Den 11 januari inledde Frankrike sin invasion av Mali.Beslutet att ingripa militärt, med bombflyg och trupper, hade föregåtts av flera veckors förberedelser.
Innan beslut togs hade Frankrikes president, socialdemokraten François Hollande, och utrikesministern Laurent Fabius tillkännagivit att man i en eller annan form ämnade ingripa militärt för att som det påstods ”hjälpa Malis president att motverka offensiven från islamisterna” som har tagit kontroll över två tredjedelar av landets norra del.
Den förre premiärministern Dominique Villepin talar om att invasionen kan leda till ett möjligt ”dödläge”. Anledningen är att den franska interventionen, som genomförs under förevändning av kamp mot terrorismen, har andra motiv och kan få samma långvariga följder som USA:s ”krig mot terrorism” i Afghanistan och Irak, vilka fortfarande pågår tio år efter att de började.
De regeringsfientliga styrkornas/ rebellstyrkornas framgång i norra Mali under vintern 2012 ledde snabbt till en splittring inom den maliska staten. (Rebellstyrkorna baseras på en bräcklig allians mellan element inom den separatistiska tuaregorganisationen MNLA – Nationella rörelsen för Azawads befrielse – tillsammans med islamistiska och jihadistiska krigare från ”al-Qaida i islamiska Maghreb”, AQIM och ”Ansar al-Din”, en islamistisk utbrytning från MNLA).
I mars i fjol genomförde militären, ledd av kapten Sanago, en kupp och avsatte presidenten. Det skäl som kuppmakarna angav var regimens oförmåga att bekämpa rebellerna. Men efter militärkuppen kunde den nya provisoriska regeringen inte heller stoppa rebellstyrkorna från att lägga under sig större landytor.
Imperialisterna, i synnerhet den franska, började därför förbereda för en mer kraftfull uppbackning av den nya maliska regimen.
Malis regim stöds också av länderna i ECOWAS (de västafrikanska staternas ekonomiska samarbetsorganisation). Det stödet följs nu av ett militärt ingripande, av rädsla för att landets instabilitet ska spridas.
Det är ingen slump att Mali befinner sig i denna kaotiska kris. Som ett land framväxt ur fransk kolonisering har Mali godtyckligt dragna gränser och det är bara med repression som statsapparaten har kunnat hålla samman landet. Det som dock definitivt har ruinerat landet är de olika regeringarnas politik i imperialismens tjänst. I utbyte mot utländska investeringar utövade IMF påtryckningar mot Mali om att anta en nyliberal politik under 1997-98.
Mali beordrades att i det strukturella anpassningsprogrammets namn privatisera offentliga tjänster och orientera jordbruksekonomin mot bomullsexport på bekostnad av andra grödor. Dessförinnan hade Mali och andra västafrikanska länder påtvingats en 50-procentig devalvering av sin valuta, CFA-francen.
Det ekonomiska och sociala förfall som följde doldes bakom officiella tillväxtsiffror. På bekostnad av den inhemska utvecklingen, blev landets ekonomi ensidigt exportorienterat. De centrala delarna av Mali upplevde den allvarligaste nedgången. Bomullspriset kollapsade 2005, vilket ruinerade producenterna. Idag säljer bönderna bomull till förlustpriser.
En ny möjlig devalvering av CFA-francen, vilket har diskuterats inom IMF under 2012, skulle kunna få allvarliga konsekvenser genom att vrida ekonomin ännu mer i exportriktning och förhindra all import av för befolkningen livsavgörande produkter.
Statens sönderfall och ekonomiska kollaps har präglat Mali under de senaste två årtiondena. Men landet har under samma tid beskrivits som en exemplarisk demokrati i Västafrika. Det är mot den bakgrunden man ska se den maliska regeringens oförmåga att upprätthålla sin ställning utan uppbackning utifrån, likaväl som dess brist på stöd inom befolkningen.
Den period som imperialismen karaktäriserade som ett demokratiskt exempel, inkluderade den förre presidenten Amadou Toumani Tourés korrupta regim. Touré var arkitekten bakom en föregående kupp och i åratal fördömd och baktalad för sin korruption och nepotism.
Sahelområdet – Mauretanien, Senegal, Mali, Burkina Faso, Niger och Tchad – domineras av den forna franska kolonialmakten, som huvudsakligen skapade dessa stater för sitt egenintresses skull.
Denna region jämte Algeriet är
i många avseenden strategisk för Frankrike. Interventionen syftar naturligtvis i första hand till att upprätthålla landets inflytande i regionen, men också till att skydda franska intressen där.
Det franska företaget Areva har till exempel en urangruva i Mali. Arevas franska anställda hålls för närvarande som gisslan i regionen.
Det blodiga gisslandramat i Algeriet åskådliggör på ett fasansfullt sätt att Frankrikes invasion inte kommer att medföra ökad trygghet för de franska eller andra västliga medborgare som bor och arbetar i dessa områden, snarare tvärtom faktiskt.
