Dramatisk vändning nedåt för kapitalismen i Sverige och globalt

2009-02-13 14:30:33




Precis som i andra länder vände den kapitalistiska utvecklingskurvan i Sverige brant nedåt under det fjärde kvartalet i fjol. Industriproduktion och export rasade och antalet varsel steg till samma höga nivåer som de värsta krismånaderna 1992.
I torsdags benämnde finansminister Anders Borg (M) det ekonomiska läget i Sverige som ”ett nationellt nödläge”. Han menade vidare att ”vi sitter i samma båt och då är det viktigt alla hjälper till vid årorna.”
När det kapitalistiska skeppet sjunker börjar makteliten alltid tala om att ”vi sitter i samma båt”. Som om det var löntagarna som styr ekonomin och bär ansvaret för krisen. Enligt Borg måste arbetarna förstå och acceptera att jobben försvinner samt vara beredda till nya uppoffringar samtidigt samhällstopparna fortsätter att leva gott. På den kapitalistiska båten får bara de som reser i lyxklass plats i livbåten, övriga får dela på en flytväst.
I december 2008 rasade industriproduktionen med mer än 20 procent jämfört med samma månad året innan och orderingången minskade med 22 procent under samma period, enligt statistik som Statistiska Centralbyrån (SCB) presenterade den 10 februari.
Tre dagar senare kom nya siffror från SCB som visade att: Kapacitetsutnyttjandet i industrin sjönk till 83,9 procent, mellan tredje och fjärde kvartalet 2008, en nedgång med 4,6 procentenheter. Det lägsta kapacitetsutnyttjandet sedan tredje kvartalet 1991.
Industrins ras står utan motstycke.
Industrin rasar utför i en betydligt snabbare takt än under 1990-talets kris. Frågan är om det finns någon motsvarighet i den moderna historien (efter 1945). ”Det första kvartalet kommer dessutom att vara fortsatt mycket tufft för industrin (Dagens Industri den 10 februari).
Den 11 februari, kom en ny nattsvart rapport från Arbetsförmedlingen. I januari varslades 17 000 personer om uppsägning och det är det högsta registrerade antalet under en januarimånad.
– Det är ett allvarligt läge på arbetsmarknaden, arbetslösheten ökar och efterfrågan på arbetskraft minskar. För fjärde månaden i rad är det historiskt sett ovanligt många varsel om uppsägning och bara under januari ökade antalet arbetslösa med 22 000 personer, sa Arbetsförmedlingens biträdande generaldirektör Lena Liljebäck i en kommentar.
Redan är krisen på väg att bli lika allvarlig i Sverige som 1990-talets första år. Vad gäller varsel är det lika mörkt som då. Rekordvarslet i januari i år hade föregåtts av att 57 000 varslades under fjärde kvartalet 2008. Det var det näst värsta fjärde kvartalet någonsin i Arbetsförmedlingens statistik, endast oktober-december 1992 var värre.
Men eftersom visstidsanställda och de som sägs upp i småföretag inte ingår varselstatistiken är läget än värre på arbetsmarknaden.
Det var först när varslen haglade som regeringen och ministrarna började tala om nu väntade ”skitår”.
Regeringens ”arbetslinje” slutade i snabbt ökad arbetslöshet samtidigt som rekordmånga stod utan a-kassa. Över 50 000 arbetslösa – 32 procent – var i mitten av december 2008 utan a-kassa och hade max 7 040 kronor i månaden före skatt att leva på.
Det betyder att den ekonomiska krisen mycket snabbt blir en social kris, arbetslösa tvingas ned i nyfattigdom.
Industrin, särskilt i Västsverige, har hittills drabbats värst av varslen. I Göteborg har var fjärde medlem i IF Metall varslats. I Västra Götaland och Halland är närapå var sjätte medlem varslad.
Men krisen har börjat slå hårt mot alla delar av ekonomin och alla landsdelar, inkluderat tidigare tillväxtregioner som Stockholms län och Norrbotten.
Byggandet har helt stannat av och en av tio byggnadsarbetare var utan jobb i januari.
– Om några månader kan arbetslösheten ligga på 20 procent, sa Gunnar Dahlberg, chef på Byggnads a-kassa., den 12 februari.
Inom den privata tjänstesektorn minskar antalet anställda snabbt och uppemot 30 000 anställda i kommuner och landsting kan förlora sina jobb de närmaste två åren, enligt fackförbundet SKTF.

