foto: European Commission DG ECHO / Flickr CC
Ebolautbrottet har dödat tusentals personer i västra Afrika.
I slutet av augusti skrev presidenten för Världsbanken, Jim Yong Kim, i en samförfattad artikel publicerad i Washington Post, att ”om ebolaepidemin som fördärvar länder som Guinea, Liberia och Sierra Leone istället hade slagit till i Washington, New York eller Boston finns det ingen tvekan om att sjukvården på plats skulle kunna isolera och eliminera sjukdomen”.
Guinea, Liberia och Sierra Leone är några av de fattigaste länderna i världen, vilka enligt Världshälsoorganisationen (WHO) blott har en eller två läkare per 100 000 invånare. Dessa läkare befinner sig framför allt i städerna. Liberia, som liksom Sierra Leone fortfarande bär på ärren av krig om kontrollen över stora resurser, hade innan ebolautbrottet enbart 50 läkare i de offentliga sjukhusen, i ett land med 4,3 miljoner människor. Enligt BBC den 20 augusti i år var kostnaderna för hälsovård i Sierra Leone 96 USA-dollar (685 kronor), i Liberia 66 USA-dollar (471 kronor) och i Guinea på 32 USA-dollar (228 kronor) per person. Jämförelsevis spenderar Storbritannien 3 648 USA-dollar (26 030 kronor) och USA 8 895 USA-dollar (63 470 kronor) per person.
Detta konfirmerades av William Pooley, en brittisk sjuksköterska som överlevde ebolasmittan efter behandling i London: ”Vårdstandarden är väsenskild från den som personer i Västafrika får för tillfället.”
Jim Yong Kim gav en passande bild av verkligheten: ”Ebolakrisen idag är en reflektion av långvariga och växande ojämlikheter avseende tillgången till grundläggande sjukvård. Guinea, Liberia och Sierra Leone har inte personal, verktyg eller system som krävs för att hejda utbrottet på egen hand”. Vad han däremot misslyckades att poängtera är att denna verklighet är en reflektion av den kapitalistiska krisen, särskilt i fattiga länder.
Dessa länder, tillsammans med Nigeria som också har fall av ebola, är rika på naturtillgångar. Men imperialisters och multinationella företags dominans över ländernas ekonomier, i kombination med införande av den av Världsbanken förespråkade nyliberala kapitalistiska modellen som förhindrar offentliga satsningar, har omöjliggjort för dem att bygga ett starkt sjukvårdssystem för att hantera smittsamma sjukdomar som ebola, för att inte tala om rent vatten och sanitära åtgärder.
Nigeria, Afrikas största ekonomi med en befolkningsmängd på 170 miljoner, har bara fyra laboratorier som är kapabla till att göra provtagningar av Ebolaviruset. Laboratorierna är finansierade med hjälp av bidrag från utländska välgörenhetsorganisationer. Dessutom är det en skam att hundratals nigerianer dör årligen av botliga sjukdomar, exempelvis kolera.
Enligt den nigerianska regeringens statistik var det 22 347 fall av kolera mellan januari och juni i år, varav 288 resulterade i dödsfall. Dessa kolerautbrott visar tydligt den nigerianska regeringens monumentala misslyckande. Ebolaviruset har jämförelsevis dödat åtta personer i Nigeria.
Situationen i Liberia, som drabbats värst med över 1 000 dödsfall till och med den 5 september, är så allvarlig att sjukhusen där de två amerikaner som fick ebola i landet hölls innan de flögs till USA inte ens har faciliteter för att göra grundläggande infektionstester som blodstatusprover. Ett annat exempel var att en svältande ebolapatient flydde från en karantänavdelning i Liberia för att leta efter mat på en marknad, eftersom tillgången på mat var otillräcklig på avdelningen.
Ebola är en av de dödligaste sjukdomarna i hela världen, men det är inte omöjligt att isolera och besegra sjukdomen. Anledningen till att ebolaviruset hittills inte har haft något botemedel är att det, inom det kapitalistiska systemet, vore olönsamt för de stora läkemedelsbolagen att investera i forskning för vaccin eller behandling av ebola. Det är en sjukdom som inte bara inträffar sporadiskt utan som också i de flesta utbrotten dödar mindre än hundra personer.
Dessutom brukade utbrotten vara begränsade till landsbygden i de fattiga afrikanska länderna. Med andra ord finns det ingen stor marknad för storföretagen att göra profiter på.
WHO agerade obeslutsamt när epidemin, som startade i Guinea i december 2013, rapporterades till dem i mars. En artikel i Washington Post avslöjar att WHO:s utbrotts- och krisresponsbudget har kapats med mer än 50 procent, från 469 miljoner USA-dollar för 2012-13 till 228 miljoner USA-dollar för 2014-15.
Det nuvarande utbrottet har varit avsevärt dödligare och fått större spridning än tidigare utbrott. Till den 5 september var det omkring 2 100 dödsfall och närmare 4 000 insjuknade, vilket är större än alla de tidigare utbrotten sammanlagt. WHO har uppskattat att viruset kan infektera mer än 20 000 personer innan sjukdomen är under kontroll.
I nuläget finns det åtta experimentella läkemedel och två vacciner för ebola. De kliniska testerna har genomförts snabbt för att få till stånd ett slut på det värsta utbrottet av viruset någonsin. Det första kliniska testet som genomfördes den 1 september i USA gäller ett vaccin framtaget av GlazoSmithKline.
Läkemedesjätten involverades i framtagningen av vaccinet enbart för att den köpte det schweiziska vaccinföretaget Okairos AG i fjol. Testerna kommer att äga rum i Storbritannien, Mali och Gambia, och produktionen av vaccinet kommer att finansieras av den brittiska välgörenhetsfonden Welcome Trust och Storbritanniens motsvarighet till SIDA.
Okairos var en av de små bioteknologiska firmorna som USA:s hälsoinstitut och försvarsdepartement skrev kontrakt med för att utveckla ebolavaccin och behandlingar mot viruset. Mapp Biopharmaceutical vars experimentella läkemedel ZMapp gavs till minst sex stycken hälso- och hjälparbetare i USA, Storbritannien, Spanien och Liberia, är också en av förmånstagarna från den amerikanska staten.
Den amerikanska forskningen kring ebolaviuset, som började 2004, syftade inte till att motverka virusets utbrott i Afrika, utan som en del av George Bush-administrationens ”Project Bioshield”, som är en försvarsåtgärd mot biologisk krigföring. Avsaknaden av trovärdiga hot från biologiska vapen, särskilt efter att hysterin från 11 september 2001 avtog, innebar att det inte vidtogs några brådskande åtgärder för att snabba på utvecklingen av ett vaccin eller botemedel mot ebola.
Det är tydligt att utan en massiv finansiering från regeringar och internationella organ kommer de multinationella läkemedelsjättarna inte att producera vaccin eller botemedel mot ebola. Vad som behövs är en massiv offentlig satsning på sjuk- och hälsovård under demokratisk kontroll av arbetarna, särskilt i den fattiga delen av världen.
Detta är än mer nödvändigt då det är bevisat att en utbyggd sjukvård, tillsammans med tillgängligheten till rent vatten och sanitära anläggningar, kan reducera dödligheten markant och förhindra förekomsten av ebolautbrott och andra smittsamma sjukdomar.
Kraven om offentligt ägande av de stora läkemedelsföretagen står också högt på agendan, för att forskning och produktion av alla mediciner sker på grundval av mänsklighetens behov. ■
