En “Grön ny giv” måste bli röd

Den globala klimatstrejken 15 mars var massiv, 24 Maj är det dags igen.

När skolelever världen runt, inspirerade av Greta Thunberg, förbereder en andra global skolstrejk för klimatet den 24 maj står det redan klart att den första, med minst 1,6 miljoner deltagare i 125 länder världen runt den 15 mars, har bidragit starkt till att lyfta debatten om forskarnas varningar och klimathotets allvar.
Tillsammans med radikaliserade klimataktivister i rörelser som Extinction Rebellion lyfts nu kraven på att politikerna ska deklarera Klimatnödläge (Climate Extinction) och utarbeta krisplaner i stil med den Gröna nya giv (Green New Deal) som lanserats i USA.

I takt med tilltagande väderkatastrofer, som den senaste tidens katastrofala cykloner som Idai med 1 000 dödsoffer i Mocambique och nya vetenskapliga larmrapporter hörs sedan förra året nu också en mycket mer alarmistisk ton från världens klimatforskare.

Ännu tydligare än FN:s klimatpanel förklarade 16 av världens främsta Earth System-forskare att ”stegvisa linjära förändringar av det nuvarande socioekonomiska systemet inte räcker till för att stabilisera jordsystemet”. Vad som krävs förklarades vara ”massiva och snabba förändringar” av allt från “ekonomiska institutioner, styrformer och teknik” till “beteende och värderingar”.

Utan detta kan världen redan inom 10-20 år passera tippunkter, där självförstärkande mekanismer som tinande permafrost, arktiska istäcken och försurade hav kan göra upphettningen omöjlig att hejda. Därmed hotar rent dystopiska ekologiska, sociala och politiska katastroftillstånd inom våra barns och barnbarns livstid som på sikt kan omöjliggöra allt civiliserat liv när stora delar av mänskligheten berövas mat och vatten.

I Storbritannien har Labourpartiet i spåren av klimatstrejkerna, Extinction Rebellions gatuprotester, Greta Thunbergs närmast ikoniska “statsbesök” i det brittiska parlamentet och vetenskapliga larm lyckats förmå det brittiska parlamentet att enhälligt deklarera ett “klimatnödläge”. Liknande deklarationer har följt i Skottland, Wales och även av det irländska parlamentet.

I Australien har 19 städer under intryck av skolelevernas massprotester på ett liknande sätt deklarerat ”klimatnödläge”, liksom i ett antal länder 536 kommuner med 61 miljoner invånare.
– Vi lever i en klimatkris som kommer att spinna farligt ur kontroll om vi inte vidtar snabba och dramatiska åtgärder nu. Det handlar inte längre om en avlägsen framtid, inledde Labourledaren Jeremy Corbyn sin plädering, och fortsatte:
– Unga människor vet detta. De har mest att förlora. Jag blev djupt rörd när jag för några veckor sedan såg gatorna utanför parlamentet fyllas av färg och ljud av barn som strejkade från skolan med slagord som `vår planet, vår framtid´.
Att politiker i borgerliga parlament deklarerar ett klimatnödläge (Climate Emergency) löser i sig självt ingenting, men måste självklart välkomnas därför att det omedelbart leder vidare till en debatt om vilka krisåtgärder som måste vidtas.

Labours vänstersocialdemokratiske partiledare Jeremy Corbyn talar nu för en “Grön industriell revolution” med massiva investeringar i ny teknologi och gröna industrier, som också skulle betyda hundratusentals nya välbetalda, kvalificerade och säkra jobb.
Tidigare hårt prövade kolgruvedistrikt som Derbyshire eller Yorkshire skulle kunna bli nya centra för utveckling av batterier och energilagring, tidigare lokbyggarstäder som Swindon bli nav för nästa generation höghastighetståg och tidigare skeppsbyggarorter som Clyde bli hjärtat i tillverkningen av havsbaserade vindturbiner.
Han föreslår också offentligt ägda energi- och vattenbolag med mandat att skydda miljön före vinster, offentliga jordbruksstöd till hållbara jordbruk, ett stopp för fracking och plantering av träd som kan förbättra luftkvaliteten och förhindra översvämningar samt låta vackra skogar växa som kan absorbera koldioxid från atmosfären och ge livsrum för djur och växter.
Corbyns gröna industriella revolution har sin förebild i de förslag till en Grön ny giv (Green New Deal, GND), som den nyligen invalda “demokratiska socialisten” Alexandria Ocasio-Cortez lanserat i USA:s kongress tillsammans med senatorn Ed Markey. I likhet med den radikale presidentkandidaten Bernie Sanders varnar förslaget för att det hotande ekologiska sammanbrottet sker parallellt med ökad ojämlikhet, inskränt demokrati, otrygga jobb, rasism, könsförtryck, gränskonflikter och krig.
De gula västarnas revolt mot Macrons bränsleskatter i Frankrike har redan visat hur “klimatåtgärder” som slår mot de arbetare, fattiga och landsbygdsbor som är minst ansvariga för klimatkrisen kan räkna med en massiv backlash.
Ocasio-Cortez förslag om en Green New Deal utgår också från att en snabb och radikal omställning av samhället måste genomsyras av klimaträttvisa.

