Elbilen och jakten på metallerna – en måstebok

2019-01-30 10:38:52


Om gruvbrytning tillåts i Kallak kommer motståndet bli ännu större än sist.

Kampen för att stoppa miljöfarliga gruvprojekt skildras på ett utmärkt sätt i Arne Mülllers nya bok Elbilen och jakten på metallerna (Ord & visor förlag 2019). Det är en bok som verkligen förtjänar epitetet en måstebok för alla som kämpar för en framtid som inte bestäms av bolagens vinstjakt och den så kallade marknaden.

Efter valet och med den nya S-MP-regeringens på plats väntar nya avgörande gruvstrider. Regeringens nyliberala agenda har fått gruvbolagen att andas ny optimism om att det snart blir ett ja till gruvbrytning i Kallak utanför Jokkmokk och i Laver utanför Älvsbyn. Gruvjätten Bolidens ansökan om brytning i Laver (en dagbrottsgruva i jätteformat) har legat på regeringens bord i dryga två år, och Beowulf Minings ansökan om att få öppna en järnmalmsgruva i Kallak i ett och ett halvt år.
Kampen för att stoppa dessa två miljöfarliga gruvprojekt är några av de gruvstrider som skildras i Arne Müllers nya bok Elbilen och jakten på metallerna.
I likhet med hans tidigare böcker Smutsiga miljarder, Norrlandsparadoxen och Stockholm, städerna och RESTEN baseras Elbilen och jakten på metallerna på ett gediget faktamaterial, en mängd intervjuer och samtal. Men kanske framför allt är det en bok som låter larmklockan ringa med en maning till folkligt engagemang och motstånd. För det lönar sig att kämpa.
Om du söker efter svar på gruvbolagens och politikernas argument och löften hittar du dem i denna bok, som varmt rekommenderas.

De globala utblickarna är många. Det är också ett kusligt sammanträffande att boken släpps samtidigt som ett av gruvbolaget Vales dammar (för lagring av avfallsvatten från en järnmalmsgruva) har brustit nära staden Belo Horizonte i sydöstra Brasilien. Minst 58 personer har dödats i dammolyckan och flera hundra saknas. Dammen som brast klassades innan som säker efter att ha klarat vad som påstods vara ”sedvanliga säkerhetstester”.
Vale, som är världens största järnmalmsproducent, har inte tagit något ansvar för olyckan, och bolaget har ännu inte bett om ursäkt för de offer och de skador som orsakades 2015 när 240 miljoner kubikmeter lervälling vällde fram efter att gruvbolaget Samarcos (som Vale äger tillsammans med brittisk-australiska BHP Billiton) damm med restavfall från järnmalmsbrytningen brast. Ett dammbrott som orsakade Brasiliens värsta miljökatastrof.

Efter finanskrisen 2008-2009 och de efterföljande årens råvaruprisfall har en ny gruvboom börjat utvecklas. På nytt hävdas att det inte finns några gränser för vad som är möjligt om bara gruvbolagen får lite friare händer. Idag handlar det inte heller enbart om de gamla metallerna som järn och koppar.
”Nu har även ämnen som litium, indium och neodym blivit högintressanta. Det behövs i elbilarnas batterier, vindkraftverk, solpaneler och all den elektronik som underlättar tillvaron. Nya gruvor är i själva verket ett måste om vi ska nå ett hållbart samhälle.”
Även gruvbolagen hävdar allt oftare att ett av målen för verksamheten är ”hållbarhet”, vilket det politiska etablissemanget sväljer med hull och år. Inte minst i Sverige. Mellan riksdagspartierna råder nästan fullständig enighet om att fler gruvor måste öppnas. Från Socialdemokraterna till Sverigedemokraterna finns en samsyn om att myndigheterna är för rigida i sin tolkning av det regelverk som finns när tillstånd till gruvbrytning ska ges. Det finns mycket som pekar mot att Miljöpartiets långa sveklista kan bli ännu längre om regeringen säger ja till gruvbrytning i Kallak och/eller Laver.
De styrande försöker låtsas som om det inte finns en tydlig motsättning mellan att å ena sidan satsa ännu mer på gruvor och metalltillverkning, som redan står för en stor andel av de globala koldioxidutsläppen, och å den andra drastiskt minska utsläppen.
Glömt är också de krascher och konkurser som kantade den tidigare gruvboomen. I slutet av 2014 begärdes gruvbolaget Northland Resources i konkurs och 500 jobb försvann när järnmalmsgruvan i Kaunisvaara (Pajala) stängdes efter två års drift. Kommunen kastades ned i en djup ekonomisk kris. Skulderna i bolaget uppgick till 14 miljarder kronor och sammanlagt förlorade 12 000 sparare mellan 4 och 5 miljarder kronor. Det var den största konkursen i Sverige sedan Kreugerkraschen 1932.

