Ett beslutsamt agerande är nödvändigt för att blockera reaktionen och genomföra revolutionen fullt ut.Kampen i Egypten intensifieras, trots upp- och nedgångar, och kan komma att nå en kulmen. Demonstrationerna som har utlysts till idag den 11 februari kan bli en ny höjdpunkt. Den försvagade Mubarakregimen har på ett desperat sätt försökt trötta ut revolutionen genom en kombination av smärre eftergifter och fortsatta repressionsförsök.
Suleiman, som är både Mubarak och imperialismens val i försöket att avleda revolutionen, erbjuder några få, väldigt nominella, systemförändringar som lämnar alla dess grundläggande kännetecken intakta, samtidigt som han kommer med hot. Den misskrediterade Mubaraks avgång och hans ersättande med Suleiman eller någon annan från den gamla regimen, kommer inte i sig självt förändra någonting i grunden eller göra rörelsen nöjd.
Suleimans arrogans verkar inte känna några som helst gränser, då han försöker rättfärdiga regimens vägran att tillåta fria val med motiveringen att egyptierna ”inte är redo” för demokrati. Han gick vidare med att varna för en kupp och repression genom att skenheligt hävda att: ”Vi vill inte sköta det egyptiska samhället med polismetoder.” Så snällt av honom! Överhuvudet för Mubaraks polisstat talar om för befolkningen att han inte ”vill” förtrycka, men kanske tvingas till det om de inte håller käften och slutar protestera.
Regimens märkbara beslutsamhet i att hålla sig kvar vid makten har emellertid långt ifrån skrämt oppositionen, utan istället fördjupat den revolutionära mobiliseringen.
Ett stort antal demonstranter, särskilt arbetare och ungdomar, drar i allt snabbare tempo lärdomar och drar revolutionära slutsatser av sina egna erfarenheter. De senaste dagarnas händelser – Mubaraks vägran att avgå, attacken på Tahrirtorget, kampen i olika städer och samhällen utanför Kairo, säkerhetsstyrkornas fortsatta gripanden av aktivister och sist men inte minst Suleimans hot – har lett till att allt fler drar slutsatsen att ett mer beslutsamt agerande krävs för att få bort inte bara Mubarak, utan hela den ruttna regimen. Detta är anledningen till att tisdagens (den 8 februari) protester var de hittills största och åtföljdes av början på en strejkvåg genom Egypten.
Varenda gång som rörelsen gör ens det minsta uppehåll eller när härskarna ser den minsta möjlighet till det, försöker regimen gå till motattack eller hota oppositionen. Nederlaget den 3 februari för Mubaraks gangstrar när de attackerade demonstranterna på Tahrirtorget har inte stoppat repressionen. Oppositionella arresterats och försvunnit. Samtidigt har attacker på journalister, särskilt utländska, blivit rutin.
Tvärtemot vad regimen hoppats på har dessa åtgärder inte lyckats undertrycka eller stoppa rörelsen, utan har istället bidragit till att radikalisera massrörelsen och sprida den pågående revolutionen över hela landet. Ju längre den gamla regimen försöker hålla ställningarna, desto mer radikaliserar detta rörelsen. Den växande beslutsamheten är av sådan art att regeringens uppmaningar till en återgång till ”normalitet” hittills har ignorerats och helt enkelt ses som det gamla gängets försök att hålla sig kvar i maktpyramidens topp. Hur länge denna stämning kan fortsätta att råda är en öppen fråga, men just i detta ögonblick håller ett nytt stadium på att nås, med arbetarklassens inträde på den kollektiva kampens arena istället för att blott och bart delta som individer i protesterna, som en kollektivt agerande klass med en enormt kraftfull inverkan då strejker utvecklar sig och kolossalt snabbt sprider sig över hela landet.
Dessa strejker har inte genomförts för blott och bart ekonomiska och sociala kravs skull, utan också på grundval av krav på utrensningar av regimvänliga element inom de officiella fackföreningarna och från företag som Telecom Egypt. På arbetsplatser – som Schweppes Beverages, Nile Textiles, Suezkanalmyndigheterna och andra – genomför arbetarna sittstrejker antingen på arbetsplatserna eller utanför företagens huvudkontor. På andra orter blockeras vägar och järnvägar och i ett antal städer, som Aswan och Port Said, har protesterande attackerat regeringsbyggnader.
Det mest signifikanta f n är att det i samband med ett massmöte med strejkande järn- och stålverksarbetare i Helwan i bred omfattning har spridits en uppmaning till arbetare att demonstrera på Tahrirtorget denna fredag (den 11 februari) med följande krav:
”1. Presidentens och alla hans mäns omedelbara avgång och avlägsnandet av alla regimens symboler.
2. Konfiskerandet av fonder och egendomar som är ett med den tidigare regimen och som tillhör alla som bevisats vara korrumperade.
3. Järn- och stålverksarbetare uppmanar alla Egyptens arbetare revoltera mot regimens och det styrande partiets officiella fackliga landsorganisation, demontera den och nu tillkännage sin egen oberoende fackliga organisation, samt planera för att genom sin egen valda församling fritt etablera egna oberoende fackföreningar utan att invänta tillåtelse eller samtycke från den gamla regimen, som nu har fallit och förlorat all sin legitimitet.
