krisen har fördjupats i takt med den ekonomiska krisen. Förra året föll landets BNP med 3,8 procent och prognoserna pekar på ett lika stort fall i år, vilket innebär det största fallet för BNP:n på två år i landets historia. Dilma försökte hålla skenet av en framgångsrik ekonomi uppe ända fram till valet i oktober 2014. Hon lyckades trots detta bara knappt vinna valet mot högerkandidaten Aécio Neves (PSDB) genom att ta till en vänsterretorik. Men direkt efter valet började hon att genomföra just de nyliberala åtgärder som hon anklagade sin motståndare för att vilja genomföra.
Detta ledde till ett snabbt fall i Dilmas popularitet, vilket förstärktes av raset i ekonomin som ledde till att 1,5 miljoner förlorade jobbet och tvåsiffrig inflation, tillsammans med en en rad nya avslöjanden i den stora utredningen om korruption i den statliga oljejätten Petrobras. Denna pågående utredning, som går under namnet ”Operation Biltvätt”, har lett till att dussintals höga chefer inom de största byggföretagen och politiker har dömts till fängelse.
Ifjol fängslades senatorn Delcídio do Amaral från PT (Lulas och Dilmas ”Arbetarpartiet”) för sin inblandning i korruptionshärvan. Han är den första senatorn som någonsin har åkt i fängelse under sin mandatperiod. Då han kände sig övergiven av partiet gjorde han en överenskommelse om att lämna mer information om korruptionen i utbyte mot ett mildare straff. Han gav information om tiotals höga politikers roll i skumraskspelet, inklusive Lulas och Dilmas. Hans avslöjanden läcktes till media dagen innan Lula fördes till polisförhör, anklagad för att ha tagit emot ”gåvor” från byggherrar inblandade i skandalerna kring Petrobras.
Allt detta skakade om den politiska scenen bara några dagar innan demonstrationerna som olika högergrupper planerade till den 13 mars, med krav på riksrätt mot president Dilma.
Liknande protestdagar genomfördes flera gånger ifjol. Den största var den första, som hölls den 15 mars, med miljoner deltagare. Men årets protestdag överträffade alla tidigare och är enligt en del uppskattningar den största i landets historia.
Den sociala sammansättningen var densamma som under tidigare protester. Det var främst vita, medelklass, medelålders, högavlönade personer med universitetsdiplom. De som organiserade demonstrationerna var nyliberala högergrupper. Deltagarna var eniga om sitt stora motstånd mot PT, Dilma och Lula samt ”korruption”, men få kunde säga vilka som borde styra istället.
En minoritet uttryckte sitt stöd för att militären borde ta över. Även om majoriteten inte höll med tolererade de dessa reaktionära åsikter. I huvudstaden Brasília möttes den reaktionäre underhusledamoten Jair Bolsonaro av starka applåder, då han ses som en outsider, liknande en Donald Trump i USA (men med mindre stöd).
Det var i denna situation som Dilma bjöd in Lula till regeringen. Det skulle fylla två syften. För det första: Att utnyttja Lulas stora inflytande för att hålla ihop den skakiga regeringskoalitionen och blockera riksrättsprocessen som nu har startat i kongressen. För det andra: Som minister skulle Lula komma undan den lokala domaren Sergio Moro, som leder Operation Biltvätt, och skulle bara kunna dömas av den högsta domstolen.
Men utnämningen av Lula, som följdes av att domaren släppte en rad inspelade telefonsamtal mellan Lula och regeringsmedlemmar, inklusive Dilma, där de diskuterar om hur de ska bemöta skandalerna, har bara ökat på spänningarna. Det hålls nu demonstrationer dagligen från de som vill fälla Dilma, men de som försvarar regeringen höll också en stor protestdag den 18 mars mot ”kupphotet” och ”fascism”.
