foto: Wikimedia Commons
Duerte träffade i somras USA:s John Kerry.
Nyss var Stefan Löfven på besök i Saudiarabien för att öka svenska storföretags export. Nu är det dags för handelsminister Mikael Damberg att göra motsvarande besök till Filippinerna. Där ska Damberg nå ett avtal med president Duterte, en än så länge USA-allierad som nyligen hyllat Kinas diktatur, men som är mest känd för avrättningar på gatorna i sitt ”krig mot droghandeln”.
Precis som Löfvens besök understryker resan till Manilla regeringerns högerkurs. Storföretagens intresse sätts framför demokratiska rättigheter.
Här är en nedkortad version av en artikel om Dutertes vändning till Kina. Hela artikeln finns på chinaworker.info.
USA har drabbats av ett potentiellt allvarligt bakslag med den kraftiga omorientering gentemot Kina som annonserades av Filippinernas oberäknelige president Rodrigo Duterte. Under sitt oktoberbesök i Peking förklarade Duterte i Folkets stora hall: ”Amerika har förlorat nu. Jag har anlutit mig till ert ideologiska flöde.”
Det är dock pengar snarare än ”ideologi” som förklarar presidentens vändning till Kina. Den kinesiska sidan såg till att deras nya vän blev lämpligt belönad – erbjudanden värda motsvarande 2 100 miljarder kronor (investeringar och lån) undertecknades mellan de två regeringarna.
Under de senaste månaderna har Duterte ökat sina verbala attacker mot USA, som ockuperade Filippinerna från 1900-talets början till strax efter andra världskriget. Han har gett Obama stämpeln ”horunge” och anklagat CIA för att ha planerat att mörda honom. Han har meddelat att gemensamma militära övningar i det hett omtvistade Sydkinesiska havet ska avslutas och fastställt en tidsfrist på två år för de amerikanska trupperna att lämna landet.
I Kina var även hans värdar överrumplade av hans tillkännagivande av en ”separation” från USA. Den kinesiska sidan gav Duterte röda mattan-behandling: Han fick träffa fyra av de sju medlemmar av det styrande politbyråns ständiga kommitté, vilket inte brukar hända ledare för ett ”litet land”.
Direkt efter hemkomsten började han backa och sa att ”separation” inte betyder klippta band med USA. ”Det är i mina landsmäns bästa intresse att upprätthålla detta förhållande [med USA]”, sade han. En vecka senare i Tokyo, hos en regering som är helt och hållet i det amerikanska lägret, sa Duterte till den japanska pressen att Tokyo och Manilla ”har samma syn på Kina – vi bör förenas.”
Duterte vill utnyttja sitt lands strategiska geopolitiska läge för att vinna ekonomiska eftergifter från alla sidor i vad som är en hårdnande stormaktskonflikt. Han hoppas kunna spela ut USA, Kina och mindre krafter som Japan emot varandra.
Kinas ledare välkomnar den värdefulla propagandaseger som Duterte har gett dem, men kommer sannolikt att gå försiktigt fram med ekonomiska och andra resurser till Filippinerna. De affärer som presenterades i Peking är mestadels i form av samförståndsavtal, medan det faktiska genomförandet återstår.
Den amerikanska regeringens offentliga kommentarer tonar ner betydelsen av Dutertes ”Kinavändning”, men tvingas nu till en större omvärdering av sin strategi för Asien-Stillahavsområdet.
Den intensifierade rivaliteten mellan världens två största ekonomier har underblåst en process av militär upprustning och nationella spänningar i Asien – regionen står för 46 procent av den globala vapenimporten sedan 2011, när USA:s ”vändning till Asien” lanserades. Dutertes plötsliga pro-Kinasväng är ett betydande bakslag för USA-imperialismen.
USA:s politik i Asien omfattar handelspakten TPP, en ultranyliberal ekonomisk pakt som utesluter Kina. Men även TPP har nu problem när ”antiglobalisering” (protektionism) sveper över världsekonomin.
