En liten superrik elit styr och äger Sverige

2012-06-22 00:00:44




Offensiv rapporterar regelbundet om de groteska vinster som svenska storföretag och banker gör. Ett nytt exempel är de 200 miljarder kronor i vinst som de fyra storbankerna har gjort bara under de senaste åren. Regeringens politik gynnar de redan rika medan utsugningen, d v s vinsten per anställd fortsätter att stiga år från år.
Men vem är det som står bakom storföretag och banker? Vem beslutar om miljonlöner, bonusar och aktieutdelningar? Vilken koppling har kapitalet till regeringen och var hamnar vinsterna i slutändan? Faktum är att det är en mycket liten grupp superrika som genom sitt ägande och sina positioner tar hand om en allt större del av den kaka som den arbetande befolkningen skapar.

”Man känner samma människor … När man hör efternamnet vet man var de kommer ifrån, om de gick på Lundsberg, Sigtuna, Enskilda eller möjligtvis Sam i Göteborg (internat­skolor). Sedan är alla släkt med alla eller har haft ihop det med varandra. Det är så litet, så det är ganska inavlat.” Så beskrivs överklassumgänget av Henriette i intervjuboken Överklass av Susanna Popova. Henriette är 30+, ”ekonomiskt oberoende”, har bott utomlands, har gått på internatskola, bor på Östermalm och ägnar sig åt välgörenhet.
Henriettes iakttagelser bekräftas både av forskning och förmögenhetsstatistik.
Enligt Veckans Affärers uppräkning av Sveriges 108 miljardärer 2011, har de en total förmögenhet på 1 168 miljarder kronor. Det är lika mycket som 33 procent av Sveriges BNP. Drygt 100 personer har en förmögenhet som motsvarar 1/3 av värdet av alla varor och tjänster som produceras i Sverige under ett helt år.
Men tittar man närmare är ­sfären av superrika i verkligheten ännu min­dre. På Veckans Affärers lista kontrollerar 8 familjer 912 av de 1 168 miljarder kronorna: Rausing, Kamprad, Douglas, Persson, Stenbeck, Bonnier, Lundin samt Lundberg. Som jämförelse kan sägas att de fem AP-fonder som ska täcka pensionsutgifter för Sveriges 9 miljoner invånare har tillgångar som uppgår till 871 miljarder kronor. På Veckans ­Affärers lista saknas dessutom en av de rikaste och mest inflytelserika familjerna: Wallenberg. Deras förmögenhet som åtminstone passerar hundra miljarder kronor kontrolleras, bland annat för att undvika skatt, via stiftelser och syns därför inte i statistiken.
Faktum är att Sverige, bland de industrialiserade länderna, bara slås av USA, Schweiz och Danmark när det gäller orättvis förmögenhetsfördelning, den så kallade GINI-koefficienten för förmögenhet (”Sverige i botten när det gäller förmögenhetsfördelning”, Cornucopia den 2 januari).

År 2007 beräknade nationalekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenström att tillgångarna för Sveriges en procent rikaste motsvarade 40 procent av de samlade förmögenheterna och var nästan lika stor som landets BNP. Med de senaste årens bonus- och utdelningscirkus har den siffran nu säkert passerat 50 procent.
Det är inte bara pengarna som förenar dem som plockar hem vinster av det arbete miljontals arbetare skapar. De bor också grannar i överklasssegregerade områden på Östermalm, i Danderyd, London och bland lyxsommarhusen på Västkusten. ”Jag frågar mitt sällskap vem som äger huset i glas precis vid badstranden och får veta att där har sonen till multimiljardären Bertil Hult byggt sitt sommarhus för 35 miljoner kronor, med endast en glasvägg skiljandes hans egna pool från det skånska saltvattnet.” skrev till exempel America Vera Zavala i Flamman efter ett besök vid stranden i Torekov i Båstads kommun.
De möts också regelbundet i styrelserummen. Enligt en rapport från forskarna Evis Sinani och Anna Stafsudds är ägandet och styret av svensk kapitalism bland de mest koncentrerade i hela världen, bara slagna av Tyskland och USA (Corporate governance i Scandinavia: comparing networks and formal institutions). Sfärer­na kring familjen Wallenberg respek­tive Handelsbanken har fortfarande en dominerande roll i den svenska kapitalismen.
En naturlig mötesplats är också i sfären kring kungahuset, en statussymbol för dem med pengar. ”Ett sätt att komma i närheten av kungaparet är att gå med i någon välgörenhetsorganisation och den bästa är den drottningen sitter hedersordförande för, World Childhood Foundation. Men det finns också en som samlar pengar för att kungen ska kunna rusta sitt pansarfartyg. Och det är många som öser in pengar där, för då blir kungen glad och kan ­putsa på sitt stora skepp. …Bertil Hult till exempel har gått in med stora ­pengar i World Childhood Foundation och han fick med sig kungaparet på sin födelsedagsfest och blev bjuden tillbaks” berättar Fredrika, boende på Östermalm, tidigare adligt gift, i Popovas Överklass.

