”Toppbossarna vill skaka om Bryssel”, löd Sunday Times rubricering av brevet. Svenska Dagens industri valde den mer intetsägande rubriken: ”Kom igen, EU!”.
Brevet andas inte så lite desperation över att den europeiska kapitalismen tappar mark gentemot sina utländska konkurrenter.
”Europa har för liten andel av världshandeln och för stor andel av världens välfärdsutgifter”, noterar brevskrivarna med darr på stämman för att sedan klämma till med att från nu gäller; ”Reformer eller så kommer Europas relativa nedgång att följas av en absolut nedgång”.
Reform betyder enligt ordboken förändring eller nydaning till det bättre, och tidigare var reformer synonymt med förbättringar och framsteg. Men sedan årtionden tillbaka är reformer lika med nyliberala försämringar och förbättringar för endast de superrika.
När borgare och direktörer talar om reformer gäller det att hålla hårt om plånboken och vara beredd att slåss för jobb och välfärd.
Direktörerna skriver att om vi får mer avregleringar och det blir mindre regler och EU-bidrag till exempelvis jordbruket skapas helt enkelt ett ”Europa värt att slåss för”. Det kan inte tolkas som något annat än att direktörerna tar itu med att trappa upp klasskriget.
Bakom direktörerna står den nyliberala tankesmedjan Open Europe vars valspråk är ”EU måste bli mer företagsvänligt” och det säger väl allt.
En av Open Europes frontfigurer är den förre moderata handelsministern Maria Borelius. Borelius satt bara åtta dagar på sin ministerpost innan hon fick sparken efter att det avslöjats att hon använt sig av svart arbetskraft i hemmet, inte betalat tv-licens och att hennes sommarvilla ägdes av ett företag på skatteparadiset Jersey.
Borelius, vars nyliberala praktik gav fusket och girigheten ett ansikte, är numera talesperson för en ”koalition av europeiska företagare som vill ha en förändring”. I say no more…