Klimatet kan bara räddas med en politik som samtidigt bekämpar klyftorna mellan arbetare och utsatta folkgrupper å ena sidan och de bolag, rika och superrika å andra sidan, vars ekonomiska system och extravaganta livsstil med stora villor, tunga bilar, flygresor och så vidare svarar för en mycket stor del av utsläppen.
I slutet av november lades också en 14-sidig resolution fram med förslag om att tillsätta en parlamentarisk kommitté för en Green New Deal, stödd av 18 kongressledamöter och alla stora miljöorganisationer.
Uppdraget var att till 2020 lansera en tioårig mobiliseringsplan för att göra USA:s ekonomi “koldioxidneutral”, parallellt med krav på jämlikhet och miljörättvisa. Kraven restes på en liknande skala för detta som USA:s omställning till krig under andra världskriget eller Marshallplanen.
Även om resolutionen som väntat föll igenom i kongressen kan det bli en ”game changer” inför presidentvalet 2020, liksom också bli en stridsfråga mellan olika falanger av Demokraterna.
Strax innan jul genomfördes även en opinionsundersökning som tydde på ett spontant stöd av 82 procent av registrerade väljare, inklusive en stor majoritet av Republikanernas.
Green New Deal-förslaget vill lyfta de förnybara energikällornas andel i USA från 10 till närmare 100 procent på tio år, parallellt med massiva investeringar i en omställning till utsläppsfria industrier ”i all utsträckning som är teknologiskt möjligt” och en transportsektor av elbilar, höghastighetståg och kollektivtrafik.
Den syftar också till att bygga nya och uppgradera alla existerande byggnader till rimliga boendekostnader och ”maximal energieffektivitet”, samt till att röja upp avfallsberg, förorenade jordar och vattendrag, övergivna lokaler. Även jordbruket ska enligt planen ställas om i samarbete med bönder och naturliga ekosystem återställas, med återbeskogning och skyddade våtmarker.

För att kunna genomföra allt detta med brett folkligt stöd utlovas ”guld och gröna skogar” i form av storskaliga satsningar på forskning, utbildning och omskolning till miljontals välbetalda jobb med fackliga rättigheter i ett nära samarbete mellan staten och de boende i utsatta och sårbara områden, fackföreningar, arbetarkooperativ, civilsamhällesorganisationer, akademier och företag.
Den avgörande svagheten ligger givetvis i att alla obesvarade frågor om hur världens kol- och oljejättar, stora banker, bilföretag, pensionsfonder och Wall Street med flera ska förmås att gå med på en omställning som skulle sätta hela det ekonomiska systemet i gungning.

Ett påtvingat stopp för utvinning av oljebolagens reserver som är absolut nödvändigt för att rädda klimatet skulle innebära en kollaps för oljeindustrins aktievärden – liksom en dramatisk finanskris för alla de stora banker, fonder och finansintressen som är tungt investerade i både kol- och oljebolagen och världens fossila infrastruktur med bland annat raffinaderier, pipelines och rederier.
Vare sig Exxon-Mobil eller några andra oljebolag har därför några som helst planer på att stoppa en utvinning och förbränning av de fossila mångmiljard-tillgångar som bolagen förfogar över.

Ocasio-Cortez förslag undviker att tala om den makt och ägande av banker och storföretag som krävs för att genomföra en drastisk Green New Deal.
Förslaget nämner bara ytterst vagt att det allmänna måste tillförsäkras lämpliga ägandeandelar och garanteras avkastning på gjorda investeringar, samt att lokalsamhällen, organisationer och federala, delstatliga och lokala myndigheter måste kunna stödjas med kapital, inklusive genom offentligt ägda banker och annan offentlig finansiering.
En annan i sig korrekt invändning, som får vissa miljöaktivister att predika för en närmast total avindustrialisering, är att även massiva investeringar i en fullständig omställning av samhället till nya energisystem och en ny grön infrastruktur, parallellt med en omställning till utsläppsfria industrier, transportsystem och byggnader med mera kan bli extremt resurskrävande.

Som Arne Müller visar i sin senaste bok Elbilen och jakten på metallerna kan den massiva produktion av batterier och nya system för lagring och distribution av energi som krävs om dagens transportsystem och skenande klyftor lämnas oförändrade leda till en förödande jakt på sällsynta metaller och en gruvhantering som blir helt ohållbar.
På ett liknande sätt kan en övergång från byggande i cement till trä utsätta de skogar som krävs för att omvandla koldioxid till syre och som livsmiljöer för hotade arter utsättas för ett fortsatt ökande tryck.

För att klara en global omställning på tröskeln till en skenande klimatkris krävs en demokratiskt planerad omställning, nerifrån och upp och uppifrån och ner, inom och över alla gränser, som bygger på en återanvändning av förbrukade material och en maximalt sparsam användning av naturresurserna. Detta kan inte bli möjligt utan ett demokratiskt och socialistiskt systemskifte som bryter med det kapitalistiska slit och släng-system, vars slösaktiga sätt att producera och konsumera dikteras av mördande global konkurrens i en produktion för maximal vinst.