Vid ungefär samma tid (början av 2015) gick också Dannemora Mineral, som på nytt startat en järnmalmsgruva i Uppland, omkull. Då hade 50 miljoner kronor satsats på att rusta upp järnvägen mellan Dannemora och Hargs hamn och 70 miljoner investerats i en upprustning av de anordningar för malmlastning som fanns i hamnen.
Men det var inte bara järnmalmsgruvor som drabbades. Lappland Goldminers, som hade planer att starta en guldgruva i Västerbotten, gick också omkull. I somras återstartades gruvan i Kaunisvaara, trots att verksamheten på många punkter inte lever upp till miljötillståndet.
”I slutet av juni lämnade Naturvårdsverket in en begäran om att gruvans miljötillstånd skulle dras tillbaka av Mark- och miljödomstolen. Detta var en unik händelse. Aldrig tidigare hade myndigheten ställt ett sådant krav. Men vägen till ett domstolsbeslut är lång. Först under 2019 väntas domen falla”.
Enligt bolaget (Kaunis Iron) och Pajalas pressade kommunpolitiker fick en nystart inte äventyras av en ”övernitisk inställning” till miljöfrågorna.
Överhuvudtaget försöker gruvnäringen, ivrigt uppbackade av politiker, ge en bild av att ”statliga myndigheter försvårar etablering av ny gruvverksamhet. Därtill kommer redan krångliga tillståndsprocesser som skapar oförutsägbarhet och stora risker för den som vill etablera en gruvverksamhet” (debattartikel i Dagens Samhälle den 2 januari 2018. Som undertecknare står flera ledande socialdemokrater i Norrbotten, bland annat S-pampen Niklas Nordström i Luleå).

Nästan identiska ordalag använde företrädare för Beowulf Mining, som vill öppna gruva i Kallak, när man i början av året på SvD Debatt menade att ”den svenska gruvindustrins framtid hotas av rättsosäkerhet (…) Idag kan myndigheter låta argument om gruvnäringens mycket begränsade påverkan på andra lokala intressen få företräde framför det lokala samhällets långsiktiga ekonomiska väl”. Vad man efterlyste var en stat och regering som ännu mer aktivt hjälpte gruvbolagen att köra över opinionen, åsidosätta samernas rättigheter samt bedriva en verksamhet som slår ut lokala näringar och lokalsamhällen.
I sin kampanj för att få ja från regeringen har Beowulf Mining tagit hjälp från S-politikern Göran Färm som sedan 2017 är bolagets styrelseordförande.
Socialdemokraterna och de traditionella högerpartierna – M, C, L och KD – förenas i att alla har en odelat positiv inställning till gruvindustrin. När Sverigedemokraterna till sist svarar på de frågor som de har fått av författaren bedyras att partiet ”är mycket positiv till gruvnäringen”. I likhet med gruvbolagen – och andra partier – anser SD även att ”tillståndsprocessen är godtycklig” och att EU-regleringarna tillämpas ”för strikt”!


Varje gruvboom har också
sina skojare och lycksökare samt ett inslag av att gamla nedlagda gruvprojekt får nytt liv när kurvorna bara tycks ta en väg – uppåt. Bakom prospekteringsbolaget Wiking Minerals som ville öppna gruva utanför Sandviken, i närheten av den vattentäkt där Gävle hämtar sitt dricksvatten, stod nazister.
I flera års tid har motståndarna till att en gruva öppnats i Rönnbäck (Tärnaby) fått kämpa mot spekulanter som hoppats på stora och snabba vinster när nickelpriset var brant uppåtstigande. Om en gruva hade öppnats i Rönnbäcken 2010 hade det slutat i en konkurs i klass med Northland Recources. ”De som protesterat mot gruvplanerna i Rönnbäcken har sannolikt förhindrat samhällsekonomiska förluster på hundratals miljoner och kanske många miljarder kronor”.
Det är ingen tvekan om att de senaste årens protester och folkliga motstånd har haft framgångar. Utan protesterna hade inte kalkbrytningen i Bunge (Ojnareskogen) på Gotland stoppats 2015. Kampen – på olika fronter från insändare, skrivelser och överklaganden till demonstrationer och blockader – och den förändring av opinionen som har ägt rum har återspeglats i att myndigheterna vågat säga nej till gruvbolagens planer.
Boken ger fler exempel: Länsstyrelserna i Västerbotten och Jämtland har sagt nej till planerna på att öppna en ny gruva vid Stekenjokk i fjällvärlden på gränsen mellan de båda länen. Både Länsstyrelsen i Norrbotten och Bergsstaten har sagt nej till Bolidens planer på att starta gruvan i Laver.
”Även när det gäller ansökan om en järnmalmsgruva i Kallak sa Länsstyrelsen i Norrbotten nej. I det här fallet med ett argument som jag inte har sett tidigare. Man menade nämligen att projektet var tveksamt ur samhällsekonomisk synpunkt. Samhällets kostnader för att rusta upp transportvägen för malmen skulle bli för höga, skadorna för rennäringen för omfattande och jobben vid gruvan skulle bara finnas under en begränsad tid”.