Även den tidigare så hökaktiga Riksbanken har tvingats ge upp sin tidigare högräntepolitik som motiverats med att ”inflationen måste bekämpas”. Inflationen (prisstegringstakten) ligger på noll och Riksbanken har tvingats till flera räntesänkningar efter att ha höjt reporäntan – Riksbankens viktigaste styrränta – så sent som i september i fjol.
Riksbankens senaste sänkning av reporäntan (den 11 februari) med 1 procentenhet till 1 procent är rekordstor och en direkt följd av den dramatiska nedgången nedåt i slutet av förra året. ”Konjunkturnedgången ser ut att bli både djupare och mer utdragen än vad både vi på Riksbanken och andra trodde tidigare. Vi har justerat ned prognosen för tillväxten [BNP] både i Sverige och i omvärlden sedan i december. ( I Sverige med ungefär 1 procentenhet i år och en halv procentenhet nästa år)”, skrev Riksbanken i sin motivering till sänkningen.
Reporäntan har aldrig varit så låg som nu, men nya räntesänkningar följer. Räntan kan dock aldrig bli lägre än noll, även om priserna faller (deflation) till följd av en fördjupad kris.

Den svenska kapitalismen är på väg mot kanske sin djupaste kris sedan 1920- och 30-talet.
Kapitalismen idag har också betydligt mindre spärrar mot krisen i form av offentlig sektor och socialt skyddsnät, till detta ska läggas de enorma klassklyftor som skapats under 2000-talet samtidigt som den industriella basen försvagats av ägarnas plundring av bolagen. ”Ägarna knäcker svenska företag. I dag går dubbelt så mycket till aktieutdelningar som till investeringar. För fem år sedan var det tvärtom”, skrev Dagens Arbetes granskning.
Vinsterna gick till kortsiktiga finansiella spekulationsaffärer och till aktieägarna – inte till nya industriella satsningar eller till arbetarna i form av rejäla löneökningar och utbyggd välfärd.
Kvartalskapitalismen – ett annat namn för den moderna kapitalismens extrema kortsiktighet och finanskapitalets dominans – uttrycks nu i att så fort signaler kommer om minskad orderingång, krympande vinster eller att vinsten inte blir stor som förväntats, varslar företagen.
”Det är lätt, mycket lätt att dra i varselspaken när resultatet vänder neråt. Det gör varje börs-vd med självaktning och han gör det helt riskfritt. Ingen har någonsin fått sparken för att han rationaliserat för mycket. Däremot har många fått det för att de gjort det omvända. Men den formeln 1A är samma gamla kvartalskapitalism och kortsiktighet som skapade den här härdsmältan … Jag är rejält orolig för att svenska storbolag med sina jättevarsel nu skjuter sig själva rejält i foten inför framtiden”, erkände till och med Veckans Affärers chefredaktör Pontus Schultz den 3 februari. Vad han blundar för är att varslen är ett uttryck för kapitalismens strukturella kris och profithunger – enligt kapitalisterna finns det helt enkelt för många arbetare och för mycket kapacitet i förhållande till vad man kan sälja med vinst. Därav dagens brutala stålbad och masslakt på jobb och produktiva resurser som tyvärr bara har inletts.

Kampen för jobben är den absolut viktigaste frågan idag. En kamp som också inkluderar kampen för  bättre och billigare a-kassa – ersättningen ska motsvara 90 procent av inkomsten, höjt tak och riv upp alla försämringar som högerregeringen gjort.

