Egypten: Demonstranter bryter rädslans mur

Demonstranterna kräver att al-Sisi avgår i en proteströrelse som fortsätter den oavslutade egyptiska revolutionen från 2011. På bild marsch 2011 (Foto: Dan H, Flickr CC).

av Serge Jordan, Committee for a Workers’ International // Artikel i Offensiv

På fredag kväll den 20 september bröt utbredda protester ut i Egypten. Hundratals gick ner till Tahrirtorget i Kairo, 2011 års revolutions epicentrum, och många fler marscherade genom gatorna i andra delar av landet, däribland i hamnstäderna Alexandria och Suez samt i arbetarklassens hjärtestad Mahalla al-Kubra.

Som ett eko av de talkörer och paroller från revoltens första våg som skakade Mellanöstern och Nordafrika för åtta år sedan manade demonstranterna till avsättandet av president Abd al-Fattah al-Sisi och störtandet av hans militärregim – på vissa ställen förstörde man affischer med diktatorns ansikte på. Detta har fått sällskap av de största ”elektroniska” demonstrationerna på åratal, med hundratusentals tweets som har krävt att al-Sisi avgår.
Dessa demonstrationer har varit relativt små hittills, och det återstår att se om de kan sammanfogas till en större rörelse. Men deras utbrott trots stora risker i ett land med undantagstillstånd för de som deltar, den snabba utvidgningen av protesterna genom Egypten och demonstranternas djärva krav har gjort irreparabla skador på prestigen för regimens galjonsfigur. Det markerar ett beslutsamt steg mot att överkomma den ”rädslans tröskel” som åratal av vildsint statsrepression har skapat.

Den obarmhärtiga cykeln av fattigdomsbringande nedskärningar och attacker på levnadsvillkor, tillsammans med regimens systematiska undertryckande av de mest grundläggande friheterna, har skapat en enorm explosiv vulkan som när som helst kan få ett utbrott.
Efter att ha tagit makten via en militärkupp sommaren år 2013 har al-Sisi och hans kumpaner infört en av den moderna kapitalismens mest brutala diktaturer – med den politiska välsignelsen från de imperialistiska stormakterna, som ger dem ekonomiskt stöd och rikliga vapenförsäljningar. En del av västs vapen används av de egyptiska säkerhetsstyrkorna för att slå ner den nuvarande protestvågen.
Men som Napoleon en gång sa: ”Du kan göra vad som helst med bajonetter – utom att sitta på dem”. Ingen regim kan i längden överleva genom enbart brutal militärmakt. Faktumet att den möter förnyad och öppen trots på gatorna visar att inte ens det mest vildsinta våldet från den härskande klassen kan ge långvarig immunitet mot revolutionära omvälvningar.
Demonstranterna är främst ungdomar i de sena tonåren och tidiga tjugoåren. Generationen som aktivt deltog i 2011 års revolution har fått utstå regimens repression; många har fängslats, mördats, torterats eller tvingats i exil. För unga för att på riktigt delta då, och mindre påverkade av motgångarna det senaste årtiondet, har en ny generation nu modigt äntrat scenen.

Ett nytt kapitel i den oavslutade egyptiska revolutionen kan vara på väg att skrivas. 

Gnistan till rörelsen kom av nya avslöjanden om den styrande elitens korruption och obscena lyx. En före detta skådespelare och byggmagnat vid namn Mohamed Ali, som skördat stora profiter på sina kontrakt med den egyptiska armén, har de senaste veckorna publicerat en rad videoklipp från sin självpåtagna exil i Spanien.
I dem anklagar han al-Sisi, dennes fru och högt uppsatta militärer för att använda miljarder av offentliga medel till egennyttiga fåfänga projekt, som bygget av bostadsfastigheter, palats och lyxhotell, och uppmanar folk att demonstrera. Några tidigare militära- och underrättelsetjänstemän har kommit med liknande anklagelser.
De högsta militära ledarnas hårdnande grepp kring Egyptens ekonomi och den personliga koncentrationen av makt till al-Sisis närmaste krets har skapat avund och frustration bland de skikt av landets näringsliv och militärelit som har ställts åt sidan. Mohamed Ali är en typisk representant för dessa skikt. Men hans fördömande har eldat på ilskan hos miljontals egyptier som möts av söndervittrande infrastruktur och utökad fattigdom, arbetslöshet, inflation och hemlöshet. 
Till och med de notoriskt underskattade siffrorna från Världsbanken pratar om att 60 procent av egyptierna nu lever under eller nära fattigdomsgränsen. 
Att al-Sisis regim underkastade sig Internationella valutafondens (IMF) åtstramningsplaner som ett villkor för ett lån på 12 miljarder dollar har vållat socialt kaos och krossat levnadsvillkoren för arbetarklassen och medelklassen i Egypten. 

