Det var inte självklart för Vårdförbundets kongress att ta detta svekavtal. 50 ombud röstade emot, 148 röstade för. Västerbottens, Värmlands, Västmanlands och Hallands ombud stod för motståndet, liksom en hel del av Skånes och en handfull av Stockholms ombud.Nu höjs många röster från medlemmar som vill lämna facket, men det är mycket bättre att man tvingar Anna-Karin Eklund och de kongressombud som röstade ja att lämna in.
– Vi uppmanar nu alla att skriva på den namninsamling som sprids på nätet. Den heter ”Avgå förbundsrepresentanter som sa ja” och finns på www.namninsamling.com/vard- avtalet2008, säger Katja Raetz, medlem i Vårdförbundet och i Rättvisepartiet Socialisterna (RS).
Det var inte kul att ringa runt till medlemmar i Vårdförbundet dagen efter avtalet.
– Alla är väldigt ledsna. Det är nedstämd stämning här på labbet. Med tanke på att vi fick 4,3 procent förra året så är dessa 4 procent dåligt som fanken, säger Susanna Ahlberg på Huddinge sjukhus.
– Det är lite av en sorgens dag. Det är bedrövelse. Vi har knappt fått kompensation för inflationen. Det enda jag är glad för är att nya kollegor som kommer in får bättre ingångslöner, säger Ulrika Lagercrantz, sjuksköterska på onkologen på Södersjukhuset.
– Jag kommer inte att gå ur facket. Jag avvaktar vad de lokala löneförhandlingarna ger. Kanske överväger jag som andra på arbetsplatsen att byta arbetsgivare till kommunen. Det var skönt att få känna av det enorma stödet då vi stod strejkvakt, säger Helena Ingman, sjuksköterska på Dalens sjukhus.
Man ska komma ihåg att Vårdförbundets avtalsrörelse har präglats av en fräsch gräsrotsrevolt som idag är unik i fackföreningssverige. Utan den hade det inte blivit någon fajt överhuvudtaget. Många vårdanställda känner sig idag bortgjorda, men man ska absolut inte ta åt sig av ledningens misslyckande och arbetsgivarnas svinaktiga rofferi. Det är hos dem som ansvaret ligger.
Under våren 2008 kastade biomedicinska analytiker och sjuksköterskor Florence Nightingale-stämpeln på historiens skräphög. De har stigit fram som kämpar, värda betalning för det livsviktiga arbete som de utför. Vården fungerar inte utan dem, allt annat är förtal. De har också vunnit en rekordstor sympati från allmänheten.
Från strejkens början låg stödet på 85 procent, enligt Synovate. Bara fem procent var emot. Efter fem veckors strejk, där borgerliga media med Dagens Nyheter i spetsen bedrev en konstant häxjakt mot de strejkande, låg stödet fortfarande på fantastiska 79 procent och bara 8 procent var emot.
Det politiska systemets hyckleri avslöjades. Politiker som själva tjänar över 100 000 kronor per månad har nekat de vårdanställda en rättmätig lönehöjning, trots att Sveriges kommuner och landsting sammanlagt har ett överskott på 25 miljarder kronor. Moderater, kristdemokrater, folkpartister och centerpartister vill sänka hela löneläget i Sverige (se effekterna av a-kassereformerna). Vården vill de massprivatisera och försvagade fackföreningar står på dessa politikers och på vårdföretagarnas önskelistor.
”…Stora kollektiva grepp är en utsiktslös väg till rejält bättre villkor”, fortsatte Svenska Dagbladets i sin antistrejkpropaganda den 1 juni angående vårdstrejken. Men de har fel. De vårdanställda hade kunnat knäcka det hårda motståndet om strejken varit mer massiv från början och använt sig av arbetsgivarnas ömma punkt, opinionen. Hade TCO utlyst en landsomfattande protestdag med tiotusentals ute i demonstrationer till stöd för de strejkande hade segern varit möjlig.
Vårdförbundets ledning ville emellertid inte ha denna strejk. Den har återigen visat att den tror mer på individuella lösningar än på fackföreningens kollektiva kraft. Man undrar därför vad de har i en fackföreningsledning att göra…
Redan 1986 infördes individuella löner, 2003 slöt man vad som kallades ”marknadens modernaste avtal” som löpte på utan slut. Dessa ”moderniteter” öppnade dörren för låga löner.
Rättvisepartiet Socialisterna satte strejken högst upp på dagordningen.
Rättvisepartiet Socialisternas kommunfullmäktigeledamöter i Umeå, Luleå och Haninge talade för strejken. Offensiv har skrivit spaltmetrar i ämnet.
Våra medlemmar med fackliga positioner har tagit initiativ till viktiga stöduttalanden.
Partiet har samlat in 6 216 namn till stöd för strejken. Dessa namnlistor innehåller kravet på medlemsomröstning, att Vårdförbundets medlemmar ska få säga ja eller nej till ett avtal. Hade den rättigheten funnits hade sveket förhindrats.
Frågan är vad Löneuppror 2008, som startade i Västerås, kommer att ta för initiativ?
De fick 10 000 sjuksköterskor att skriva under på att säga upp sig om inte avtalet blev bra. Ett bra avtal skulle vara 5 000 kronor mer till alla, för detta krav fick Löneuppror 2008 underskrifter med 31 000 namn.
Uppsägningar är en mycket vansklig taktik som förutsätter att alla på en arbetsplats går samman och hotar med massuppsägning för att sätta press på arbetsgivaren. Lokalt behövs nu kollektiva radikala aktioner, där man försöker få ut så mycket som möjligt av den lokala avtalsrörelsen och där man vägrar att gå med på att splittras upp på enskilda individer. En oorganiserad massuppsägningsvåg är dock inte att rekommendera, då det kan bli förödande för den enskilde som drabbas.
Om man agerar snabbt i de lokala förhandlingarna kan framsteg som rider på strejkvågen uppnås. I Jönköping slöts det ett avtal redan den 29 maj och detta ger 600 kronor utöver det centrala avtalet.
Ett ännu viktigare bidrag från Västerås skulle vara om de tog initiativ till att bygga upp en opposition inom Vårdförbundet.
Våren har skapat de kontaktytor och de erfarenheter som behövs. På längre sikt är en helt ny kämpande och demokratisk ledning för Vårdförbundet det som kommer att kunna ge höjda vårdlöner på riktigt.
Elin Gauffin
Rättvisepartiet Socialisterna står för:
- Sammankalla omedelbart lokala möten och arbetsplatsmöten för att ta uttalanden mot svekavtalet och kräva medlemsomröstning.
- Sammankalla avdelningsmöten för att ställa delegaterna som röstade ja till svars.
- Nyval av kongressdele- gater inför höstens kongress.
