Egyptens president Muhammad Mursi har sedan valet tidigare i år gjort allt för att konsolidera sin maktställning. Han har avskedat militärer och upphävt militärdekret. Samtidigt med maktstriderna i toppen skakas landet av en våg av strejker och ockupationer.Tre veckor efter att Muhammad Mursi från Muslimska brödraskapet avlade presidenteden presenterade han sin nya regering. Fältmarskalk Hussein Tantawi fick behålla posten som försvarsminister. Tantawi hade varit ordförande i militärens högsta råd (SCAF) som styrt Egypten efter att Mubarak störtats för 18 månader sedan. Sin post hade Tantawi utnämnts till av Mubarak och militärrådet var ett försök från den gamla regimen att klamra sig fast vid makten efter det att Mubarak tvingats bort från scenen.
Men bara 12 dagar senare bytte president Mursi ut Tantawi, vice ordföranden i militärrådet och sju andra generaler i rådet. Han ogiltigförklarade också rådets beslut från i juni som tog den lagstiftande och verkställande makten från en vald president.
Mursi var inte ute efter att slå ett slag för demokrati och mot resterna av den gamla Mubarakregimen. Istället verkar det som om han har nått en överenskommelse med dessa höga officerare. Tantawi fick motta den högsta utmärkelse som finns i Egypten. Han lovordades av Mursi och utsågs till presidentens rådgivare.
Det verkar som om de höga officerarna har fått försäkringar om att de inte kommer att åtalas för de blodiga attackerna mot demonstranter under 2011 eller för korruption och att de väpnade styrkornas ekonomiska imperium kommer att lämnas orört.
Den som har ersatt Tantawi är chefen för den militära underrättelsetjänsten Abdel-Fatah al-Sissi, som också är en medlem av SCAF. Han försökte rättfärdiga de avskyvärda ”jungfrutesterna”, som användes för att skrämma kvinnor som deltog i protesterna under upproret förra året. (Denna hållning kan ha höjt hans anseende hos Muslimska brödraskapets ledare, som är emot större rättigheter för kvinnor.)
Enligt Sameh El-Essawi från brödraskapets parti, Frihets- och rättvisepartiet, ”har han goda förbindelser med (USA), liksom kontakter med Israel”. Det är troligt att den amerikanska regeringen hade informerats om förändringarna och gett sitt tysta samförstånd.
För vanliga egyptier finns det frågor som är viktigare än maktkampen mellan olika delar av den styrande eliten.
Under den värsta sommarhettan och under Ramadan, när behovet av elektricitet är som störst, har det ägt rum rader av strömavbrott och störningar i vattenförsörjningen. I mitten av augusti ledde ett tre timmar långt strömavbrott till att tunnelbanan i Kairo stod stilla. Tunnelbanenätet används av en miljon människor i timmen under rusningstrafik. En stor del av landet har drabbats av rullande 90 minuters avbrott i strömförsörjningen. En del områden har inte haft någon el under sex timmar eller under en hel natt.
I hela kvarter har vattnet stängts av, vilket har tvingat kvinnor att bära vatten 15 minuter till sina hem. Det är de fattigaste områdena som har drabbats, medan det i de rika områdena fortfarande har funnits vatten för att vattna trädgårdar och golfbanor.
Bristen på el och vatten har lett till en våg av protester över hela landet.
I Beni Suef och Alexandria har befolkningen vägrat att betala sina elräkningar i protest. Socialistiska folkallianspartiet har utlyst en ”Vi vägrar betala-kampanj”, som också har tagit upp frågan om de högar av sopor som inte hämtas utan ligger kvar på gatorna. En vägra betala-kampanj kan växa snabbt, men borde också kopplas till ett tydligt program som kräver demokratisk arbetarkontroll över el- och vattendistributionen, reparation av läckande ledningar och massiva investeringar i Egyptens föråldrade infrastruktur. En sådan plan för upprustning borde också innehålla satsning på rening av avloppsvatten och förnyelsebara energikällor som sol och vind.
Mursi står även under press från de storföretag som backar upp honom. De vill att han ska slå till mot strejkerna. Under de senaste veckorna har en våg av strejker och ockupationer ägt rum. Protesterna har gällt krav på höjda löner och arbetsförhållanden eller att ersätta tillfälliga anställningar med fasta. Antalet strejker minskade under april och maj. Valet av Mursi i juni var en utlösande faktor för arbetarna att gå ut i aktioner istället för att vänta på att han skulle leverera de mycket välbehövliga förbättringarna.
