En historisk kris för den globala kapitalismen

2008-10-01 16:07:25




”Den globala kapitalismen står vid avgrunden” och ”det är mörkt nu men snart blir det nattsvart”, löd några typiska rubriker efter den svar­ta måndagen den 29 septem- ber. Det amerikanska representanthusets nej till Bushadministrationens kapitalistiska räddningspaket, historiens största, följdes av en störtdykning på Wall Street.
Timmarna innan hade flera europeiska banker gjort bankrutt och USA:s fjärde största bank Wachovia kollapsat och tagits över av den största banken Citigroup.

I hopp om att undvika en global ­finansiell härdsmälta presenterade ­Bushadministrationen för snart två veckor sedan en plan för att backa upp finans- och kreditsystemet.
En ny statlig jättefond skulle skapas som till sitt förfogande skulle ha 700 miljarder dollar (4 800 miljarder kronor) – en summa motsvarande ungefär fem procent av USA:s BNP – som skulle användas för att ta över problemkrediter (läs skräplån). Staten skulle alltså köpa förlusterna, i utbyte skulle man få rätt att köpa aktier i de banker eller bolag som dumpade sina förluster på skattebetalarna. Efter protester skulle äv­en bonusar, löner och fallskärmar ses över i de bolag som räddades av pake­tet.
Detta räddningspaket var nödvändigt eftersom ”Hela USA:s ekonomi är i fara”, enligt Bush i ett unikt TV-tal i förra veckan. Han vädjade till kongressens [representanthuset och senaten] ledamöter att realisera plan­en, ”om inte hotar ekonomisk panik. Miljoner människor kan förlora jobben, livsbesparingar förlora sitt värde och våra pensionsfonder gå under. Risken att USA ramlar in i en lång, plågsam recession är uppenbar. Vi kan inte låta det hända”.

Men trots Bushs vädjan, krisens allvar och en uppgörelse mellan republikanerna och demokraterna om att säga ja till paketet blev det ett överraskande nej i representanthuset.
Många politiker med sikte på valet om fem veckor var rädda att förlora sina platser om de röstade ja. Ett stort antal av de republikanska nej-sägarna ville också markera att de fortfarande är emot varje form av statligt ingripande.
För denna grupp är den senaste tidens statliga ingrepp och direkta öv­ertagande av exempelvis bolånejättar- na Freddie Mac och Fannie Mae samt räddningen av försäkringsjätten AIG i form av ett nödlån på 85 miljarder dollar (578 miljarder kronor) mot 79,9 procent av ägandet i företaget ett uttryck för ”socialism”.
”Om paketet röstas igenom är USA ute på hal is och riskerar att hal­ka in på socialism”, menade exempelvis Jeb Hensarling, en republikan från Texas i tisdags. Tokhögerns korståg mot vad den kallar ”finansiell socialism” kommer emellertid snart att få ersättas av en mer ”pragmatisk” hållning när krisen snabbt fördjupas och krediterna fryser inne.

En total finansiell kollaps är en hotande realitet, börsraset i måndags gav en bild av vad som väntar. Efter representanthusets nej ”kunde Wall Street lägga världens dyraste dag bak­om sig.
Aldrig tidigare har så många miljarder dollar försvunnit på en och samma dag. Dow Jones industriindex, det vanligaste måttet på New York-börsens riktning, hade rasat 6,98 procent. För den som räknar försvunna börsvärden är siffran 700-1 000 miljarder dollar, cirka 4 500 miljarder till 6 500 miljarder kronor, enligt sajten www.marketwatch.com, vilket ironiskt nog är ungefär samma summa som det ratade räddningspaketet skul­le ha tillfört Wall Streets banker” (Affärsvärlden den 30 september).
Raset på USA-börserna i måndags var det tredje största sedan andra världskriget och kan jämföras med börsraset efter terrorattackerna den 11 september 2001.
I USA som i andra länder var det bankaktierna som rasade mest, vilket förebådar nya bankrutter och statliga ingripanden för att hålla kapitalismen under armarna.