De superrikas inflytande och delaktighet i de borgerliga partierna är extremt tydligt, men kommer sällan fram i media. Mest uppenbart är miljardären Gustav Douglas, som sitter i Moderaternas partistyrelse och har varit en av partiets insamlingsansvariga, men även styrelseledamot i stiftelsen Svenska Dagbladet och aktiv i Studieförbundet Näringsliv och samhälle (SNS).
Det var för övrigt SNS som nyligen gjorde rapporten som pekade på att välfärdstjänster i privat regi ­varken gett effektivitets- eller kvalitetsvinster i välfärden. Resultatet blev att den ansvarige, Laura Hartman, fick sparken (”Avgick på egen begäran” – tro’t om du vill) efter att ha belagts med munkavle av vd:n.
Valåret 2006 samlade moderaterna in mer pengar, 30 miljoner kronor, än alla de övriga riksdagspartierna tillsammans. Pengarna kom genom olika insamlingsorganisationer, som Rosenbadsfonden, startad av just Gu­stav Douglas. När Douglas skapade fonden 2003 ökade insamlingsbidra­gen med 350 procent, från 2,9 miljo­ner till 10,5 miljoner kronor (Makten över debatten – Arbetarrörelsens Tankesmedja 2009).
Bidragsgivarna till fonderna är hemliga, men man behöver inte ”vara hjärnkirurg” för att förstå varifrån de kommer. Insamlingsorganisationen Tornet, som haft ett par hundra hemliga medlemmar, har som tack för sina bidrag två gånger årligen fått träffa Reinfeldt och Moderaternas partiledning för att beställa sin politik. Efter för mycket uppståndelse kring dessa fonder lades de formellt ned inför valet 2010, men banden till de superrika finns förstås fortfarande kvar.
En annan fond, Entreprenörsnätverket, samlade in pengar för de ­före detta moderata ministrarna Maria Borelius och Sven-Otto Littorin. Maria Borelius bror, Henrik Borelius, är för övrigt VD för Attendo, Caremas tvilling i skandalerna kring privat äldreomsorg.

Henrik Borelius, som också är regeringens ”rådgivare i ­välfärdsfrågor”, har hittills tjänat några hundra miljoner kronor på privatiseringar av äldrevården när Attendo har växt och bytt ägare. Nu är Attendo till salu igen och enligt Expressen kan Borelius kamma hem cirka en halv miljard kronor på affären. Attendos första ägare var för övrigt … moderaten Gustav Douglas.
Det är ingen slump att det är just kring privatiseringen av välfärden som kopplingen mellan regeringen och storkapitalet är som mest intensiv.