Förutom den sedvanliga kampen om makten mellan partierna är det viktigt att konstatera att det har ägt rum en grundläggande förändring i den härskande klassens inställning till Dilmas regering. Så sent som i augusti ifjol, när hotet om riksrätt blev mer påtagligt, gick viktiga företrädare för kapitalistklassen ut och uttalade sig emot en riksrätt, inklusive företrädare för industriarbetsgivarna i São Paulo och Rio de Janeiro, landets två största privata banker, samt de två viktigaste borgerliga dagstidningarna. De gjorde så för att en fördjupad politisk kris bara skulle undergräva ekonomin ännu mer. Men nu kräver de alla att Dilma måste bort.
Denna ändrade attityd beror inte på att regeringen har gått åt vänster. Tvärtom, Dilma har hela tiden sökt en väg högerut ur krisen, med nya attacker mot arbetarna den senaste tiden. Regeringen fick igenom en ny terroristlagstiftning som hotar de sociala rörelserna. Regeringen stödde ett förslag från högern om att släppa in mer privat kapital i exploateringen av de stora oljefyndigheterna djupt under havet. Dessutom har regeringen annonserat planer på nya kontrareformer: en ny pensionsreform som höjer pensionsåldern och ett nyliberalt utgiftstak i de offentliga utgifterna som kan utlösa automatiska lönesänkningar för offentliganställda och sänkt minimilön.
Problemet för marknaden är att regeringen har tappat all förmåga att genomföra åtstramningspolitiken. Lulas tidiga comeback (han planerar att ställa upp på nytt som president under år 2018) syftar till att försöka rädda vad som är kvar av regeringen, vilket inkluderar förmågan att genomföra åtstramningspolitiken, även om en del förslag, som pensionsreformen, nog får stryka på foten för att inte tappa stöd från de regeringsvänliga facken och sociala rörelser.
Situationen är dock väldigt instabil och det är inte ens säkert att Lula kan tillträda som minister. Det har nu stoppats av en domare i högsta domstolen, med argumentet att han försöker undvika en rättsprocess, och ska upp till behandling först efter påsk.
PTs: försvagning har följts av en social polarisering. Under 2013 såg vi en explosion av protester från ungdomen, som ledde till att en ny generation kämpar intog kamparenan. Det följdes av en våg av strejker, protester och ockupationer. Under slutet av förra året ockuperade skolelever i São Paulo drygt 200 skolor och lyckades stoppa planerade skolnedläggningar. I Rio de Janeiro pågår en stor strejk bland lärare och skolpersonal, som kan utvecklas till en generalstrejk bland offentliganställda, mot guvernörens attacker.
Men dessa kamputbrott har varit splittrade och har inte lett till framväxten av ett starkt vänsteralternativ. PSOL, det breda vänsterpartiet som LSR (CWI i Brasilien) deltar i, har växt de senaste valen, men är ännu en mindre faktor.
Det brasilianska valsystemet domineras av storföretagens kampanjbidrag och högerpolitiker har stärkts i denna polariserade situation. Nu har högern även lyckats dra ut folkmassor på gatorna under flera omgångar. Men ett starkt vänsteralternativ skulle kunna vinna stöd, även bland den vita medelklassen som har gått ut på gatorna.
Vissa inom vänstern tycker att uppgiften nu är att ställa sig bakom regeringen mot hotet från ”kuppen” och från en ”konservativ flodvåg”. Andra säger helt enkelt ”bort med alla!” och nöjer sig med att ”definiera sin ställning”, utan någon som helst ambition om att öppna upp en dialog för att vinna stöd hos ett bredare skikt av arbetare.
LSR menar att en lösning på krisen måste sökas utanför de ruttna statliga institutionerna – på gatorna, i kamparenan. Vi förkastar alla högerlösningar, som riksrätten, som skulle leda till att makten fördes över till Dilmas vice president Temer, från det borgerliga PMDB.
Vi har inga illusioner om högern eller de statliga institutionerna som domstolarna, vilka spelar en allt mer politisk roll. PSOL och andra vänsterpartier måste gå ihop med kämpande fackföreningar och sociala rörelser och bygga en vänsterfront för att ena den pågående kampen mot attackerna mot arbetarnas rättigheter och för ett enat vänsteralternativ i valen.
