foto: Foto: Hossam el-Hamalawy / Flickr CC
En ny hård lag har stiftats som kraftigt reglerar rätten att protestera. Unga och vänsterorienterade politiska aktivister har arresterats. Erfarenheterna från de senaste tre åren kommer att få allt fler att dra slutsatsen att arbetarklassen måste lyfta fr
Treårsdagen av inledningen på revolutionen som störtade Mubarak i Egypten blev blodig. 50 människor dödades och uppemot tusen greps.
Alla försök till demonstrationer mot militären attackerades av trupper. Dagarna innan genomfördes minst fyra bombdåd, som en al-Qaida-grupp har tagit på sig ansvaret för. Det statliga våldet i Egypten är värre än någon gång tidigare. 1 400 personer har dödats sedan i somras, skrev Amnesty International i en rapport som publicerades inför årsdagen. Samma dag annonserade den redan styrande Abd al-Fattah el-Sisi som väntat att han kommer att kandidera i vårens presidentval.
Utan att det överraskade någon sa 98 procent av väljarna ”Ja” till den nya konstitutionen i förra veckans folkomröstning i Egypten.
Många längtar efter någon slags stabilitet nästan tre år efter det egyptiska folkets massiva rörelse som ledde till störtandet av den långvariga diktatorn, Hosni Mubarak. Det låga valdeltagandet på 38,5 procent visar dock att ett stort antal egyptier inte känner någon entusiasm för den nya konstitutionen och att många aktivt opponerar sig mot den. Muslimska Brödraskapet (MB) bojkottade valet. I mindre industrialiserade områden, där MB:s stöd är som starkast, låg valdeltagandet på 20 procent. Och bland de som är yngre än 30 – de mest aktiva i 2011 års revolution – rapporterades valdeltagandet inofficiellt ha varit 19 procent.
De väpnade styrkornas högre officerare red på de massiva protesterna mot MB-presidenten Morsi den 30 juni för installera en militärt uppbackad regering ledd av general Abd al-Fattah el-Sisi, som poserade som försvarare av det egyptiska folket från ett MB-maktövertagande.
Avsaknaden av en oberoende arbetarklassorganisering i demonstrationerna gjorde det möjligt för officerarna att fylla vakuumet som skapats av MB-regeringens kollaps.
Officerarna tillkännagav efter ett massivt tryck från miljontals arbetae ute på gatorna sådant som höjd minimilön för offentliganställda (dock inte för den privata sektorn).
Dessa officerare försöker nu konsolidera sina positioner.
Den nya konstitutionen, skriven av en ovald kommitté utan representation från de oberoende fackföreningarna, tillåter militären att fortsätta dölja sina omfattande affärsintressen.
Den – inte ett valt parlament – kommer att besluta vem som ska vara försvarsminister. Militärrättegångarna för civila, som var så hatade under Mubarak, fortsätter. Även om strejker och sittstrejker är fortsatt definierade som lagliga rättigheter tillåter konstitutionen att regeringen reglerar hur dessa ”rättigheter” används.
En ny hård lag reglerar rätten att protestera, kräver att protestorganisatörer erhåller polistillstånd, varslar 24 timmar i förväg, detaljer som start- och sluttider, marschvägar och organisatörernas namn.
Demonstranter som trotsat den nya lagen har blivit misshandlade och sexuellt trakasserade medan de suttit häktade. Journalister som tros sympatisera med MB har också arresterats.
Samtidigt med att utpekandet av MB-ledarna som ”terrorister” har fått utbrett stöd, har polisen och säkerhetsstyrkorna också använt den makt de åter fått till att arrestera unga och vänsterorienterade politiska aktivister.
Det har förekommit så gott som dagliga protester på universiteten, varav många från studenter som stödjer MB men också av liberala och socialistiska studenter. Säkerhetsstyrkorna har stormat universitetsområdena, likaväl som de attackerat protester och aktivister utanför. Bit för bit rekonstrueras Mubaraks repressiva regim.
I april 2013, under veckorna innan de stora demonstrationer som tvinga-de bort Morsi, ägde det rum 448 arbetarprotester, inklusive strejker, blockader och ockupationer.
I december var det bara 11, även om detta inkluderade en viktig strejk som genomfördes av 5 000 arbetare på Egyptian Iron and Steel Company.
Den ekonomiska situationen förblir bekymmersam, vilket innebär att fler attacker är att vänta på arbetares löner och villkor, samt på subventionerad köksgas och mat. Den härskande klassen är desperat ute efter att få en stark regering som framgångsrikt kan genomföra dessa attacker.
Men arbetarna och ungdomarna har fått bort Mubarak och Morsi och de kommer inte att lättvindigt ge upp sina rättigheter att organisera sig och kämpa för sina intressen.
Ett ökande antal revolutionära arbetare och ungdomar kommer att som lärdom av de tre senaste åren dra slutsatsen att arbetarklassen måste lyfta fram sina egna oberoende intressen och inte låta sig sugas upp till att stödja kapitalistklassens ena eller andra flygel.
Arbetarna måste bygga sina egna organisationer, inklusive ett massparti med ett program för en demokratisk socialistisk förändring som kan ena all den kamp som bedrivs för en regering av och för arbetarna och de fattiga.
David Johnson
Socialist Party
(CWI England och Wales)
