En kall verklighet skildrad från insidan

2012-05-17 14:28:04


Idris Dawe t v och Amer abd Hameed, som har gjort filmen Från döden till livet.

Första gången jag besökte asylboendet i Boden konstaterade jag att allmänheten inte har den blekaste aning om hur asylsökandes verklighet ser ut. Filmen Från döden till livet beskriver segregrationen och det utanförskap som asylsökande möter i Sverige, på ett sätt som bara kan beskrivas med en blick från insidan.

Att mingla på en filmpremiär kan låta aningen snobbigt, men så var inte fallet när jag minglade på premiären för kortfilmen Från livet till ­döden av Amer Abd Hameed. Nästan alla närvarande var asylsökande. Många kände jag sedan tidigare, andra som var där var asylkämpar från Asylrörelsen och andra organisationer. I mängden fanns även en handfull utsända från Migrationsverket. Många jag mötte sade sig hoppas att filmen skulle vara en ögonöppnare för beslutsfattarna och med facit i hand vet jag att filmen kan bli ett vasst vapen i kampen för rätten till asyl.
Filmen börjar med bilder från Syrien, där al-Assads styrkor skjuter på människor som demonstrerar. Det är bilder från det land som filmskaparen har flytt ifrån. Därefter får vi följa ett antal personer på Bodens två största flyktingfförläggningar som ger sin bild av en iskall vardag, en verklighet som kastas mellan byråkrati och galenskap.
Berättarrösten på kurdiska ­binder samman hela filmen på ett poetiskt och eftertänksamt sätt som ­samtidigt manifesterar hopplösheten hos de asylsökande. Tillsammans med de personer som har ställt upp med sina berättelser, binds allt ihop till en debatt med Migrationsverkets och flyktingmottagningens personal som ger sin ”synvinkel”. Ett exempel är när en asylsökande säger: ”Vi ber ­inte om slott eller villa, vi vill bara bo två personer i ett rum”, på vilket Migrationsverkets replikerar: ”Regelverket säger två personer per rum, men…”
Fäder som tvingats lämna sina familjer. Familjer som lyckats fly tillsammans, men nu slåss mot byråkratin som vill skicka dem till döden. Barn som är glada över att få gå i skola. En bröllopssfest som förenar olika kulturer på förläggningen. Filmen ger bilden av ett liv i hopplöshet, men med små glimtar av vardagslycka. Allt på ett sätt som går in under huden. Vissa repliker sticker ut och etsar sig fast i minnet. En av dem är demokratikämpen från Kirgizistan som säger: ”Jag har ingen chans, jag vill få samhällets uppmärksamhet… Jag vill bränna mig”.

Efter filmen, som fick stående ovationer av publiken, kom många av de asylsökande fram till mig och frågade dels vad jag tyckte om filmen och dels ville veta när nästa demonstration för asylrätten skulle äga rum. En känsla av kollektiv kamp fyllde salen. Det blev många samtal och värmande handslag efter filmen allt medan jag väntade på att få tala med Amer och hans kompanjon ­Idris Dawe, som fick ta emot nästan hela publiken som skulle tacka.
Amer och Idris, som har hjälpt till med filmen, har båda flytt från den syriska delen av Kurdistan. Idris har fått sitt medborgarskap. Han har bott i Sverige i sex år och hjälper till med att tolka. Amer, som talar en del engelska, har nu väntat i tio månader på uppehållstillstånd. Jag frågade Amer hur det hela började.

Hur kom du på idén till filmen?
– Det var i en by utanför Boden när jag var ute och gick med en kompis och några svenska barn var ute och lekte. Barnen blev rädda när vi kom och gick. Varför reagerade de så? Vi är inte farliga, vad är det för bild de fått av asylsökande?

Vad är det du vill säga med filmen?
– Jag vill visa vårt dagliga liv för den andra sidan, det svenska folket. Det är en klyfta, samhället står långt ifrån oss asylsökande.
Amer har själv varit på möten med Asylrörelsen i Norrbotten och varit aktiv i kampen för asylrätten. Asylrörelsens ena ben utgörs av asylsökande som själva är aktiva och deltar i kampen.

Hur ser du ser på vikten av kamp?
– Det är svårt. Det känns ofta som att vi inte kan göra något.
Här flikar Idris in:
– Många asylsökande tappar tron på sig själva. Det arbete som Asylrörel­sen gör är viktigt, det öppnar ­dörrar. Som asylsökande vet man inte vilka rättigheter man har, man misstänkliggörs, förföljs av väktare m m.
Både Amer och Idris håller med om vikten av att informera asylsök­ande om deras rättigheter. De menar att det är inget som myndigheterna berättar om.
Raymond Ohlson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!