Elinor Torp, författare till Döden på jobbet.
Samma vecka som ”skyddombudens dag” firades (den 23 oktober) och uppdraget fyllde 101 år gick fyra arbetare till jobbet för att aldrig mer komma hem igen. På facebooksidan ”Support your local skyddsombud” var ett svar på vad skyddsombuden önskade denna dag ”15 minuter står landet stilla mot döden på jobbet och mot den löntagarfientliga nutiden”.Och efter att ha lästs Elinor Torps nyutkomna och superaktuella Döden på jobbet – en berättelse om det nya arbetslivet är det ingen tvekan om att slutsatsen måste bli att det behövs facklig mobilisering mot de ökande arbetsplats-”olyckorna”. Få böcker berör så mycket att man som läsare måste ta pauser i läsningen för att känslorna ska få lugna ner sig.
Men i Döden på jobbet slits läsaren mellan sorg, ilska och förtvivlan när den nya osäkra arbetsmarknadens verklighet beskrivs, bakom de dödsolycksnotiser som dyker upp i tidningarna ungefär en gång i veckan. I Döden på jobbet står olyckan 2011 på Nordkalks anläggning inne på SS-AB:s stålverksområde i centrum, men genom många exempel och intervjuer kan man förstå att Nordkalk långt ifrån är något undantag.
Två av sju arbetare som försökte rengöra kalkugnen skadades svårt när frätande kalk blandad med vattenånga plötsligt sprutade ut ur ugn-en. Johan fick kalken i lungorna och dog av inre blödningar. Gustaf fick brännskador på nästan hela kroppen utom tårna, men hann föra tröjan över munnen – vilket kan ha varit det som räddade hans liv.
På Nordkalk försökte man göra ett arbete som förr har gjorts på två veckor på två dagar. En ”beprövad metod” att spruta små mängder vatten för att lossa fastklumpad kalk misslyckades. Då beordrade den inhyrda konsulten fram SSAB:s brandbil och med stora mängder vatten skulle kalken bort.
Typiskt för många dödsolyckor var att många underentreprenörer var inblandade, i detta fall sju företag, varav ett allt i allo-företag som bland annat sysslade med slädhundsturism! I ett annat exempel som Torp ger dör Chrisse, 26 år, begravd under en betongtrapp vid ett bygge i Stockholm. Där var 200(!) företag inblandade i projektet. Chrisse hade varnat i förväg och var livrädd, men ingen lyssnade.
Även på SSAB står underentreprenörer för hälften av olyckorna, trots att det bara är cirka 6-7 procent av de som jobbar där.
På Nordkalk gjordes ingen riskanalys, inga ändamålsenliga skyddskläder fanns och ingen information gavs till arbetarna. Så ser det ut på många arbetsplatser.
När Arbetsmiljöverket inspekterade 1 600 arbetsplatser visade det sig att stora brister fanns på över hälften av dem.
Främst saknas planer för riskbedömning och kunskaperna som krävs för att kunna arbeta aktivt och seriöst med arbetsmiljön. IF Metall har gjort en undersökning bland arbetsplatser där deras medlemmar arbetar och har noterat att 43 procent av arbetsgivarna inte gör någon fysisk riskbedömning, att 71 procent av arbetsgivarna inte gör någon psykosocial riskbedömning, att 43 procent av de som arbetar med kemikalier inte har någon utbildning för det och att 37 procent av arbetsplatserna saknar skyddsombud!
Tre procent av anmälda arbetsmiljöbrott går till åtal, ännu färre fälls. Ännu har ingen dömts till fängelse. Av de 185 som har dött på jobbet under de senaste fyra åren har 3 fall gått till åtal, 42 lagts ned och resten är fortfarande inte färdigutredda. Istället utdöms allt oftare företagsböter, vilket för stora företag innebär att de relativt billigt kan betala sig fria.
För socialister är det ingen överraskning att staten inte är neutral – att den på många olika sätt är kopplad till den styrande elitens intressen och till syvende och sist agerar i deras intressen.
Men i få frågor blir detta så tydligt som i hur polis och rättväsende prioriterar arbetsmiljöbrott gentemot andra uppgifter. Medan tusentals poliser har specialutbildats för att utvisa flyktingar och hundratals poliser kan vara inblandade i att möjliggöra gruvbrytning finns ett fåtal poliser i hela landet som utreder 30 000 arbetsplatsolyckor varje år, varav ett femtiotal med dödlig utgång. Och då är ändå mörkertalet enormt.
Socialdemokraterna försöker lägga all skuld på regeringen som ständigt drar ned resurserna till Arbetsmiljöverket (som nu ska centraliseras än mer) och har lagt ned Arbetslivsinstitutet. Att de själva haft del i utvecklingen genom att ha accepterat en halvering av företagshälsovården, skurit ned i välfärden, accepterat bemanningsföretag och upphandlingshysterin vill de förstås inte nämna.
Frågan om bemanningsföretag och långa underentreprenörskedjor har varit viktiga fackliga stridfrågor de senaste åren, till exempel i Handels och Byggnads avtalsrörelser. Än har ingen verklig utmaning av denna form av villkorsdumpning gjorts, men frågan blir bara mer aktuell, även utifrån ett arbetsmiljöperspektiv.
Döden på jobbet beskriver med bravur ”det nya arbetslivets” osäkra jobb, stress, accelererande tempo och minskade resurser och försämrade villkor för arbetsmiljöarbete. De drabbade får komma till tals och uttrycker sig bättre än vilken forskare som helst i ämnet. En av bokens skarpaste kommentarer kommer från den ensamma utredaren i Luleå: ”Tidigare hade LKAB och SSAB sitt eget folk. Man var kanske mer mån om att det skulle gå rätt till. Nu kommer de in en massa entreprenörer i industrin som man inte har lika bra koll på. Och allt ska ju gå så förbaskat snabbt.”
Elinor Torp har skrivit årets viktigaste bok.
Jonas Brännberg
RS / Offensiv säger ▼
- Återupprätta resurserna till Arbetsmiljöverket, arbetslivsforskning och företagshälsovården.
- För ett demokratisk kontrollerat rättväsende och polis med resurser att ställa arbetsmiljöbrottslingar till svars.
- Stoppa villkorsdumpning ökad stress via privatiseringar, bemanningsföretag, outsourcing med underentreprenörer, ”ungdomsavtal”, papperslösa med mera. Kollektivavtal åt alla.
- Kamp för facklig vetorätt mot omorganisationer inklusive outsourcing, bemanning, uppsägningar och nedläggningar.
- För landsomfattande protester mot regeringens orättvisa högerpolitik med fackföreningar, nätverk, pensionärsorganisationer med flera.
