foto: Socialdemokraterna / Flickr CC
Inviterna till de snäppet mer högervridna partierna duggar tätt från Stefan Löfvens Socialdemokraterna.
Decemberöverenskommelsen (DÖ) mellan S-MP-regeringen och Aliansens fyra partier höll inte i mer än tio månader. Överenskommelsen blev ännu ett offer för den politiska kris som den påstods förhindra.
Kristdemokraternas nej blev dödsstöten. Nej:et på partiets riksting var ett led i att den nya ledningen vill positionera partiet längre högerut och ”etablera KD som ett tydligare högerpopulistiskt parti, nånstans mellan övriga Allianspartier och Sverigedemokraterna”, som K-G Bergström kommenterade i Expressen.
Decemberöverenskommelsen, som slöts den 26 december 2014 (därav namnet), var en följd av att varken regeringen eller Alliansen ville ha det extraval som statsminister Stefan Löfven hade utlyst till mars i år efter att de fyra högerpartierna tillsammans med rasistiska Sverigedemokraterna hade röstat ned regeringens höstbudget i fjol.
Överenskommelsen syftade till att möjliggöra för minoritetsregeringar att styra och få igenom sina budgetar. Den pekade också ut tre områden där regeringen och Alliansen skulle samarbeta: försvaret, pensioner och framtidens energiförsörjning.
Decemberöverenskommelsen var tänkt att gälla till och med valdagen år 2022. Men den tid som de etablerade partierna köpte med överenskommelsen rann snabbt ut och den hann inte ens fylla ett år innan den sprack. Innan slutet hade dock regeringen och tre Allianspartier (Folkpartiet stod utanför) hunnit sluta en överenskommelse om försvaret som innebär den största höjningen av försvarsanslagen på många år.
Trots Försvarsuppgörelsen följdes Decemberöverenskommelsen av en återgång till den gamla blockpolitiken. Det gick stick i stäv med Socialdemokraternas önskan om att bli ”Samarbetsregeringen”. Istället för ett slut på vad Stefan Löfven har kallat för ”den fördummande blockpolitiken” tvingades regeringen att motvilligt söka stöd av Vänsterpartiet för att få igenom sina budgetar.
Nu har läget förändrats. Efter DÖ och mot bakgrund av flyktingkrisen öppnas möjligheten för överenskommelser mellan regeringen och Allianspartierna, som på nytt kommer att tendera dra åt olika håll.
Det har redan börjat märkas i att Moderaterna bjuder in regeringen till ett samarbete om en hårdare flyktingpolitik, samtidigt som man hotar att rösta nej till delar av regeringens budget och resa misstroendevotum mot statsministern och regeringen.
Samtidigt talar både Folkpartiet och Centern om samarbete mellan regeringen och ”Alliansen eller delar av den”, som FP-ledaren Jan Björklund sade i SVT:s partiledardebatt den 11 oktober.
Decemberöverenskommelsen blev med nödvändighet en parentes.
Både regeringspartierna och Allianspartierna, med undantag för Centern, fortsatte att rasa i opinionen. Inom Allianspartierna växte kritiken mot överenskommelsen. Samtidigt gjorde regeringen inte någon hemlighet av att man helst ville dumpa Vänsterpartiet som samarbetspartner och skapa förutsättningar för det ”breda” samarbete som stora delar av det borgerliga etablissemanget hade efterlyst och som finns i kommuner och landsting.
”Svensk politik präglas av instabilitet. Och det lär den göra så länge partierna håller fast vid blockpolitiken”, menade Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski den 2 maj och manade till ett samarbete likt den informella koalitionen som existerade mellan S-regeringen och högerblocket under krisåret 1991.
Andra borgerliga kommentatorer däremot hävdade att tiden var inne för ”hård oppositionspolitik” med sikte mot att fälla S-MP-regeringen. I våras gick Dagens Industris ledarskribent P M Nilsson så långt i sin iver att få en ny högerregering att han uppmanade Alliansen att gå samman med SD för att fälla regeringen via ett misstroendevotum. Därefter skulle Alliansen regera med stöd av SD på grundval av en ”förnyad och mer realistisk migrationspolitik” – det vill säga en skärpt flyktingpolitik och stängda gränser.
Alliansens alla partier har företrädare som hyser samma mörkblåa uppfattning. Men dessa högerkrafter sätter än så länge inte tonen. Som söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda indikerade är det troligt att det efter Decemberöverenskommelsen kommer förhandlingstrevare.
Ett försök att nå en bred överenskommelse vad gäller flyktingmottagande ligger kanske närmast i tiden. Den överenskommelsen kommer att innehålla nya attacker mot flyktingar och EU-migranter.
Rädslan för ett extraval utgör dessutom ett kitt mellan regeringen och Alliansen, och det kittet är om möjligt ännu starkare nu än när Decemberöverenskommelsen slöts.
Vad som händer framöver är en öppen fråga. Det enda som med bestämdhet kan sägas är att landet går mot en fördjupad politisk kris och att de etablerade partiernas kurs högerut fortsätter.
Nya regeringskriser kan inte uteslutas och till sist kan det bli så att summan av alla handlingar leder till något som ingen önskade – ett extraval. Men det verkar idag mindre sannolikt.
Ett villkor för att regeringen överhuvudtaget ska kunna få till stånd ”breda lösningar över blockgränserna” är att man tar ytterligare steg till höger och gör ytterligare eftergifter vad gäller exempelvis vinster i välfärden.
I vilken grad Allianspartierna är beredda att ta emot Löfvens utsträckta hand beror inte bara på vad regeringen erbjuder. Om Sverigedemokraterna fortsätter att vinna väljare från Alliansen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet kommer viljan att göra upp med regeringen att minska.
Med DÖ:s fall ritas konturerna av ett möjligt nytt politiskt landskap fram med nya framtida samarbetskonstellationer i toppen.
Samtidigt skärps den sociala och politiska polarisering som nu kännetecknar landet.
Sverige har aldrig varit så delat och klassorättvisorna växer snabbt. I takt med att det politiska tomrummet till vänster växer är risken överhängande att Sverigedemokraterna kommer att vinna ytterligare missnöjesröster när övriga partier samlas bakom högerpolitiken och försöker ursäkta nedskärningar med att ”flyktingmottagandet kostat för mycket”.
Behovet av att bygga ett nytt socialistiskt massalternativ som kan börja fylla det växande politiska tomrummet till vänster är akut.
Kampen mot rasism och omänsklig flyktingpolitik är direkt sammanlänkad med kampen mot högerpolitik och för en socialistisk omfördelning – från storföretag, banker och rika till jobb, välfärd och bostäder till alla samt klimatomställning. Kom med i Rättvisepartiet Socialisterna (RS) kamp för arbetarrörelsens socialistiska pånyttfödelse – för ett nytt arbetarparti och demokratiska kämpande fackföreningar. ■