Inte bara Riksbanken har överraskats av det snabba krisförloppet. Hela det borgerliga etablissemanget har överraskats av krisens djup. Det gäller inte minst regeringen som i april förra året, när vårbudgeten presenterades, trodde att ”sysselsättningen ökar med 49 000 personer 2008 och 2009” (pressmeddelandet om det ekonomiska läget från Finansdepartementet i april 2008).

När vårbudgeten presenterades skrev Offensiv att den ” läggs i en tid när ekonomin går mot en kraftig inbromsning till följd av den globala krisen för den avreglerade finansmarknaden. Samtidigt stapplar regeringens nyliberala politik vidare.” I samma artikel skrev vi att regeringens så kallade jobbpolitik står inför ett fiasko när arbetslösheten stiger och ”för den nästan halva miljon löntagare som inte haft råd att stå kvar i a-kassorna till följd av regeringens avgiftshöjningar kan konsekvenserna bli fruktansvärda” (Offensiv nr 796, den 17 april 2008).
Socialister har aldrig hoppats på nedgångar eller välkomnat krisen, som borgarna ibland påstår. Vad vi, Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv, sagt är att kriser är oundvikliga under kapitalismen till följd av vinstjakten, marknadens kaos och anarki, vilket ständigt leder till överproduktion, överkapacitet och gigantiska spekulationsbubblor. Vi har länge varnat för att den amerikanska skuldtyngda kapitalismen var på väg mot ruin, att 2000-talets kreditbaserade expansion samt många spekulationsbubblor förebådade en djup global kris.
Kriserna är en abrupt och våldsam reaktion mot de ständiga hinder för produktionens utveckling som det privata ägandet och nationalstatens trånga barriär utgör. Globaliseringen har förstärkt dessa inneboende motsättningar.
Till skillnad från 1990-talets kris störtdyker den svenska ekonomin mot bakgrund av en global kris för kapitalismen. Den svenska kapitalismen är extremt exportberoende idag och drabbas därför extra hårt av världshandelns kollaps (värdet på världshandeln rasade med 54 procent i årstakt fjärde kvartalet 2008) och den smygande protektionismen. Det märks inte minst i att industrin nu tappar exportmarknader i en takt som saknar historiska paralleller.
” Hårdast slår världshandelns tillbakagång mot tillväxtländer som Taiwan och Sydkorea, där exporten nästan har halverats. Oljeprisfallet försämrar drastiskt situationen för Ryssland liksom för Opec-länderna, vars befolkning oftast inte lever i överflöd. Men även Sverige påverkas. Enligt Riksbankens nya prognos minskar den svenska exporten med sex procent under 2009 – och importen med nästan lika mycket. Hos oss har något sådant bakslag knappast förekommit i fredstid” (Dagens Nyheter den 13 februari).
Regeringen står totalt handfallen inför krisen. Detsamma kan sägas om den så kallade oppositionen och facktopparna som inte lyft ett finger för att försvara jobben.
Om inte facktopparna är beredda att agera måste kampen för jobb och levnadsstandard organiseras underifrån.
Svaret på kapitalismens kris är ett socialistiskt program som förenar kraven på jobb och tryggad levnadsstandard med kampen för att avskaffa kapitalismen. Det vill säga en kamp för att förstatliga storföretag och banker under arbetarnas demokratiska kontroll och styre, vilket är förutsättningen för att planera ekonomin i enlighet med behov och för att säkra en hållbar utveckling.
  • För en massiv facklig och politisk kampanj för jobb, välfärd och en snabb klimatomställning av transporter, energiförsörjningen och byggandet m m – förstatliga bankerna, bilindustrin, energijättarna och de stora byggbolagen.
  • En socialistisk och global grön omställning baserad på en demokratiskt planerad socialistisk ekonomi, under kontroll av de anställda och miljörörelsen.
  • För en demokratisk och socialistisk värld – kamp mot imperialismens krig och EU:s militarism.

Per Olsson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!