Efter Centerkris, Allianskris

2013-01-17 13:03:53




Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk heter det. Och det gäller även Alliansregeringen. Två av högeralliansens partier – Kristdemokraterna och Centerpartiet – slåss mot kraftigt vikande opinionssiffror och inre sönderfall.
Både Centern och Kristdemokraterna gick kraftigt tillbaka i valet 2010. Det var troligen endast borgerliga taktikröster som räddade KD kvar i riksdagen och som därmed gjorde det möjligt för Alliansregeringen att sitta kvar.
Centern tappade en femtedel av sina väljare i valet 2010 och var det parti som gick mest tillbaka. Valet 2010 var partiets tredje sämsta sedan 1917.
I de tre riksdagsval som genomfördes under åren 1970-76 fick Centern stöd av var fjärde väljare. Nu är det inte ens var tjugonde väljare som säger sig vara beredd att rösta på det krisande Centerpartiet.
Efter att ha förlorat sin traditionella väljarbas – bland jordbrukare och landsbygdens invånare – har Centern under de senaste åren försökt vinna storstädernas väljare med hjälp av extrem nyliberalism (Stureplanscentern). På vägen blev Centern också det kanske mest uttalade antifackliga partiet och ivrig kärnkraftsförespråkare. (En av anledningarna till Centerns uppgång under 1970-talet var partiets kärnkraftsmotstånd, men när man fick chans att bilda regering 1976 och stoppa kärnkraften valde man att ladda nya reaktorer).
Centerpartiets nuvarande ordförande Annie Lööf personifierar denna utveckling.

Annie Lööf, tidigare Johansson, blev 2004 med i förbundsstyrelsen i den lilla klubb som går under namnet Centerns Ungdomsförbund (CUF).
CUF var redan en nyliberal plantskola som ”gick högerut i synen på fackförbund och fördelning. Partiet gjorde samma resa, men ungdomsförbundarna tog det ett steg längre. Stenhård marknadsliberalism, platta skatter, visioner om en nattväktarstat” (Tidskriften Fokus den 22 juni 2011).
I valet 2006 kom Annie Lööf in i riksdagen efter en personvalskampanj. Hennes valplattform är snarlik det förslag till nytt idéprogram som hon nu tvingas ta avstånd från.
Annie Lööf hade Margaret Thatcher som sin förebild. Enligt Lööf visade Thatcher ”var skåpet skulle stå” med sitt krig mot de brittiska facken under 1980-talet.
De kvarvarande centerpartisterna hade hoppats att valet av Annie Lööf till ny partiledare 2011 skulle vända partiets 40-åriga kräftgång. Målet var att Centern skulle bli ett 20-procentsparti.
Men partiet har fortsatt sin resa utför. Sedan Annie Lööf tog över har partiet tappat dryga 200 väljare per dag och nu slåss hon och flera andra i Centertoppen för sin politiska överlevnad.
Centerkrisen slår dessutom in nya spikar i Alliansens kista och förebådar en bredare kris för en redan pressad regering.
Redan i fjol höst var det 20 av Centerns 27 partidistrikt som ville avbryta eller förändra samarbetet inom högeralliansen (läs Centern skulle ”få mer plats”). Sex distrikt ville att Centern skulle gå fram som ett helt eget parti i valet 2014, enligt Svenska Dagbladet (den 15 oktober) som hade ringt runt till distrikten.

Det är sannolikt fler Centerdistrikt och politiker som i dag leker med tanken på att det kanske är bättre att partiet lämnar Alliansen innan nästa val. I vilket fall är Centern ett sargat parti som har fallit offer för sin egen nyliberalism och antifackliga profil. Och partiet är så långt från ett ”folkrörelseparti” man kan komma.
Enligt egna siffror hade Centern dryga 163 000 medlemmar 1990/91, idag knappt 30 000, varav merparten är äldre.
Centerns kris är dock bara ett tydligt uttryck för den politiska kris som har följt i spåren på en högervridning av hela det officiella politiska landskapet och där skillnaderna riksdagspartierna emellan handlar mer om retorik än om innehåll.