foto: Ola Olofsson
Jordbruket behöver ställas om till att nära jorden istället för att tära den. Det menar Åsa Vilhelmsson, Anders Assis och Marta Assis.
Offensiv har tittat lite närmare på idén om holistic management tillämpat på jordbruk, ett sätt att tillämpa ett helhetstänk och se hur hela systemet kan vara hållbart och ekologiskt.
Att halten växthusgaser i luften är så hög beror både på att utsläppen hela tiden ökar, men också att det som kan binda upp koldioxiden, suga ut den ur luften och ner i jorden, hela tiden minskar. Det är genom fotosyntesen som växter omvandlar koldioxid, vatten och energi (solljus) till socker och syre.
Alla kolatomer som finns idag är samma kolatomer som alltid har funnits. Problemet är när kolatomerna koncentreras till atmosfären där de bidrar till växthuseffekten som leder till uppvärmning och klimatförändringar. Därför är en viktig strategi att öka upptaget av koldioxid, så kallade kolsänkor. Medan väldigt stort fokus har lagts på att via konstgjord väg skapa kolsänkor har de naturliga haven, skogarna och växterna negligerats.
Havet har tvingats svälja 40 procent av koldioxidutsläppen det senaste seklet, vilket har gjort vattnet surare och som i sin tur har bidragit till att hälften av allt liv i haven har försvunnit sedan 1970-talet.
Haven måste få hjälp av naturen att binda kolet. Dessvärre krymper mängden växtlighet ständigt, vilket visas i dess motsats: ökenspridningen.
Sedan 1980-talets början har en fjärdedel av jordens markytor förstörts. En procent försvinner årligen och blir till öken. 70 procent av jordens gräsmarker har brutits ner. Öknarna utgör idag nästan hälften av jordens yta.
Skogsskövling är en orsak till ökenspridning. En annan är utarmning av jorden. Att låta jorden ligga naken och utsättas för solens strålar gör den torr och minskar dess förmåga att fånga upp regn.
En spridd uppfattning är att ökenspridningen skyndades på av att stora hjordar med vilda djur eller boskap betade av gräsområden. Men det finns en växande rörelse som förespråkar ett så kallat holistiskt jordbruk, som menar att det är tvärtom: Att betesdjur, vilda eller i fångenskap, kan hålla igång gräset, som blir så mycket frodigare när det betas. Det är precis samma effekt som när en gräsmatta klipps med jämna mellanrum.
Även att gräs trampas ned och gödslas av betesdjurens ”komockor” ökar kolet i jorden samt allt liv i jorden – växter som djur, rötter som håller fast jorden och mångfalden i ett myllrande mull.
Naturskyddsföreningen skriver i rapporten 100 procent ekologiskt? att ekologiska jordbruk har en större förmåga att binda kol i marken: ”En analys av 32 studier där markens kolförråd jämfördes i ekologisk och konventionell odling visade att markkolet ökade med 2,2 procent per år i det ekologiska jämfört med det konventionella”.
Biologen Allan Savory, som givit upphov till Savory institute och idén om holistiskt management, menar att varje procentökning av markens organiska material som uppnås på världens fem miljarder hektar gräsmarker leder till att 64 miljondelar koldioxid tas bort från atmosfärens cirkulation.
Att få ner koldioxidhalten i atmosfären till en förindustriell nivå, när vi idag är sex miljarder människor fler på jorden, kräver en total omställning som bara kan fungera om jordbruket bidrar till att minska utsläppen istället för att som idag öka dem. Det sägs att det globala jordbruket står för 14 procent av utsläppen av växthusgaser, medan exempelvis Jordbruksverket menar att animalieproduktionen står för uppåt 20 procent. En del av den siffran är de enorma mängder foder som djuren behöver.
Agroekologi bygger på principen att jordbruk bör maximera artrikedomen och förstärka de naturliga systemen.
La Via Campesina är ett globalt nätverk med 200 miljoner småbönder som menar att ”agroekologi är lösningen på klimatkrisen”. I artikeln nedan berättar Åsa Vilhelmsson om sina erfarenheter och visioner. ■
”Vi vill tillföra jorden näring istället för att utarma den”
Åsa Vilhelmsson driver med sin man Anders Assis ett jordbruk med betesdjur i Ljusdal. De har låtit sig inspireras av holistiskt management, även om de gärna poängterar att de inte är experter och prövar sig fram.
– Vi vill tillföra jorden näring istället för att utarma den. Vi försöker härma naturens sätt att bygga hållbara system. Då är det viktigt att djuren kan röra sig så mycket som möjligt i grupp och äta naturlig föda. Vi har aldrig gett dem kraftfoder. Djuren får gå ute, men i mindre hagar som när de har blivit avbetade får tid att vila och återhämta sig ordentligt inför nästa betning.
– Ibland låter det som att det är kornas fel att växthusgaserna ökar i atmosfären. Men det finns faktiskt inte fler idisslande djur idag än för miljoner år sedan, kanske mindre – med tanke på alla vilda djur som försvunnit. Ett ökat metanutsläpp beror på våra produktionsformer.
Åsa och Anders har verkligen vänt mina tidigare fördomar mot bönder på ända. Varje gång jag träffar dem är de fyllda av tankar, historiska kunskaper, resonemang och filosofi som de gärna pratar om. I höstas tog Åsa med sig dottern Marta på konferensen Artisans of the Grassland. 500 deltagare från 17 länder och 28 amerikanska delstater träffades i Oakland.
– Huvudbudskapet var att det finns en sådan potential att vi, om vi härmar naturen, på ganska kort tid kan nå en förindustriell nivå vad gäller andelen växthusgaser i luften. Men vi måste se på produktionsformen med andra ögon, samtidigt som vi skulle kunna mätta hela jordens befolkning.
Åsa berättar att hon träffade småbönder på konferensen från patagonien i Chile som genom projektet Ovis 21 har gått samman och emot storföretagen. Genom ”savory”-metoder har det lyckats vända ökenutbredning till grönskande gräsland, genom att låta betesdjur beta koncentrerat under kort tid på samma ställe. Det finns flera sådana exempel runt om i världen där denna metod verkligen har visat sig fungera.
– Redan under början av 1900-talet förstod man den starka kopplingen mellan betesdjur och gräsmark. De har utvecklas i symbios under miljontals år. Det är ett utvecklat samspel när växten för över kolet i marken med hjälp av svampar och bakterier. Om jorden utarmas blir det minskad mängd mineraler i marken och färre vitaminer i växten.
– Därför kan det finnas odlingar som liknar industrier med enorma arealer med rad på rad av grödor där marken plöjs eller ligger bar och konstbevattnas, konstgödslas och besprutas, men där den utarmade jorden ger frukt utan vitaminer.
Vi pratar om hur forskning har påvisat en betydlig minskning av vitaminer och mineraler i frukt och grönsaker nu jämfört med för 50 år sedan.
– Att plöja marken är ju en etablerad metod. Det finns flera problem med det. Ett är att plogen skär av roten på grödan så att roten inte blir mer än 18 centimeter. Men djupa rötter är väldigt viktigt då växtens förmåga att ta upp vatten och näring blir så stor. Gräs kan få rötter på 4 -5 meter, vinrankor kan ha rötter på 30 meter. Då minskar behovet av konstbevattning.
– Vill vi vara på den närande eller tärande sidan? Människan ser sig som herrar över jorden, med makt att bestämma vad som ska odlas och hur, när vi i själva verket behöver se att vi är en del av ett ekosystem, avslutar Åsa. ■