 I en tid av kris och stagnation för kapitalisternas traditionella branscher, söker miljardärerna nya marknader där de överfulla kassakistornas ­pengar kan investeras med vinst.
Vård och omsorg är nya marknader som dessutom garanterar säkra vinster genom offentligt garanterade skatteinkomster. Efter att ha slukat den svenska offentliga vården, skolan och omsorgen planerar svenska kapi­talister – t ex Wallenberg som genom riskkapitalbolaget EQT har satsat hårt på ”välfärdsbranschen” – att använda Sverige som bas för expansion i resten av Europa och världen. De krisande euroländernas välfärdsslakt med EU:s krav på privatiseringar öppnar vägen. Att Reinfeldt agerar ”hök” i EU och kräver ­privatiseringar och avregleringar är säkert något som Tornets medlemmar applåderat när de har träffats.
Om kopplingen mellan Moderaterna och den lilla men stenrika kapitalistklassen kan många spaltmeter skrivas. Bara skandalerna kring Carema och den utauktionerade välfärden har avslöjat många nära band mellan storkapitalet och Moderaterna. Kristina Axén-Olin var tidigare finansborgarråd i Stockholm och vice ordförande i Moderaterna. Efteråt blev hon ”etisk rådgivare” åt just Carema. Hon togs bort från hemsidan när vårdskandalen inleddes.
I Stockholm har moderaten Birgitta Holm gått direkt från kommun­styrelsen, som beställer vård, till en chefsbefattning på Carema.
Ett annat typexempel är PR-byrån Kreab. Där är före detta moderate landstingspolitikern och grundaren av Kunskapsskolan Peje Emilsson ­delägare och styrelseordförande. Kreab är enligt Emilssons utsago ”huskonsult” åt Wallenbergsfären. Fram tills att han blev utrikesminister var Carl Bildt styrelseordförande i Kreab, och Anders Borg har en bakgrund inom Wallenbergkontrollerade banken SEB.

Det är dock inte bara moderater som lever i symbios med kapitalister­na. Många ledande socialdemokrater har ”pensionerat sig” som konsulter åt ”näringslivet”. Senaste ­exemplet är förre S-ministern Pär Nuder, som dessutom fortsatt att lyfta riksdagspension trots konsultinkomster på 14 miljoner kronor, bland annat från uppdrag åt Wallenbergs riskkapitalbolag EQT.
”Förra året var ett bra år då jag på allvar etablerade mig i näringslivet” kommenterade Nuder när det avslöjades att han trots konsultinkomsterna fortfarande lyfte statsrådspension (Expressen 2012-05-09). Efter att ha misslyckats med att bli ny partiledare för Socialdemokraterna har partiets förre ekonomisk-politiske talesperson Thomas Östros sålt sig till finansmarknaden och på köpet tredubblat sin lön. Från och med augusti i år blir Östros verkställande direktör i Bankföreningen, vilken är bankernas och spekulanternas egen intresseorganisation. Östros får en årslön på dryga 2,1 miljoner kronor för att försvara bankdirektörernas astronomiska löner och bonusar samt storbankernas rån av sina kunder. Vapensmedjan Saab har flera före detta S-politiker på lönelistan.
Kapitalismens försvarare brukar säga att även om svenska kapitalister är rika och har stort inflytande är det ändå inte de som styr utan ”du och jag” genom pensionsfonder, aktiefonder för småsparare o s v.
Utan att gå in på hur ojämnt fördelat detta sparande är, där privat pensionssparande och i ännu mindre grad aktiefondsparande är ouppnåeligt för de flesta arbetare och än mer för ungdomar, invandrare eller sjukskrivna och pensionärer, är det lätt att se igenom dimridåerna. Faktum är att hela svenska folkets aktie­fondsparande på cirka 1 000 miljarder kronor är mindre än ­tillgångarna för de 108 miljardärerna på Veckans Affärers lista.