Framväxten av islamistiska grupper och miliser är ett direkt hot mot den franska kapitalismens strategiska intressen, i synnerhet som Sahel är ett av de få områden som inte fullt ut har utforskats och exploaterats.
Det handlar om lukrativa framtidsutsikter. Mali är Afrikas tredje största guldexportör (efter Ghana och Sydafrika) och en del ser landet som en framtida etta, inträdande i världens tio i topp-liga.
Dessutom finns interimperialistisk rivalitet med i bakgrunden, vilket har förmått Frankrike att genomföra interventionen i syfte att bibehålla en ledande roll i det man ser som sitt område.
Det skifte i den maktdynamik som härrör ur den så kallade ”arabiska våren”, hjälpte till att förstärka den kris i Mali som varit under uppsegling i åratal.
Gaddafis fall i Libyen hjäpte till att åter tända det tuaregiska upproret, då tusentals tuaregkrigare som hade tjänstgjort under Gaddafis regim – de utgjorde en viktig del av hans armé – flydde mot sydväst i riktning mot de avlägsna sahariska områdena i södra Algeriet, Niger och Mali, medförande massor av vapen.
När Mali blev en självständig stat, integrerades med våld ett antal olika nationella och etniska folkgrupper som blev fortsatt förtryckta och bland dem tuaregerna som inte ursprungligen var från Nigerflodsdeltat.
Frankrike backade upp tuaregerna i det angränsande Niger för att dämma upp den stigande tidvattenvågen av islamister från AQIM.
Men ett nytt utträdesuppror av MNLA mot den maliska staten i januari 2012, ovanpå en taktisk och tillfällig överenskommelse mellan vissa av tuaregernas ledare och AQIM, skapade nya styrkeförhållanden. Detta är särskilt fallet nu när det svaga och sekulära MNLA i norra Mali i praktiken har knuffats undan och drivits bort av islamisterna.
Tuaregerna som varit marginaliserade och förtryckta i årtionden, har ofta blivit behandlade som andra en klassens medborgare och lever under katastrofala villkor. RS/Offensiv och CWI försvarar tuaregfolkets rättigheter, inklusive dess rätt till nationellt självbestämmande. Vi är emot diskriminering av vilken minoritet det än må vara och går emot den söndra och härska-politik som har bedrivits under så lång tid av imperialismen och av regionens lokala härskande klasser.
Men hur kan då MNLA, genom att alliera sig själva med ultrareaktionära krafter och anhängare av en islamistisk diktatur, fortfarande ens låtsas försvara tuaregernas legitima demokratiska rättigheter?
Vad gäller Ansar al-Din och AQIM, är de inte homogena och vad de gjorde, särskilt i Timbuktu – massakrer, beslagtagande av hus etc – visar att de inte är några befriare.
Dessa krafter fyller i själva verket bara ett tomrum. De reste sig tillsammans med de permanenta legoknektar – jihadister och andra – som på ett påtagligt sätt frigjordes av den explosiva situationen i Libyen. Det är samma islamister som hjälpte till med att sabotera den libyska revolutionen som var under uppsegling under assistans från imperialistmakterna.
Enligt Human Rights Watch har de börjat upprätta barnsoldattrupper med målet att leda ett heligt krig mot den lilla ”franska Satan”.
Att den franska armén lämnar kvicksanden i Afghanistan för att ta sig till Sahel, framstår alltså som riskfyllt. Det handlar om att som föregående presidenter har gjort, använda Frankrikes militära styrka för att försvara dess ekonomiska och geopolitiska intressen. Frankrike skulle, om man inte hade gjort någonting, gradvis ha kunnat hamna vid sidan av USA, som har börjat genomföra underrättelseuppdrag och militära övningar i området.
Det är ett av skälen till att Hollande har beslutat sig för att själv få jobbet gjort, även om det sker genom att engagera sig i ett krig och stödja en korrupt makthavare.
Den sittande regeringen i Mali utmärker sig inte för sin demokratiska karaktär. Hollande och Fabius är engagerade i en militär markoffensiv genom sitt stöd till Malis sittande president Django Sissoko, som kom till makten den 11 december 2012.
I ett land statt i upplösning, där militära kuppmakare och korrupta politiker alla framställer sig som demokratins ”korrigerare”, föll valet på Diango Sissoko.
Inte desto mindre var han en trogen anhängare till Moussa Traorés auktoritära regim, som föll i mars 1991 efter en revolt. Diango Sissoko var presidentens generalsekretare, med ministerstatus.
Han lyckades dock gradvis återfå fotfästet och sitt inflytande inom statsapparaten. År 2002 fann han sig själv sitta med i det kabinett som satts samman av den person som störtade Traoré.
