Nya massdemonstrationer genomfördes i Kairo den 25 januari, på årsdagen av demonstrationerna som startade en revolutionär rörelse som fällde Mubarak 18 dagar senare.Mubaraks egna militära ledare tvingade honom att avgå och genomförde i praktiken en militärkupp. De förstod att den revolutionära rörelsen, i synnerhet den snabbt växande strejkvågen, kunde ha sopat bort hela den härskande klassen.
Egypten har sedan dess pendlat mellan revolution och kontrarevolution, där rörelser i båda riktningarna ofta har ägt rum samtidigt. Detta återspeglar den egyptiska kapitalistklassens svaghet och att arbetarklassen står utan både massparti eller ett revolutionärt parti som skulle kunna leda ett framgångsrikt störtande av kapitalismen.
”Egypten är som ett hus där gardinerna har blivit utbytta, men där allt annat är sig likt”, sa en revolutionär aktivist nyligen till mig.
Den 5 januari tillkännagav regeringen nedskärningar av de offentliga utgifterna med 14,3 miljarder egyptiska pund (16,2 miljarder kronor). Nedskärningarna gäller t ex lönerna inom offentliga sektorn och energisubventioner.
Regeringen förhandlar med IMF om ett lån vars pris förmodligen kommer att innefatta nedskärningar av matvarusubventionerna, något som drabbar de fattigaste.
Samtidigt minns den härskande klassen med förskräckelse försöken från Mubaraks föregångare, Anwar Sadat, att skära ner brödsubventionerna, vilket ledde till ett massuppror 1977.
Efter att den växande strejkrörelsen störtade Mubarak har 150 nya fackföreningar med sammanlagt 1,6 miljoner medlemmar bildats. En lag infördes i slutet av mars förra året som förbjöd strejker. Fem arbetare fängslades i juli, men lagen har inte hindrat nya strejker.
Under sommaren växte fredagsdemonstrationerna igen. Regeringen höjde minimilönen avsevärt (dock endast till 700 egyptiska pund i månaden – inte till de 1 200 egyptiska pund som fackliga aktivister krävde – och bara för offentliganställda). Den tillkännagav ökade anslag till utbildning och sjukvård. Ytterligare privatiseringar stoppades.
I september växte strejkerna i antal och omfattning, till postanställda, en riksomfattande lärarstrejk som varade i en vecka samt 62 000 kollektivtrafikanställda som strejkade i 17 dagar.
I oktober gick även 12 000 vanliga poliser ut i strejk för högre löner och för utstädandet av resterna av den gamla regimen inom polisledningen. Detta visar på den effekt som en klar och tydlig klassappell skulle kunna ha på de lägre skikten inom polisen och militären, om den kommer ifrån en massarbetarrörelse som har mobiliserats för att helt och fullt sopa bort den regim som skyddar storföretagsintressena.
Liksom under alla revolutionära perioder svepte vågor av ”stor fruktan” fram genom samhället. Många blev allt räddare för SCAF:s (De väpnade styrkornas högsta råd) växande makt och återupprättandet av resterna av den gamla regimen. SCAF har som mål att avleda uppmärksamheten genom att beskylla utlänningar för att uppvigla till våld och instabilitet.
Dessa attacker från regimens sida – kontrarevolutionens piska – tjänade till att ytterligare radikalisera aktivisterna. Gapet mellan dem och de mindre aktiva massorna håller emellertid på att öka, vilket visade sig under valen i slutet av november förra året. Efter attackerna mot Tahrirtorget var de flesta aktivisterna för en valbojkott. De argumenterade helt riktigt att valprocedurerna stod under militärens kontroll och att det nya parlamentet inte hade någon verklig makt. Ett stort antal människor såg dock detta som det första tillfället att delta i någorlunda fria val.
Valprocedurerna var extremt komplicerade, med partivalslistor, personvalslistor (vissa med över 200 namn på valsedlarna), reserverade mandat för ”arbetare” och ”bönder” och utslagning av de individer som fick mindre än 50 procent av rösterna.
Resultaten som hittills har inkommit för 427 mandat fördelar sig på 193 mandat för Muslimska Brödraskapets Frihets- och rättvisepartiet (45 procent av mandaten). Salafisterna fick 78 mandat för Al-Nour (”Ljuset”) (25 procent av mandaten). De två största liberala partiblocken fick tillsammans 68 mandat. Den sjätte största gruppen, med tio mandat, är Fortsatt revolution, det vänsterblock där Folkliga socialistiska alliansen utgör den största delen. Dess röstandelar låg på 1-19 procent beroende på område. I landsbygdsområdena har några få tidigare NDP-medlemmar blivit valda under nya partibeteckningar.
Dessa resultat återspeglar inte de verkliga styrkeförhållandena under den massrevolutionära rörelsen och under förra sommarens och höstens strejker. En opinionsundersökning som genomfördes i augusti 2011 fann att 69 procent inte litade på något politiskt parti. Arbetarklassen har i avsaknad av ett massförankrat arbetarparti på detta stadium inte kunnat uttrycka sig själv som klass i detta val.
Muslimska Brödraskapets Frihets- och rättvisepartiet modellerar sig självt på den turkiska premiärministern Erdogans parti med samma namn (AKP) i ett försök att framställa sig själva som måttfulla och moderna. Många av partiets ledare har en bakgrund inom affärsvärlden.
De mer ortodoxa islamisterna, Salafisterna, fick starkast stöd i de fattigaste områdena, som negligerades av de andra partierna.
Det är av livsavgörande betydelse för den socialistiska rörelsen att undergräva stödet för både Muslimska Brödraskapet och Salafisterna.
Detta låter sig inte göras genom appeller till ledningarna för dessa organisationer, eller genom att falla i fällan att debattera islamism och sekularism (porträtterad som ateism inför många utövande muslimer). Istället behövs ett program, som kräver jobb, anständiga löner, bostäder, bra utbildning och kostnadsfri hälsovård riktat till de fattiga och arbetande islamistanhängarna. Det behövs en massarbetarrörelse som kan kämpa för detta program. Islamistpartierna skulle splittras efter klasslinjer om detta alternativ byggdes upp med en revolutionär ledning som förklarar nödvändigheten av att sopa bort det kapitalistiska system som bär ansvaret för fattigdom och förtryck.
Det behövs en andra revolution för att ta över och underställa under demokratisk arbetarkontroll alla de stora företagen, bankerna och de stora jordegendomarna. Därefter skulle ekonomin kunna planeras till förmån för befolkningsmajoriteten.
Om arbetarklassen utvecklar en beslutsam revolutionär ledning, som på allvar kämpar för att ta makten i Egypten, skulle det sätta igång fler revolutionära rörelser, vilket skulle lägga grunden för ett socialistiskt Mellanöstern och Nordafrika samt för en socialistisk värld.
David Johnson,
Socialist Party
(CWI i England och Wales)
18 januari 2012