De regionala spänningarna kommer att öka. Med en ny president kommer USA sannolikt att öka sin marina närvaro i Sydkinesiska havet och samtidigt försöka stärka banden med andra regionala aktörer.
Den kinesiska regimen svarar USA med sina egna diplomatiska och militära insatser genom att utnyttja sin ”mjuka makt” i form av lån och erbjudanden om infrastruktur. Dess storslagna projekt ”Ett bälte en väg” (Silkesvägens ekonomiska bälte) planerar att knyta 60 länder i Eurasien och Afrika närmare Kina. Problemet med planen, som kallas ”Kinas Marshallplan”, är att den kinesiska ekonomin nu själv sänks av skulder, vilket utgör en mycket verklig risk för finansiell överansträngning.
De ökade skulderna är också orsaken till att Peking inrättade Asiatiska Infrastruktur- och Investeringsbanken (AIIB) år 2015. 57 stater anslöt sig till AIIB, däribland de flesta västregeringarna (utom USA och Japan som vägrade att gå med). Genom AIIB vill Peking ”normalisera” sin utlåningspraxis till att de överensstämmer med imperialistiska organ som Internationella Valutafonden och Världsbanken.
I juli dömde den permanenta skiljedomstolen i Haag mot Kinas territoriella anspråk i Sydkinesiska havet och till förmån för Filippinerna, vilket innebar en propagandaseger för USA som var kraftigt involverat på Filippinernas sida. Men detta har sedan dess överskuggats av Dutertes politiska vändning.
Dutertes uppgång är ett uttryck för den kroniska sociala och politiska krisen för den filippinska kapitalismen och dess skakiga ”demokrati” – vilket återspeglar en bredare trend i hela regionen och globalt. Hans popularitet, fortfarande vid 70 procent enligt opinionsundersökningar, är baserad på uppfattningen om att han är ”annorlunda” och representerar en brytning med den etablerade, korrupta och ineffektiva politiska ordningen.
I själva verket representerar han samma miljardärers intressen som sina föregångare, bara brutalare; presidenten omger sig med nyliberala ekonomiska rådgivare från tidigare regeringar. Hans blodiga ”narkotikabekämpnings”-kampanj kräver 44 liv varje dag.
Den politiska oron i Filippinerna och dess inverkan på den östasiatiska politiska kartan är bevis på regionens volatilitet, trots stark ekonomisk tillväxt. Filippinerna har en av världens starkaste ekonomiska tillväxter – BNP förväntas växa 6,5 procent i år. Men klyftan mellan rika och fattiga är den största i Sydostasien.
Dessa skarpa politiska förändringar är också ett tecken på den fördjupade krisen och nedgången för USA-imperialismen som aldrig har återhämtat sig från sina katastrofala krig i Mellanöstern och finanskrisen 2008.
Om Kinas löften om ekonomiskt stöd inte blir av, eller upprepar mönstret av ”nykolonialism” vi har sett i många delar av Afrika och Asien, kommer antikinesisk nationalism sannolikt att blossa upp och utnyttjas av Dutertes motståndare för att undergräva hans styre. En nyligen genomförd opinionsundersökning visade att 76 procent av filippinerna litar ”mycket” på USA, men endast 22 procent sade samma sak om Kina.
Arbetarna och de förtryckta massorna på landsbygden i Filippinerna behöver sitt eget alternativ till det kraschade politiska och ekonomiska systemet. Detta betyder att inte ge något stöd till det kapitalistiska etablissemangets olika flyglar. Tyvärr har den huvudsakliga vänsterorganisationen, Filippinernas kommunistparti, gått i den fällan och förespråkar en ”patriotisk allians” med Duterte på grund av hans antiamerikanska retorik.
Den enda verkliga lösningen är ett socialistiskt alternativ, oberoende av alla kapitalistiska politiker, som kämpar för en arbetar- och bonderegering på ett program för att ta över landets ekonomiska och naturrikedomar i offentlig ägo och under demokratisk kontroll. ■
