Dramatiskt val i Mexiko

2006-07-28 16:39:14




Mexikos valduell mellan ”vänstermannen” Andres Manuel Lopez Obrador från ”demokratiska revolutionspartiet” PRD och de mexikanska kapitalisternas och konservativas USA-stödda huvudkandidat Felipe Calderon från ”nationella aktionspartiet” PAN, blev en dramatisk rysare. Med en procents ledning för Calderon efter större delen av en första räkning (36,4-35,4) görs nu en omräkning i syfte att dämpa misstankarna om valfusk. Ett efterspel i domstolarna kan ta månader.

Långt efter dessa kom Roberto Madrazo från det i dag nyliberala ”institutionella revolutionspartiet” PRI (21,6 procent), som till för sex år sedan styrt Mexiko på ett närmast diktatoriskt sätt.
Lopez Obrador lovade direkt efter valet inför en stor folkmassa av anhängare att försvara den seger han var säker på att han vunnit. ”Valfusk, valfusk” steg ropen från mötesdeltagare som börjat frukta att vänstern än en gång ska förlora genom valfusk som i presidentvalet 1988 eller 1998, då Lopez Obrador själv bestals på segern i guvernörsvalet i delstaten Tabasco av Roberto Madrazo – nu PRI:s presidentkandidat.

Tid av strejker

Samtidigt utspelar sig valdramat i en tid av strejker och skarpa konflikter. Så har t ex en lärarstrejk i provinsen Oaxaca i söder utvecklats till ett folkligt uppror, medan gruv- och stålarbetare bedriver en bitter kamp för fackligt oberoende med brett stöd i Mexikos fackföreningsrörelse. Ett spänt lugn efter valet kan lätt leda till kravaller.
Om Lopez Obrador döms som knapp förlorare efter valkamp där han ända till slutet behållit en knapp ledning trots alla smutsiga påhopp kommer hans anhängare knappast att förlåta myndigheterna för alla som t ex hindrats att rösta när valsedlarna tagit slut för poströstande eller sjuka och gamla inte uthärdat kötider på mer än sju timmar i fattiga valdistrikt.
Det högsta valdeltagandet någonsin vittnar om att landets 40 miljoner fattiga (av en befolkning på 105 miljoner) efter en rad valsegrar för den latinamerikanska vänstern börjat hoppas på ett alternativ till de senaste 20 årens förödande nyliberalism. Att Lopez Obrador, som varit borgmästare i Mexiko City, över huvud taget kunde delta kan han tacka de hundratusentals mexikaner som förra våren gick ut på gatorna i enorma massprotester sedan makthavarna försökt stoppa honom genom att åtala och gripa honom för en bagatellartad miss i samband med ett mindre vägbygge.

Obrador ingen socialist

Lopez Obrador är varken socialist eller, som Calderons kampanj försökt skrämma väljarna med, någon ny Chavez. Han har ändå skaffat sig en viss ryktbarhet genom valparollen ”för allas bästa – fattiga först”. Under sin tid som borgmästare i Mexiko City införde han pensioner för alla över 70 år, ansågs okorrumperad och förbättrade stadens usla trafikmiljö. Sociala program och bättre infrastruktur hör till hans vallöften, liksom nej till en privatisering av Mexikos olja, bibehållna subventioner till jordbruket, kritik mot USA:s nya beväpnade mur mot flyktingar från Mexiko och krav på en omförhandling av frihandelsavtalet Nafta med USA.
Nog för att oroa Washington. Ändå är utsikterna för att Mexikos fattiga ska kunna lita på parlamentariskt stöd för sin kamp mot landets mäktiga och våldsamma elit små. I valet till kongressens underhus (som tidigare starkt dominerats av PRI) blev PAN störst med PRD, som ökade mest, på andra plats och PRI sist i en vågmästarroll. Men inget av dessa partier deltar på de förtrycktas sida i den sociala kamp som rasar utanför.
Att lita på det borgerliga valet är också precis vad zapatisterna, ledda av den anonyme ”underkommendanten” Marcos, varnat för under sin nya kampanj utanför Chiapas djungler för att samla Mexikos sociala rörelser bakom ”Den andra kampanjen på andra sidan” (La Otra en el Otro Lado).

Brutaliteten i Atenco

Kampanjen avslutades med ett massmöte på ett torg i Mexiko City på själva valdagen. Zapatisterna ville på detta sätt höja rösten mot det brutala våld som tusentals poliser och paramilitärer den 3-4 maj använt mot de fattiga bönder som länge kämpat mot att ett Wal-Mart-köpcenter ska byggas på deras traditionella torgplats i San Salvador Atenco strax utanför Mexiko City. Bland offren finns två ihjälskjutna ungdomar, 26 fängslade och sju våldtagna kvinnor bland 47 slagna och sextrakasserade blomsterförsäljerskor.
En annan oroshärd ligger i Oaxaca i södra Mexiko, där tusentals lärare upprättat ett tältläger på stadens torg under en lång och bitter strejk för höjda löner. Inte mindre än ett hundratal lärare skadades, varav två av skottlossning, när ”de tre galningarna” – PRI-guvernören Ulis Ruiz och dennes närmaste män – den 14-15 juni satte in polis, militär och tårgasutrustade helikoptrar för att driva bort lärarna.
Men torget togs snabbt tillbaka sedan lärarna omgrupperat sig och 70 000 människor strömmat till för att försvara dem. En folkförsamling har nu bildats av de sociala rörelserna i delstaten (vars majoritet består av ursprungsfolk). Denna har beslutat att den 4 juli inleda vägblockader, att den 5 juli installera en ”folkregering” i den gamla regeringsbyggnad som nyss förvandlats till ett museum och att den 6 juli inleda en regional medborgar- och generalstrejk. Till saken hör att Ruiz och PRI nu har förlorat guvernörsvalet.

Gruv- och stålarbetare

En lika viktig strid utspelas inom fackföreningsrörelsen sedan 1-3 mars, då en kvarts miljon gruv- och stålarbetare i åtta delstater gick ut i en vild strejk mot ett fräckt försök från regeringens arbetsmarknadsminister att avsätta gruvarbetarnas fackledare Napoleón Gómez Urrutia genom att plötsligt underkänna ett gammalt val – och ersätta honom med en pensionerad byråkrat som stöds av arbetsgivarna i Grupu Mexico. Detta sedan Urrutia efter en svår gruvolycka som krävt 65 arbetares liv beskyllt Grupu Mexico för ”industriellt mord”. Ett annat skäl tros vara att Urrutia vill ha en ny och mer oberoende ledning för CT (Mexikos LO).
Kampens bitterhet visades den 21 april då två unga arbetare dödades och 40 skadades då 800 poliser attackerade 500 strejkande stålarbetare i stålindustrin Lázaro Cárdenas. Ändå lyckades de strejkande slå tillbaka polisen genom att försvara sig med slangbellor och tunga maskiner.
Som svar på dessa händelser har en oppositionell fackföreningskoalition bildats under ledning av telefonarbetarfacket, som redan förra månaden inledde kortare aktioner mot regeringens övergrepp på den fackliga autonomin. En ny och obegränsad strejk som skulle ha börjat den 28 juni, fyra dagar innan valet, har dock skjutits upp.

Arne Johansson