Ekonomin mot en ny nedgång

av Per Olsson

Ekonomins tillväxt är svag och går mot en ny nedgång (foto: Wikimedia Commons).

Den globala och historiskt svaga högkonjunkturen försvagas snabbt. Världsekonomins tillväxt i år blir den svagaste på tre år och särskilt världshandeln stagnerar. ”Den globala ekonomin är i en synkroniserad nedgång”, summerade Financial Times den 7 april.

Enligt världshandelsorganisationen WTO:s senaste prognos från början av april växer världshandeln med endast 2,6 procent i år. I föregående prognos, i september, väntades en ökning med 3,7 procent 2019. Men även WTO:s senaste prognos kan visa sig vara överoptimistisk.
När världens finansministrar och centralbankschefer under den gångna helgen samlades till Internationella valutafondens (IMF) och Världsbankens vårmöte var det i en stämning av osäkerhet och pessimism.

Handelskriget USA-Kina, den tilltagande protektionismen och politiska instabiliteten som omgärdar världshandeln är ett skäl till pessimismen och stagnationen. Ett annat är krisen i flera av de så kallade tillväxtländerna, i synnerhet Turkiet och Argentina. Ett tredje är den globala skuldsättningen och den stadigt ökade risken för nya finanskriser. 
Ett fjärde är att regeringarna och centralbanker har mobiliserat enorma belopp och skapat en till synes aldrig sinande källa av billiga krediter med hjälp av noll- och minusräntor för att dämpa effekterna av krisen 2008-2009. Kreditkranarna öppnades på vid gavel och tusentals miljarder kronor pumpades in i ekonomin för att dämpa krisens verkningar och stimulera tillväxt.
I Kina gick den politiken längre än i något annat land, vilket resulterade i att Kinas skuldberg blev ett av världens högsta. Men även i Kina har den politiken nått vägs ände. Tillväxten i Kina är nu den lägsta på 30 år.

Till skillnad från 2008, när regeringarna hade de politiska verktygen som krävdes för att förhindra ett fritt fall, tvingas politikerna konfrontera en ny nedgång med sina händer bundna samtidigt som de totala skuldnivåerna är högre än under den tidigare krisen. Det kan resultera i att ”nästa recession och kris blir ännu svårare och längre än den senaste”, som den kände amerikanske ekonomen Nouriel Roubini varnade i höstas.
De mångmiljardbelopp som pumpades in i ekonomin förhindrade en finansiell härdsmälta och stimulerade tillväxten. Men framför allt blev stödåtgärderna en stimulans för börsen, privata förmögenheter och vinster, vilket har skapat groteska klyftor.

Den ekonomiska uppgången har nästan helt gått arbetarna och de fattiga förbi när lönerna och välfärdens andel av ekonomin fortsatt att sjunka. För de rika, banker och bolag har de senaste åren däremot varit ett eldorado, men till priset av att kapitalismen och regeringarna navigerat in samhället i ett politiskt och socialt minfält som bara väntar på att detonera i revolter och uppror mot den hårdare åtstramning som hotar när den globala ekonomin har börjat vända nedåt.