Enligt regeringens egna siffror har ytterligare 4 miljoner hamnat i fattigdom mellan 2015 och 2018. Massorna har inte sett röken av Egyptens ekonomiska tillväxt, en tillväxt som hyllas av världens prokapitalistiska analytiker och kreditvärderingsinstitut. 
Då de senaste dagarnas gatuprotester understryker en ny fas av ett mer öppet motstånd mot al-Sisis regim har de också fått marknadens varningsklockor att ringa. För första gången sedan 2016 upphävdes handeln på Egyptens börs under söndagen den 22 september efter sitt kraftigaste fall på flera år. 
Ända sen den 20 september har tungt beväpnade säkerhetsstyrkor befunnit sig på Tahrirtorget. Bepansrade fordon har stängt ner torget och säkerhetsstyrkor har stängt ner caféer i Kairos innerstad i ett försök att förhindra fler protester. Tusentals demonstranter och politiska aktivister har arresterats av polisen, och några ”veteraner” från 2011 har också varit en måltavla.
Detta hindrade dock inte en ny våg av demonstranter från att ta till gatorna i andra delar och städer runtom i landet på lördagen, särskilt i Port Said där de besköts av statens styrkor med tårgas, gummikulor och skarp ammunition. På söndagen den 22 september blockerades Facebook Messenger, BBC News och vissa andra sociala medier och lokala nyhetssidor på nätet.

Solidaritetsprotest i Berlin med den nu pågående kampen i Egypten (Foto: Hossam el-Hamalawy, Flickr CC).

Utöver detta är det noterbart att repressionen hittills har varit okaraktäristiskt lågmäld, åtminstone jämfört med al-Sisis tidigare standard.
Regimens brist på självförtroende i att genomföra ett blodigt nedslag är en indikation på den chock, splittring och förvirring som finns i de övre skikten inom Egyptens statsapparat om hur man ska reagera på denna till största delen spontana utmaning underifrån. 
Många inom den härskande klassen förstår att det skulle slå tillbaka mot dem om de orsakade stor blodspillan. Minsta hot mot al-Sisis status och kontroll av makten kan nu snabbt bli en existentiell fråga genom att i full fart bli till en massrörelse som hotar hela regimen. Mer än något annat är de rädda för att arbetarklassen ska återfå sitt självförtroende efter en lång period av underkuvande, inte olikt januari 2011, och äntra scenen med sina egna krav. 
På måndagen den 23 september gick arbetare på Ceramica Cleopatra, ett verk i Suez industriella zon, ut i protest mot al-Sisi – i en demonstration som deras chef hade organiserat för att visa stöd till diktatorn! 
Det är talande för hur snabbt stämningen kan ändras när massornas rädsla börjar tyna bort.

Men kontrarevolutionärt våld kvarstår som en integrerad och oundviklig del av den härskande elitens arsenal i att försöka avskräcka från massaktioner, och de protesterande bör vara beredda på att försvara sig själva. Aktionskommittéer i stadsdelar, arbetsplatser, skolor och universitet kan hjälpa till att organisera ett motstånd mot regimens repression, samt att agera spjutspets för framtida aktioner i en större och mer organiserad skala.
Uppmaningar till de många fattiga värnpliktiga med ett djärvt program för social och ekonomisk förändring, samt uppmaningar till att skapa gräsrotskommittéer för att rensa bort den korrupta hierarkien inom armén, skulle fundamentalt underminera såväl statens repressiva kapaciteter som nya manövrar av säkerhets- och det militära etablissemangets flyglar att använda statsmaskineriet för att avleda den nuvarande proteströrelsen, som de gjorde 2011 och 2013. 

Ett nytt kapitel i den oavslutade egyptiska revolutionen kan vara på väg att skrivas. 
För att detta ska ske måste rörelsen beväpna sig med ett program som inte bara riktas mot att al-Sisis styre, utan också adresserar alla de kärnfrågor som arbetare, de fattiga och deras familjer är ställda inför: hur de ska få mat på bordet, jobb för de arbetslösa ungdomarna, fixa bra hem, infrastruktur, utbildning, sjukvård och kollektivtrafik, få ett slut på de utbredda sexuella trakasserierna mot kvinnor och tjejer, med mera.
Genom att rikta in sig mot dessa miljontals drabbade med ett program för att demokratiskt styra ekonomin och samhället utifrån den överväldigande majoritetens behov skulle ett nytt, socialistiskt och demokratiskt Egypten kunna byggas, fritt från förtryck och utsugning.