I avsaknad av någon annan lösning försöker man med mer av samma sak, i förhoppningen om att få en kortvarig period av lugn. Detta är på sitt sätt det val Frankrike har och skälet till den pågående militära interventionen. Om Mali som statsbildning rasar samman kommer det att lämna efter sig ett politiskt tomrum i centrala Sahara och Sahel. Frankrike vill garantera en stark statsmakt i Mali, även en auktoritär sådan, för att skydda sina egna intressen.
På det internationella planet välkomnas den franska interventionen i Mali av en rad regeringar. Nästan alla politiska partier i Frankrike stödjer Hollandes position. Jean-Luc Mélenchon från Front de Gauche (Vänsterfronten) och Noel Mamère (de Gröna) må fördöma att Nationalförsamlingen inte har konsulterats, men opponerar sig inte klart och tydligt emot kriget.
Bilder av folk i Malis huvudstad Bamako, som glatt välkomnar den franska interventionen, antyder att denna intervention är ”rättfärdig” ur humanitär och moralisk synvinkel. Den påstås genomföras för att förhindra att islamistiska grupper plundrar, bränner och dödar samt genomför reaktionära lagar som rättfärdigas med sharialagstiftning.
Omkring 150 000 människor har flytt till grannländer, medan drygt 230 000 personer rapporteras vara interna flyktingar.
FN:s flyktingorganisation UNHCR fruktar att det totala antalet flyktingar undan striderna kommer att öka till 700 000.
Invånarna i norra Mali kan knappast sägas vara för islamisterna, men de kan inte heller sägas vara för den nuvarande maliska staten, som de under årtionden har varit övergivna av.
Till detta ska läggas att den maliska armén knappast präglas av integritet och demokratiska metoder, då den själv bär ansvaret för otaliga grymheter och övergrepp, vilket i stor omfattning har rapporterats av Amnesty International (som uppger godtyckliga gripanden, dödande, bombande och tortyr av tuaregerna ”uppenbarligen enbart baserat på etniska grunder”).
Många fruktar dessutom för att den imperialistuppbackade offensiven troligen kommer att åtföljas av nya repressalier mot tuaregerna, vilket ytterligare kommer att underblåsa de etniska spänningarna.
Förtryck och fattigdom tillhandahåller grogrunden för framväxten av reaktionära islamistiska krafter. Ett verkligt alternativ till dessa krafter kommer inte att komma från den franska regeringen, som föreslår återinstallerandet av samma korrupta personer som fanns innan, eller andra som kommer att bli likadana. Det faktum att utrikesminister Laurent Fabius tillkännagav att han var övertygad om att ”gulfstaterna kring Persiska viken kommer att hjälpa Malikampanjen”, säger väldigt mycket om den franska regeringens påstått ’demokratiska’ avsikter i detta krig.
Det är ett säkert kort att säga att den franska militära interventionen kommer att öka spänningarna. Det kommer troligen att bli fråga om en utdragen militär kampanj vars kostnader kommer att läggas på de franska arbetarnas skuldror, i en tid av ökande åtstramningar och ekonomisk kris.
”Kampen mot terrorismen” används också för att rättfärdiga en ökad närvaro av polis och militär på Frankrikes stadsgator.
Frankrike kommer även, på bekostnad av den maliska befolkning den utger sig för att skydda och befria, att se till att få ytterligare kontroll över landets resurser.
Efter invasionen råder undantagstillstånd i hela Mali.
Det är omöjligt för de invånare som är emot kriget att publicera sina åsikter i pressen och censuren är återinförd.
Endast en resolut kamp för allas rätt, i norr likaväl som i söder, till ett anständigt liv och för befolkningens kontroll över landets resurser i syfte att tillgodose allas behov, kan minska islamisternas inflytande och slutligen stoppa dem.
RS/Offensiv och CWI säger:
- Dra tillbaka de franska och ECOWAS-trupperna. Det maliska folket behöver inte bomber och flygplan utan förutsättningar att på egna villkor utveckla landet.
- Malis rikedomar tillhör det maliska folket! För ett förstatligande av jorden och av ekonomins ryggrad och finansieringen av en verklig ekonomisk utvecklingsplan baserad på behoven hos och under demokratisk kontroll av de maliska massorna.
- Nej till undantagstillstånd, för åter-införande av alla demokratiska fri- och rättigheter i Mali.
- Nationellt självbestämmande för folken i Sahel och Sahara, likaväl som för folken inom respektive länder, på grundval av lika rättigheter.
- Den enda lösningen är att det maliska folket går samman i bostadsområden, på arbetsplatser, på bomullsplantager samt inom jordbruket, och organiserar sig för att formulera sina krav och upprätta beväpnade multietniska självförsvarskommittéer i syfte att stoppa varje diktatur (vare sig det är fråga om den som upprätthålls med hjälp av Frankrike eller den som islamisterna vill upprätta).
De tunisiska och egyptiska revolutionerna har visat vägen – att förändring endast kan åstadkommas genom de arbetandes och fattigas masskamp.
Leila Messaoudi
Gauche Révolutionnaire
(CWI i Frankrike)
