G20-gruppen, en sammanslutning av de gamla och nya dominerande kapitalistiska länderna, som möttes den gångna helgen i Washington, USA, enades om fortsatt samordnade krisinsatser. Vidare enades man om en gemensam översyn och regle- ring av de finansiella marknaderna.Detaljerna i detta globala regelverk ska arbetas fram till nästa toppmöte i april 2009.
Samtidigt med toppmötet fortsatte
de negativa rapporterna om tillståndet för den globala kapitalismen att strömma in. Knappt hade mötesdeltagarna hunnit lämna Washington innan beskedet kom att Japan – värld- ens näst största ekonomi – gått in i en recession (en lågkonjunktur med fallande BNP i minst två kvartal).
Mötets slutresultat blev inte så historiskt och nydanade som det funnits förhoppningar om. ”Det talades storvulet om att G20-mötet skulle bli ett nytt Bretton Woods, mötet som 1944 skapade en gemensam plattform för ökad frihandel och återuppbyggnad efter andra världskriget. Så blev det nu inte”, skrev Dagens Nyheter i en kommentar efteråt.
Något annat var heller inte att vänta. Uppgörelsen i amerikanska Bretton Woods 1944 slöts mot en helt an- nan ekonomisk, social och politisk bakgrund. Andra världskriget gick mot sitt slut och USA kunde ensamt diktera villkoren i den kapitalistiska världen. Krigets skövlingar skulle följas av det mäktigaste kapitalistiska uppsvinget i historien – ”guldåren” 1950-75.
Det i sin tur skapade förutsättningar för finansiell stabilitet och dollarns säkra värde under de nya kapita- listiska institutionerna som Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken.
Men efterkrigstidens uppsving avbröts med den första samfällda krisen 1974-75 och åren dessförinnan hade dollarn kollapsat. Sedan dess har ”guldålderns” stabila valutakurser ersatts av kronisk instabilitet på finansmarknaderna och en omfattande spe- kulativ valutahandel.
Till skillnad från Bretton Woods 1944 står världen idag inte inför ett nytt mäktigt kapitalistiskt uppsving utan inför den värsta kapitalistiska krisen sedan 1930-talet. Dagens kris är global och omfattar alla världsdelar, i den bemärkelsen är den till och med allvarligare än 1930-talets ekonomiska depression.
En annan avgörande skillnad är att USA-imperialismen nu har gått in i en historisk kris och att dollarns ställning som den dominerande världsvalutan ifrågasätts allt mer. Vid andra världskrigets slut stod USA-imperialismen på höjden av sin makt inom det kapitalistiska blocket.
”Det här är inte en amerikansk kris, det är inte en europeisk kris, det är en global kris. Varje kris har sina karaktä-ristika, men den här är större, mer systemhotande och mer omfattande än något vi sett sedan 1930-talet. Den har potential att bli lika viktig [som depressionen] i fråga om konsekvenserna på lång sikt”, menade Alex Wilmot-Sitwell, Europachef för den schweiziska storbanken UBS (Veckans Affärer den 7 oktober 2008).
Toppmötet genomfördes i en tid när varje ekonomisk prognos tenderar att bli föråldrad redan vid publiceringen.
I början av november tvingades IMF revidera ned den prognos man presenterat i oktober. Den globala aktiviteten bromsar in kvickt, och de ekonomiska utsikterna i världen är exceptionellt osäkra, kommenterade IMF.
IMF varnade också för politisk och social turbulens i spåren av den snabbt förvärrade krisen.
För första gången sedan andra världskriget kommer det att bli minustillväxt 2009 i ”världens avancerade ekonomier”, enligt IMF:s nya pro- gnos. Hela världsekonomin kommer att präglas av recession nästa år och världshandelns volym växer med blygsamma 2 procent, hälften så myckset som IMF räknade med för en månad sedan.
Men även IMF:s nya prognos håller på att överflyglas av en verklighet som är betydligt mörkare. IMF har exempelvis överskattat den ekonomiska tillväxten i Kina, Indien, Ryssland med flera länder och underskattat den ekonomiska nedgångens djup i USA, Europa och Japan.
Den kände ekonomen Nouriel Roubini, som hittills varit mer sann-spådd än andra kapitalistiska ekonomer, varnade nyligen för ”en allvarlig global recession nästa år”.