Fyra dagar efter det att han installerades som president demonstrerade 1 500 arbetare vid Ceramica Cleopatra utanför presidentpalatset. 24 000 textilarbetare i Mahalla strejkade bara två veckor efter valet. Hundratals anställda vid Torah Cement ockuperade fabriken i juli och krävde att deras tillfälliga anställningar skulle omvandlas till fasta anställningskontrakt.
Sedan upproret den 25 januari 2011 har mellan 800 och 900 oberoende fackföreningar bildats.
Illusionerna om alla de styrande eliterna avtar snabbt. Detta sker samtidigt som klassmedvetenheten ökar runt frågor som har med levnadsomkostnader, elavbrott och liknande att göra. Detta kan mycket väl leda till massiva sympatistrejker om en stor arbetargrupp tar täten.
Mursi var noga med att utse en regering som inte gav intryck av att det Muslimska brödraskapet hade en majoritet. 25 av 35 ministrar är så kallade ”teknokrater” eller kommer från den gamla regimen. Han hoppas att de kommer att få dela ansvaret för regeringens oundvikliga misslyckande att tillfredsställa förhoppningarna hos dem som valt den, för att inte tala om de tre fjärdedelar av egyptierna som inte röstade för honom.
Stödet för Brödraskapet har redan gått ned sedan valet och det kommer att kunna falla snabbt om det blir tydligare för arbetare och de fattiga att det inte är någon som tar itu med deras behov.
Den förra regeringen höjde lönerna för de offentliganställda och Mursi har höjt lönerna för de anställda inom de väpnade styrkorna. Men det finns inga pengar i statens budget för att täcka dessa löneökningar.
Brödsubventionerna utgör 6 procent av statsutgifterna och beräknas bli 16 miljarder egyptiska pund (17 miljarder kronor) i budgeten för 2011/2012. Med kraftigt stigande priser på världsmarknaden kommer Egypten att drabbas hårt, eftersom landet är världens största veteimportör.
Valutareserven uppgår till omkring 15,5 miljarder dollar (102,1 miljarder kronor). Det räcker bara för att betala för tre månaders import. Den förra regeringen förde diskussioner med IMF om ett lån på 3,2 miljarder dollar (21,1 miljarder kronor). Nu säger den nye finansministern att lånet kanske behöver utökas till 4,8 miljarder dollar (31,6 miljarder kronor). IMF kommer att ställa krav på massiva nedskärningar. Regeringen planerar redan att minska bränslesubventionerna med 27 procent.
Den viktigaste uppgiften för de revolutionära arbetarna och ungdomarna i Egypten är att fortsätta att bygga upp arbetarklassens tilltro till sin egen styrka. Att organisera, stärka och bygga upp oberoende fackföreningar och att också gå vidare till att skapa ett massarbetarparti, kan ena arbetarna i kampen för sina intressen.
Ett program som tillgodoser massornas behov när det gäller de trängande problemen som jobb, låga löner, bristen på bra bostäder till överkomligt pris, avsaknaden av fri sjukvård och utbildning, kan snabbt vinna gehör. Hamden Sabbahis nasseristiska kampanj i presidentvalet, där han kom på tredje plats, visar potentialen för detta.
Detta program borde kopplas till behovet av en demokratiskt socialistisk planerad ekonomi, där de stora företagen och bankerna förstatligas under arbetarnas kontroll. De rikedomar som produceras av den stora majoriteten skulle då kunna användas för allas bästa, istället för att stjälas av kapitalisterna och deras försvarare bland politiker och militärer.
De folkliga kvarterskommittéer som började utvecklas efter den 25 januari skulle, tillsammans med demokratiska kommittéer på arbetsplatserna, kunna utvecklas och växa under nya revolutionära uppsving.
De kommer att vara grunden för verklig demokrati om de kopplas samman på lokal, regionell och landsomfattande nivå. En demokratiskt vald verkligt revolutionär konstituerande församling skulle kunna skriva en författning som skulle försvara allas rättigheter, inklusive de religiösa och nationella minoriteternas.
Under kampen för ett socialistiskt program skulle styrkeförhållandena i samhället förändras. Alla de som försvarar den existerande ordningen skulle i växande grad tvingas att gå emot massornas rörelse, ledd av arbetarklassen.
David Johnson
