I fredags, 4 februari, var Kairo återigen fyllt av en miljonstark demonstration i protest mot Mubarak. Efter den traditionella fredagsbönen fyllde en enorm folkmassa Tahrir-torget och det blev snabbt omöjligt att ens ta sig igenom trängseln.Stämningen bland demonstranterna var hoppfull. Efter de våldsamma angreppen från Mubaraks råskinn slagits tillbaka kände folk att styrkeförhållandena svängt över till demonstranternas sida. Till och med de nyutnämnda premiärministern och vicepresidenten skyndade sig att ta avstånd från förra veckans händelser och lovade att genomföra en full ”utredning” för att ”straffa” de skyldiga.
Om man ska döma efter detta så är den så kallade orubbliga regimen skakad av interna sprickor och konflikter. En av det härskande partiets funktionärer har till och med anklagat en annan partimedlem, en rik företagare, för att ha organiserat marscherna till stöd för Mubarak och iscensatt attackerna mot Tahrir-torget.
I torsdags, 3 februari, fortsatte sammanstötningarna med ”anhängare” till regimen från tidig morgon men med färre människor som deltog på deras sida. De slängdes snart ut från torget. Demonstranterna
återtog full kontroll av torget, de omkringliggande gatorna och bron över Nilen. Det blev den säkraste delen av staden! I andra delar av staden angrep polisen och råskinn som stödde Mubarak utlänningar, speciellt journalister, för att förmå dem att lämna landet.
Varje gång jag gick till och från torget var jag tvungen att passera genom tre kontrollstationer som de frivilliga satt upp – men ingen hotade mig. Demonstranternas framgångar förra veckan när man tvingade bort Mubaraks slagskämpar gjorde att en del av de människor som vacklade vanns över.
Enligt pressen har det förekommit demonstrationer i alla stora städer i Egypten. De måste ha varit miljontals människor som demonstrerat över hela landet i fredags med krav på att Mubarak avgår
och att hans regim avlägsnas. Solidaritetsdemonstrationer genomfördes i andra länder.
Likväl har den åldrige diktatorn ännu inte avgått då han säger sig vara orolig för det ”kaos” som skulle bryta ut om han gjorde det. Han har om man ser utifrån Mubaraks synvinkel rätt att vara rädd att hela hans regim ska kollapsa. Under mer än 30 års har ett enormt byråkratiskt system skapats av regimen, ful av människor som litar på Mubaraks beskydd – styrande partifunktionärer för NDP och andra små karriärister. Det finns ett stort antal av dem och om regimen kollapsar är de redan rädda för tuffa tider som kommer. Det har redan funnits ett förbud för flera före detta ministrar att resa utomlands och deras bankkonton har frusits.
Nu kräver demonstranterna att alla ledande figurer inom regimen ska ställas inför rätta, inklusive Mubarak. När man ser denna enorma protestvåg är det omöjligt att tro att Egypten kan vänta tillbaka historiens hjul; det finns helt enkelt ingen väg tillbaka längre.
Det är kanske för tidigt att förvänta sig att en så envis diktator ska avgå snart men demonstranterna är fast beslutna att fullfölja ända till slutet. De tror att de måste göra detta av hänsyn till de som dött under senaste händelserna.
Nu har torgets ”försvarare” deklarerat att denna vecka kommer att bli ”En vecka av beslutsamhet” när torget kommer att försvaras i skift, av 20 000 människor. Samtidigt utesluter de inte möjligheten att marschera mot presidentpalatset. Men för att göra detta måste man gå sex kilometer genom trånga gator. Många demonstranter är rädda för att detta även innebär att man lämnar torget oskyddat.
Demonstranterna har inte lyckats bygga fasta kontakter med de vanliga soldaterna. Detta skapar en potentiellt sett farlig situation om maktbalansen förändras skulle arméofficerarna ge order om att demonstrationen ska skingras. Om armén emellertid går emot Mubarak och demonstranterna litar till att armén störtar regimen så kommer armén att gå in och ta över makten helt i sin hand.
Detta visar på brådskande behovet för rörelsen att skapa demokratiskt valda och styrda kommittéer för masskamp och försvar mot Mubaraks råskinn och statligt förtryck. De vanliga soldaterna i armén kan vinnas över med en orubblig och beslutsam appell att de ansluter sig till upproret. Soldaternas klagan på låga löner, urusla förhållanden och behandling av deras befäl måste massrörelsen ta upp tillsammans med
krav på soldaters rätt att bilda en fri oberoende fackförening, att bilda soldatkommittéer och val av officerarna. Detta kan hjälpa till att vinna över de vanliga soldaterna i armén och delar av poliskåren till massornas sida.
Massiva arbetaraktioner, inklusive en generalstrejk, för att störta Mubarak och hela den ruttna, brutala regimen måste organiseras tillsammans med en offensiv för att ta över makten. Detta skulle bereda
väg för bildandet av en regering för arbetarna och småbönderna och alla de som utnyttjats av kapitalismen och den nuvarande regimen.
Genom att stolt kalla sig ”revolutionärer” hävdar demonstranterna att deras protester är fredliga. Detta är delvis anledningen till att ingen ”marsch mot palatset” planerats. Demonstranterna har visat sin styrka och mod.
Hittills har den miljonstarka demonstrationen inte visat sig stark nog att störta regimen. Myndigheterna tycks vänta på att massrörelsen ska tröttna och förlora slagkraft och självförtroende. I frånvaron av en tydlig ledning för massrörelsen och utan tydliga mål, taktik och strategi skulle Veckan av Beslutsamhet kunna börja tappa fart och rinna ut i sanden vilket skulle ge Mubarak rum att manövrera och för regimen, som helhet, att stanna kvar i stort sett intakt även om den tvingas skapa någon sorts "ny regering” som även skulle inkludera oppositionsfigurer.
Illusioner om att armén skulle på något sätt vara ”neutral” eller endast agerar som ”skiljedomare” vilket personer inom oppositionen, som El- Baradei, hävdar ger generalerna rum att manövrera för att rädda den härskande elitens kapitalintressen och att förbli den främsta maktkällan.
Dessa verkliga faror och bristen på en konsekvent ledning som representerar de verkliga demokratiska och sociala kraven från den modiga massrörelsen visar med kraft på de akuta behoven att bygga ett massparti för arbetarklassen och de fattiga, beväpnat med socialistisk politik, att ge ett klart alternativ och att uppfylla massornas krav på demokratiska rättigheter och grundläggande social förändring.
CWI-reporter, Tahrir-torget, Kairo
Översättning: Per-Olov Eklund