Enligt Roubini kan den amerikanska ekonomin krympa med hela 4 procent 2009 jämsides med att den kinesiska ekonomin inte växer med mer än 5-6 procent nästa år.
Det betyder i det närmaste tvär-stopp i de två kapitalistiska tillväxtmotorer som hållit världsekonomin uppe under 2000-talet.
Kinas ekonomi måste växa med 8 procent för att kunna absorbera alla de nya som kommer ut på arbetsmarknaden.
Under det första halvåret i år stängdes åtminstone 67 000 fabriker i Kina till följd av minskad global efter-frågan. Under de kommande tre månaderna riskerar 2,7 miljoner jobb att försvinna i tillväxtprovinsen Guangdong (Kinas rikaste). ”Antalet arbetarprotester mot att lönerna inte be- talats ut har ökat i Kina och oron sprider sig bland de styrande”, skrev International Herald Tribune den 14 november.
Kinas ekonomi har bromsat in under hösten och alla indikatorer pekar mot en fortsatt nedgång i industriproduktion, export och investeringar samt vinster. Förutom detta fördjupas krisen på den inhemska fastighetsmarknaden.
Med först räntesänkningar och sedan ett på papperet gigantiskt stimulanspaket, men som inte innehåller så många nya satsningar, har regimen i Peking försökt dämpa nedgången. Stimulanspaketet kan möjligen ha en viss bromsande effekt, men inte hejda den klassiska kapitalistiska kris, uttryckt i överproduktion och överkapacitet, som nu utvecklas i Kina. Det vill säga för många varor i förhållande till vad som kan säljas med vinst på marknaden. Alternativt finns det redan för stor kapacitet i förhållande till marknaden. Detta betyder i sin tur såväl att allt fler förlorar sina jobb som fortsatt prisfall på råvaror, ökad lågpriskonkurrens och ”krig” på världsmarknaden. Det sistnämnda förstärker de globala tendenserna i riktning mot en deflationskris – en ond spiral av fallande priser, löner, vinster och växande realskuldbörda som i Japan under 1990-talet.
Mycket snabbt förvärras den globala kapitalismens kris.
”Detta är inte som 1987 eller 1998 eller 2001. Den ekonomiska nedgången är mycket snabbare än så. Vi måste gå tillbaka till 1929 för att se den typen av nedgång som vi nu ser”, menade investmentbanken förre vd Me- rill Lynch och ordföranden John Thain i förra veckan. Thain varnade för en ”Nedgång av episka proportioner” (Dagens Industri den 12 november).
Redan nu är en stor del av de mest utvecklade kapitalistiska länderna i recession. Euroländerna visar minus- tillväxt för första gången sedan den gemensamma valutan infördes 1999 och den amerikanska ekonomin faller på alla fronter.
Ställda mot väggen har de kapitali-stiska regeringarna tvingats spendera tiousentals miljarder kronor på att rädda banker och finanshus. Mycket snart kommer man att tvingas till miljardsatsningar för att rädda industrier.
Det handlar troligen bara om dagar innan exempelvis Bushadministrationen tillkännager ett gigantiskt krispaket för att stötta upp de konkursmässiga biljättarna. Dessutom väntas nya stimulansåtgärder, även om det innebär snabbt ökade underskott och växande lånebehov.
Under trycket av en fördjupad kris och tilltagande social oro kan regeringarna också börja genomföra protektionistiska åtgärder för att skydda det egna landets ekonomi mot konkurrens utifrån. Både den blivande amerikanske presidenten Barack Obama och den franske presidenten Sarkozy har lagt förslag som pekar i den riktningen.
Nyliberalismen har lidit skeppsbrott och pressade regeringen söker nu en annan kapitalistisk väg framåt.
Men varje form av kapitalistisk politik innebär nya attacker på jobb och löner. Enligt FN:s arbetsorganisation ILO medför krisen att 20 miljoner människor förlorar sina jobb nästa år. I slutet av 2009 kommer det att finnas totalt 210 miljoner arbetslö-sa i världen. Den högsta siffran någonsin.
Dessutom fruktar ILO att krisen resulterar i att antalet arbetande fattiga ökar med 140 miljoner under loppet av 2009.
Bara en kamp för internationell socialism och demokratisk planering – för att avskaffa kapitalismen – kan vända utvecklingen och staka ut en framtid för världens arbetare och förtryckta.
Per Olsson