För USA stundar en historisk kris och dess ställning på världsarenan har allvarligt underminerats av först Irak­kriget och därefter den nuvarande ekonomiska krisen.
Dagens kris betyder slutet för en tillväxt baserad på enorm och oemotsvarad kreditexpansion och spekulation. Vidare har de historiska ekono- miska och politiska effekterna av stalinismens kollaps och kapitalismens framväxt i Kina börjat ebba ut, vilket Georgienkriget, krisen i Ryssland och exempelvis i Baltikum illustrerar. Priserna stiger igen globalt och på nytt ho­tar stagflation (inflation och samtidig ekonomisk stagnation).
”Marknadsfundamentalism och kreditexpansionen har nått vägs än­de”, som miljardären och storspekulanten George Soros sa i januari. Då kunde inte ens han ana att det bara ett drygt halvår senare inte längre skulle finnas nå­gra investmentbanker på Wall Street.
”Den moderna ekonomin har blivit en farlig plats”, som den amerikanske ekonomen Paul Krugman sa häromdagen.
Krisen började på den amerikans­ka bomarknaden sommaren 2007 och blev genom kapitalisternas försök att göra pengar på skräplån snabbt till en global kris. Idag är alla delar av världen och alla sektorer av ekonomin indragna i nedgången. Och den senaste veckans turbulens markerar ett nytt skede nedåt i krisen i USA och Euro­pa.
I helgen nådde bankkrisen orkan­styrka i Europa och svenska Swedbanks aktievärde sjönk som en sten. Detta jämsides med att den europeis­ka industrin stagnerar och varslen ök­ar, inte minst i Sverige.
Samtidigt fördjupas bokrisen i USA och prisfallet är värre än under 1930-talets ekonomiska depression.

Så länge huspriserna faller fortsätter kreditförlusterna. Att den amerikanska centralbanken har sänkt sin styrränta från 5 till 2 procent har inte haft någon påverkan på boräntan, som har stigit från 6 till 7 procent. För de amerikanska hushållen betyder det en fortsatt växande skuldbörda och minskade tillgångar, vilket leder till minskad konsumtion särskilt när arbetslösheten ökar.
USA befinner sig i recession och även om Bush och finansminister Paulson får igenom sitt räddningspaket kommer nya kreditförluster att avslöjas och kvar finns bankernas be­hov av nya kapitalinjektioner.
Gårdagens kreditfrossa har nu öv­ergått i en total frysning av krediterna, vilket världens centralbanker försöker motverka genom att pumpa in hundratals miljarder i det globala finanssy­stemet – kapitalismens hjärta. Cent- ralbankernas räddningsaktioner kan möjligen ge några dagars tidsfrist, men inte förhindra nya finansiella kollapser och bankkrascher.
År 2008 utgör en historisk vändpunkt i den globala kapitalismens utveckling. Marknadsliberalerna och ny- liberalismen har fått sig en allvarlig knäck. Förtroendet för kapitalismen ligger på nollpunkten.
Att även den mest marknadsfundamentalistiska regeringen har tvingats till statsingripande och subventio- ner för att rädda kapitalismen återspe- glar krisens allvar och tenderar att bromsa kapitalets globalisering. Men det är skattebetalarna som får betala denna form av vad ekonomen Nouri­el Roubini har beskrivit som en ”privatisering av vinsterna och en socia- lisering av förlusterna – en räddnings- aktion för de rika och Wall Street”.
Räddningsaktionerna betyder hög­re underskott och nya nedskärningar. Att regeringarna har fått ge upp delar av nyliberalismen innebär inte slutet på attackerna mot arbetare. Tvärtom, de kommer att intensifieras i takt med att krisen förvärras.

Arbetarklassen och de fattiga måste rusta för att slå tillbaka och inleda kampen för socialism:

• Öppna alla räkenskapsböcker – full insyn i vart bolagens pengar har gått och hur mycket som har betalats till de stora aktieägarna och direktörerna.
• Dra in bolagens vinster till samhället – beskatta de rika och storföretagen.
• Inflationsskyddade löner, pensioner och studiemedel.
• Facklig vetorätt vid nedläggning­ar eller personalinskränkningar samt omorganiseringar.
• Rädda hyresrätten – stoppa hotet om marknadshyror. Bra billiga bostäder till alla.
• Förstatliga banker, finansinstitut och alla storföretag under arbetarnas demokratiska kontroll och styre. Full kompensation till småsparare. Låt direktörerna och spekulanterna falla utan fallskärm.
  

På den grundvalen kan en planerad ekonomi utarbetas utifrån behov och för att säkra en hållbar utveckling samtidigt som tillgången till billiga lån säkras.
Offensivs redaktion
30 september 2008