För att klara en global omställning på tröskeln till en skenande klimatkris krävs en demokratiskt planerad omställning, nerifrån och upp och uppifrån och ner, inom och över alla gränser, som bygger på en återanvändning av förbrukade material och en maximalt sparsam användning av naturresurserna. Detta kan inte bli möjligt utan ett demokratiskt och socialistiskt systemskifte som bryter med det kapitalistiska slit och släng-system, vars slösaktiga sätt att producera och konsumera dikteras av mördande global konkurrens i en produktion för maximal vinst.

När det i skrivande stund tycks som att Mark- och miljööverdomstolen på grund av EU:s handel med utsläppsrätter inte ens anser sig ha rätt att stoppa planerna på en utbyggnad av Preemraffs oljeraffinaderi i Lysekil som innebär fördubblade koldioxidutsläpp, till en nivå som överträffar inrikesflyget sex gånger om(!), borde detta också vara ögonöppnare om marknadsmetodernas bankrutt.
Om hela världens befolkning ska kunna erbjudas ett bra och hälsosamt liv med likvärdig rätt till arbete, mat, vatten, god bostad och social trygghet krävs ett samhälleligt ägande och kontroll av de stora bolag som står för merparten av världens utsläpp. Då krävs också ett slut på de klyftor, som innebär att de ofattbart rika med dagens livsstil ensamma kan bränna den planet vi alla har lika rätt till.
Debatter som om Ocasio-Cortez Green New Deal och Corbyns Gröna industriella revolution måste snarast inledas även i Sverige.
Förslagen pekar mot en massiv mobilisering för krav, som skarpt bryter med det nyliberala konsensus som råder bland flertalet av världens makthavare. Många av kraven pekar också i riktning mot den sorts demokratiska planhushållning som krävs för en solidarisk, jämlik och socialistisk samhällsomvandling, och argumenterar bra för ett nära samarbete mellan de arbetande, facken, miljörörelsen och sociala rörelser i utsatta områden.

Ingen diskussion kommer att bli mer central för att lyfta nya generationers medvetenhet om socialismens nödvändighet än insikten om att själva det kapitalistiska systemet driver oss till randen av en obeboelig planet. Vad Karl Marx kallade “kapitalismens metaboliska reva” i ämnesomsättningen mellan samhället och naturen har utvecklats till en punkt där kapitalismen existerar i en sådan obalans med naturen att den hotar allt civiliserat liv.

Flera av de centrala kraven på omställning som skissas i en Green New Deal kan lätt utvecklas till centrala övergångkrav för en rörelse i socialistisk riktning. Det är för övrigt en debatt som inte minst de aktiva i Välfärdsalliansen mellan några fackföreningar, hyresgäströrelsen, klimataktivister och sociala nätverk i Stockholm är väl placerade att lyfta.

Den ryske marxisten och anti­stalinisten Leo Trotskij förklarade under det turbulenta 1930-talet revolutionärers roll vara att ”under den dagliga kampens gång hjälpa massorna att finna bron mellan de nuvarande kraven och revolutionens socialistiska program”. I debatten om en Grön ny giv lyfts på ett nytt sätt medvetenheten om flera centrala övergångskrav, som utifrån den växande medvetenheten bland unga, arbetare och klimataktivister leder till den avgörande slutsatsen: att det krävs en dramatisk och jämlik samhällsomställning som måste tjäna människor och allt liv på planeten – inte profitintressen.

En Grön giv måste också för att alls kunna genomföras vara röd och peka fram emot en demokratisk och socialistisk makterövring. Vi kan inte längre tillåta kapitalismen att fortsätta plundra både arbetare, utsatta samhällen och den natur som våra barns framtida liv på planeten hänger på.

Här är ett förslag på några nyckelpunkter i en Grön giv som måste bli röd för Sverige:
En demokratiskt styrd industripolitik, som sätter stopp för Preemraff och ställer om till fossilfri produktion inom till exempel stål- och cement­industrin.
Massiva investeringar i ett transportsystem som bygger på avgiftsfri kollektivtrafik och styr om från privatbilism och inrikesflyg till spårtrafik.
En ny social bostadspolitik för allas rätt till goda och billiga bostäder i nollhus.
Kraftigt progressiv beskattning som slår mot de rikas överkonsumtion till förmån för en kraftig utbyggnad av en skola, vård, omsorg och kultur utan vinstintressen.
Statligt stöd till utveckling av ett ekologiskt jord- och skogsbruk.

För att förverkliga detta krävs det också att:
De stora bankerna, nyckelindustrierna, och naturtillgångarna, liksom transport-, bygg- och bostadsbolagen tas över i gemensam ägo, vilket blir nödvändigt för en snabb och demokratisk omställning av samhället.
Fackföreningarna, folkrörelserna och sociala rörelser måste snarast stödja elevernas klimatstrejker genom att själva utlysa en politisk strejk och inleda en massiv debatt om grön och röd samhällsomställning. ■