4. Konfiskerandet av de statliga företag som har sålts ut, lagts ned eller privatiserats likaväl som den offentliga sektorn, som tillhör folket, och dess förstatligande i folkets namn och tillsättandet av en ny ledning för dessa företag, sammansatt av arbetare och tekniker.
5. Bildandet av arbetarkontrollkommittéer på alla arbetsplatser för att övervaka produktionen, prissättningen, distributionen och lönesättningen.
6. En vald folkförsamling sammansatt av alla sektorer och politiska riktningar inom befolkningen med uppgift att ta fram en ny konstitution och genom val tillsätta genuint folkliga kommittéer utan att invänta samtycke från eller genom förhandlingar med regimen.
En stor arbetardemonstration kommer att marschera till Tahritorget på fredagen den 11 februari 2011 för att ansluta sig till revolutionen och tillkännage de egyptiska arbetarnas krav.
Länge leve revolutionen!
Länge leve Egyptens arbetare!
Länge leve de egyptiska ungdomarnas intifada – folkets revolution för folket!”.
Detta uttalande indikerar varför både den egyptiska härskande klassen och imperialism allt mer desperat försöker begränsa rörelsen. Hillary Clinton har talat om faran av att revolutionen ”kapas”, men just precis detta är vad USA:s och andra länders regeringar försöker göra för att begränsa och stänga inne revolutionen, för att förhindra att den utmanar antingen deras strategiska intressen i Mellanöstern eller kapitalismen själv.
Frågan är nu mer än någonsin: Hur få bort regimen?
Det behövs en klar och tydlig strategi för att behålla rörelsens momentum. Det är som vi skrev den 10 februari: ”För att bli framgångsrik måste en revolution – även en spontan resning eller ett uppror, som vi har sett i Tunisien och nu i Egypten – upprätthålla sitt rörelsemomentum genom att gå från en seger till nästa.” (http://www.socialistworld.net/doc/4834). Rörelsen har redan skapat element av ”dubbelmakt”, nu är det en fråga om att gripa den verkliga makten. Idag reses frågan om att få bort regeringen, vilket påbörjats genom övertagandet av nyckelbyggnader – inklusive presidentpalatset, inrikes- och försvarsministerierna och tunnelbanestationerna, jämsides med en appell till de väpnade styrkornas gräsrötter om att stödja revolutionen. På denna grundval kan verkliga demokratiska rättigheter vinnas, inklusive upprättandet av demokratisk kontroll över media och deras öppnande för alla politiska och sociala krafter som stödjer revolutionen.
I syfte att gå framåt så bör de steg som redan har tagits ifråga om att bilda lokala kommittéer och genuint oberoende arbetarorganisationer spridas och länkas samman i bredare skala. En klar och tydlig uppmaning till bildandet av kommittéer på alla arbetsplatser, i alla grannskap och bland militärens gräsrötter skulle få en bred respons. Dessa organ skulle samordna motståndet mot regimen samt upprätthålla ordningen och fördelningen av förnödenheter och, allra viktigast, utgöra grundvalen för en regering som representerar arbetarna och de fattiga, som skulle krossa resterna av diktaturen, försvara de demokratiska rättigheterna och börja möta de egyptiska massornas ekonomiska och sociala behov.
Kraven från järn- och stålverksarbetarna i Helwan och andra arbetare utgör en grundval för agerandet. De riktar en avgörande utmaning mot den gamla ordningen och kapitalismen, men de kan inte fullt ut genomföras utan en brytning med imperialismen och störtandet av kapitalismen. Helwanarbetarnas uppmaning till en ”Folkets revolution för folket!” kan bara förverkligas genom en massrörelse som kämpar för att ta makten och för att bilda en regering bestående av arbetarnas och de fattigas representanter.
Olyckligtvis är det dock få inom dagens egyptiska vänster som reser den konkreta idén om en regering som bryter med kapitalismen, även om den för fram många viktiga demokratiska, ekonomiska och sociala krav. Medan de flesta inom vänstern förkastar diskussioner med Suleiman och Mubarakregimen opponerar de sig inte klart och tydligt mot samarbete med eller stöd krafter utifrån, någon annan slags ”övergångsregering” med inslag prokapitalistiska element. Detta vore ett farligt misstag att göra eftersom varje regering där kapitalister sitter med helt naturligt skulle försöka garantera kapitalismens framtid i Egypten. Detta skulle gälla för vilken regering det än må vara som hävdar att dess huvudroll ”bara” är organiserandet av valen eftersom den skulle vara tvungen att styra landet inför ett val.
Lärdomen av många andra revolutioner – som den i Ryssland efter februari 1917 eller i Spanien 1936 – är att sådana regeringar inte accepterar de arbetandes krav och används som ett verktyg av den härskande klasen för att försöka bryta sönder revolutionen och garantera deras fortsatta styre.
Vänstern måste vara klar och tydlig: Arbetarnas, de fattigas och de ungas krav kan inte tillgodoses om inte den gamla regimen avlägsnas helt och hållet; kapitalismen kan inte erbjuda en väg framåt för det egyptiska samhället; ingen koalitionsregering med prokapitalister; för en regering av representanter för arbetarna, småbönderna och bönderna.
Revolutionen växer sig starkare, nu är tiden kommen för att samla dess styrkor för att störta regimen, få slut på den årtionden långvariga repressionen och öppna vägen fram mot ett demokratiskt socialistiskt Egypten.
Robert Bechert
CWI
Översättning: Christer Rydén
