Mexikos valduell mellan ”vänstermannen” Andres Manuel Lopez Obrador från ”demokratiska revolutionspartiet” PRD och de mexikanska kapitalisternas och konservativas USA-stödda huvudkandidat Felipe Calderon från ”nationella aktionspartiet” PAN, blev en dramatisk rysare. Med en procents ledning för Calderon efter större delen av en första räkning (36,4-35,4) görs nu en omräkning i syfte att dämpa misstankarna om valfusk. Ett efterspel i domstolarna kan ta månader.
Långt efter dessa kom Roberto Madrazo från det i dag nyliberala ”institutionella
revolutionspartiet” PRI (21,6 procent), som till för sex år
sedan styrt Mexiko på ett närmast diktatoriskt sätt.
Lopez Obrador lovade direkt efter valet inför en stor folkmassa
av anhängare att försvara den seger han var säker på att
han vunnit. ”Valfusk, valfusk” steg ropen från mötesdeltagare
som börjat frukta att vänstern än en gång ska förlora
genom valfusk som i presidentvalet 1988 eller 1998, då Lopez Obrador
själv bestals på segern i guvernörsvalet i delstaten
Tabasco av Roberto Madrazo – nu PRI:s presidentkandidat.
Tid av strejker
Samtidigt utspelar sig valdramat i en tid av strejker och skarpa konflikter.
Så har t ex en lärarstrejk i provinsen Oaxaca i söder
utvecklats till ett folkligt uppror, medan gruv- och stålarbetare
bedriver en bitter kamp för fackligt oberoende med brett stöd
i Mexikos fackföreningsrörelse. Ett spänt lugn efter valet
kan lätt leda till kravaller.
Om Lopez Obrador döms som knapp förlorare efter valkamp där
han ända till slutet behållit en knapp ledning trots alla
smutsiga påhopp kommer hans anhängare knappast att förlåta
myndigheterna för alla som t ex hindrats att rösta när
valsedlarna tagit slut för poströstande eller sjuka och gamla
inte uthärdat kötider på mer än sju timmar i fattiga
valdistrikt.
Det högsta valdeltagandet någonsin vittnar om att landets
40 miljoner fattiga (av en befolkning på 105 miljoner) efter
en rad valsegrar för den latinamerikanska vänstern börjat
hoppas på ett alternativ till de senaste 20 årens förödande
nyliberalism. Att Lopez Obrador, som varit borgmästare i Mexiko
City, över huvud taget kunde delta kan han tacka de hundratusentals
mexikaner som förra våren gick ut på gatorna i enorma
massprotester sedan makthavarna försökt stoppa honom genom
att åtala och gripa honom för en bagatellartad miss i samband
med ett mindre vägbygge.
Obrador ingen socialist
Lopez Obrador är varken socialist eller, som Calderons kampanj försökt
skrämma väljarna med, någon ny Chavez. Han har ändå skaffat
sig en viss ryktbarhet genom valparollen ”för allas bästa – fattiga
först”. Under sin tid som borgmästare i Mexiko City införde
han pensioner för alla över 70 år, ansågs okorrumperad
och förbättrade stadens usla trafikmiljö. Sociala program
och bättre infrastruktur hör till hans vallöften, liksom
nej till en privatisering av Mexikos olja, bibehållna subventioner
till jordbruket, kritik mot USA:s nya beväpnade mur mot flyktingar
från Mexiko och krav på en omförhandling av frihandelsavtalet
Nafta med USA.
Nog för att oroa Washington. Ändå är utsikterna
för att Mexikos fattiga ska kunna lita på parlamentariskt
stöd för sin kamp mot landets mäktiga och våldsamma
elit små. I valet till kongressens underhus (som tidigare starkt
dominerats av PRI) blev PAN störst med PRD, som ökade mest,
på andra plats och PRI sist i en vågmästarroll. Men
inget av dessa partier deltar på de förtrycktas sida i den
sociala kamp som rasar utanför.
Att lita på det borgerliga valet är också precis vad
zapatisterna, ledda av den anonyme ”underkommendanten” Marcos,
varnat för under sin nya kampanj utanför Chiapas djungler för
att samla Mexikos sociala rörelser bakom ”Den andra kampanjen
på andra sidan” (La Otra en el Otro Lado).
Brutaliteten i Atenco
Kampanjen avslutades med ett massmöte på ett torg i Mexiko
City på själva valdagen. Zapatisterna ville på detta
sätt höja rösten mot det brutala våld som tusentals
poliser och paramilitärer den 3-4 maj använt mot de fattiga
bönder som länge kämpat mot att ett Wal-Mart-köpcenter
ska byggas på deras traditionella torgplats i San Salvador Atenco
strax utanför Mexiko City. Bland offren finns två ihjälskjutna
ungdomar, 26 fängslade och sju våldtagna kvinnor bland 47
slagna och sextrakasserade blomsterförsäljerskor.
En annan oroshärd ligger i Oaxaca i södra Mexiko, där
tusentals lärare upprättat ett tältläger på stadens
torg under en lång och bitter strejk för höjda löner.
Inte mindre än ett hundratal lärare skadades, varav två av
skottlossning, när ”de tre galningarna” – PRI-guvernören
Ulis Ruiz och dennes närmaste män – den 14-15 juni satte
in polis, militär och tårgasutrustade helikoptrar för
att driva bort lärarna.
Men torget togs snabbt tillbaka sedan lärarna omgrupperat sig och
70 000 människor strömmat till för att försvara dem.
En folkförsamling har nu bildats av de sociala rörelserna i
delstaten (vars majoritet består av ursprungsfolk). Denna har beslutat
att den 4 juli inleda vägblockader, att den 5 juli installera en ”folkregering” i
den gamla regeringsbyggnad som nyss förvandlats till ett museum
och att den 6 juli inleda en regional medborgar- och generalstrejk. Till
saken hör att Ruiz och PRI nu har förlorat guvernörsvalet.
Gruv- och stålarbetare
En lika viktig strid utspelas inom fackföreningsrörelsen sedan
1-3 mars, då en kvarts miljon gruv- och stålarbetare i åtta
delstater gick ut i en vild strejk mot ett fräckt försök
från regeringens arbetsmarknadsminister att avsätta gruvarbetarnas
fackledare Napoleón Gómez Urrutia genom att plötsligt
underkänna ett gammalt val – och ersätta honom med en
pensionerad byråkrat som stöds av arbetsgivarna i Grupu Mexico.
Detta sedan Urrutia efter en svår gruvolycka som krävt 65
arbetares liv beskyllt Grupu Mexico för ”industriellt mord”.
Ett annat skäl tros vara att Urrutia vill ha en ny och mer oberoende
ledning för CT (Mexikos LO).
Kampens bitterhet visades den 21 april då två unga arbetare
dödades och 40 skadades då 800 poliser attackerade 500 strejkande
stålarbetare i stålindustrin Lázaro Cárdenas. Ändå lyckades
de strejkande slå tillbaka polisen genom att försvara sig
med slangbellor och tunga maskiner.
Som svar på dessa händelser har en oppositionell fackföreningskoalition
bildats under ledning av telefonarbetarfacket, som redan förra månaden
inledde kortare aktioner mot regeringens övergrepp på den
fackliga autonomin. En ny och obegränsad strejk som skulle ha börjat
den 28 juni, fyra dagar innan valet, har dock skjutits upp.
Arne Johansson