Insikten om det motstånd som ett ja till gruvbrytning i Kallak och Laver skulle innebära håller även den nya regeringen på halster.
Inte sällan motiveras den intensifierade mineraljakten för att öppna nya gruvor med att argumentet att utsläppen måste ner och beroendet av fossila bränslen måste minska, vilket mycket riktigt är ett måste.
Men en fortsatt ökning av metallanvändningen krockar brutalt med klimatmålen och andra miljömål. En omställning av teknologin och övergången till exempelvis en elektrifierad bilpark kräver stora mängder av olika metaller som det inte finns oändliga tillgångar av och inte minst en i alla delar fungerande återvinningskedja.
Men en sådan finns inte idag. ”Införandet av de nya teknologierna utan fungerande återvinning kommer i snabb takt att öka antalet stora, miljöfarliga hål runt om i marken”.
Regeringen har målet att utsläppen ska halveras till 2030. Om gruv- och metallframställningens utsläpp ligger kvar på dagens nivå skulle de då stå för mer än en fjärdedel av alla utsläpp i Sverige. Men regeringen och gruvbranschen vill att antalet gruvor ska öka från dagens omkring 15 till 50 år 2030. Den produktion- och transportökning som följer av detta kommer att betyda ökade utsläpp.

Eldrift minskar utsläppen, men produktion av elbilar och dess batterier ger omfattande utsläpp. Det är tyvärr  inte heller så att solpaneler och vindkraft har kommit att ersätta den fossila energiproduktionen. ”De har inte ens täckt merparten av den stadiga ökningen av den globala energiförbrukningen. Under de senaste tio åren hade koldioxidutsläppen från energiproduktionen fortsatt öka med 16 procent, trots alla satsningar på förnyelsebar energiproduktion”.
Det finns också en ständig konflikt mellan å ena sidan marknadens misshushållning samt de privata bolagens kortsiktiga vinstjakt och å den andra behovet av långsiktighet och planering i enlighet med behov.

Produktionen av elbilar är på väg att vida överstiga konsumtionen. Under de kommande tio åren kommer det att produceras miljoner fler elbilar än vad som kan säljas (14 miljoner enligt en färsk rapport från konsultfirman Deloitte). Därmed har elbilar blivit ytterligare en bransch som dras ned i marknadens anarki och gigantiska, miljöfarliga slöseri.
Detta blir följden när varje bilproducent i världen och, enligt Deloitte, ytterligare ett dussin nya bilföretag alla med sikte på nästa kvartalsrapport kommer att försöka producera så många elbilar som möjligt. Det blir till slut ”ohållbart – företag kommer att gå under” (ekonomisajten qz.com den 25 januari i år). Men inte bara företag kommer at skadas, utan framför allt samhällen och natur.
”Vägen till ökad vinst går ofta via ökad försäljning, helst så stora ökningar att marknadsekonomin växer. I denna helt grundläggande ekonomiska mekanism ligger förklaringen till de problematiska och allt annat än hållbara trender vi ser nom produktion och användning av metaller – trots alla ambitiösa miljö- och hållbarhetsplaner. Företagen måste helt enkelt till varje pris försöka öka försäljningen även när detta är helt förkastligt utifrån vad som krävs för en långsiktig hållbar utveckling”.

Fortsätter dagens trender i Sverige och globalt med en stadig, fartblind ökning av användandet av metaller kommer inte utsläppen att minska i den takt som krävs. Långt därifrån.
Det krävs en dramatiskt ändrad hushållning av mineraler, vilket förutsätter en demokratisk och långsiktig planering av hela ekonomin baserad på ett offentligt ägande av exempelvis gruvbolagen.
I dagens motstånd mot gruvbolagens exploatering sås ett viktigt frö till en bredare rörelse som kan samla klimat- och miljökämpar, lokala kampanjorganisationer och nätverk samt stridbara fackföreningar i gemensam kamp mot den kapitalistiska marknadsekonomins härjningar. ”Möjligheten till förändringar finns, men det är bråttom”, som de sammanfattande slutorden lyder i denna mycket viktiga och utomordentliga bok.

Författare: Arne Müller
Förlag: Ord & Visor
Utgivningsår: 2019
Antal sidor: 256
Beställ boken genom att skicka ett mejl till offensiv@socialisterna.org. Priset är 200 kronor.