Visserligen är 7 av de 10 största ägarna (borträknat svenska staten) av svenska börsbolag olika fonder men många av de rikaste har inte sina bolag på börsen, till exempel Ingvar Kamprad och Ikea. Tittar man dessutom i dessa ”våra” fonders styrelser känner man snabbt igen sig; det är samma direktörer, grevar och aktiva eller avdankade politiker.
I tjänstepensionsbolaget Alecta är Erik Åsbrink styrelseordförande. Han är tidigare S-finansminister som numera är internationell rådgivare åt investmentbanken Goldman-Sachs (de som hjälpte Grekland m fl att dölja sin statsskuld för kunna bli medlem i euron). Han är även ordförande för Handelshögskolan och styrelseledamot i miljardären Hans Wallenstams bygg- och fastighetsim­perium Wallenstam AB.
Bakom bankernas fondbolag ­sitter samma direktörer som tillhör Wallen­bergsfären (SEB), Handelsbanken o s v. Det är ingen större skillnad vad gäller de statliga pensionsbolagen, AP-fonderna.
Fjärde AP-fondens styrelseordförande är även styrelseledamot i Öresund, finansmannen Mats Qvibergs investmentbolag. Mats Qviberg blev känd i och med kraschen för HQ-bank där han var styrelseordförande och högsta ansvarig för den riskfyllda tradingverksamheten i jakt på supervinster som till slut blev bankens fall.
Samma sak gäller AMF Pension som bland annat hanterar löntagarnas tjänstepensioner. Som bekant var den dåvarande LO-ordföranden Vanja Lundby-Vedin med och godkände hundramiljonerspensioner till AMF:s direktörer. AMF:s nuvarande ledning är inte bättre. Den avgående VD:n Ingrid Bonde, gift med en greve, har fått höjd lön med 10 procent till        380 000 kronor i månaden. Styrelse­ordföranden Bertil Villard tvingades avgå 2011 när han blivit misstänkt för skattesmitning efter att via olika transaktioner ha fört ut 23 miljoner kronor i vinstpengar till Peru för att undkomma skatt.

Även om det delvis och i teorin är ”våra pengar” som direktörer och spekulanter i fondbolagen spelar roulette med på börsen, är det samma lilla ekonomiska elit som har kontrollen över dem och som på ”tusen och en” olika sätt ser till att de resurser som skapas i samhället på ett eller annat sätt koncentreras hos de få som redan har.
När högerpolitiker och media pratar om det ”svenska näringslivet”, handlar det om en mycket liten ankdamm som totalt dominerar vad gäller kapital och makt och vars ­hunger efter rikedomar aldrig sinar. När Stefan Löfven i debatten berömmer sig av att ha träffat fler från ”näringslivet” än hela regeringen tillsammans är det denna ankdamm han talar om och vurmar för.
Även om inte ens de mäktigaste kapitalisterna kan styra över det kapitalistiska systemets anarki och den så kallade ”marknaden” är orättvisor­na i samhället manifesterade i människor av kött och blod och en enorm lyxkonsumtion. ”Ackumulering av rikedom vid den ena polen är därför samtidigt ackumulering av elände, ångest, slit, slaveri, okunnighet, brutalitet, mental nedbrytning, vid den motsatta polen”, skrev Karl Marx i Kapitalet.
Argumentet att en annan fördelning inte skulle betyda någon större skillnad eftersom ”de rika är så få”, klingar ihåligare än någonsin. Visserligen är de få men deras ­tillgångar är astronomiska.

De 108 miljardärernas tillgångar skulle räcka att driva Stockholm stad i 27 år. Mindre än hälften skulle räcka för att fördubbla regeringens infrastrukturinvesteringar under de närmaste tio åren, för att till exempel kunna bygga ut järnvägen, energieffektivisera byggnader och transporter o s v. Men istället innebär kapitalismens kris och arbetarnas begränsade förmåga att konsumera att den rika eliten låter sina pengar stanna på bankkontot, för att de inte hittar ­några lönsamma investeringar. Om pengarna lämnar kassavalven är det bara i rent spekultiva syften, till exempel att spekulera i höjda spanska eller grekiska räntenivåer. Något som i sin tur används av politiker för att tvinga fram ytterligare nedskärningar i arbetarklassens levnadsstandard.
För marxister handlar omfördelning av resurser inte bara om rättvisa utan också om att kunna utveckla samhället och undvika ekologiska och sociala katastrofer. ­Kapitalisternas ansamlande av förmögenhet är ett resultat av arbetarklassens obetalda arbete, vilket också är grunden till kapitalismens ständiga tendens till överkapacitet eller ­underkonsumtion, när arbetarklassen saknar resurser att köpa alla de varor som produceras. Samtidigt driver vinstintresset och kampen mellan rivaliserande kapitalistiska stater fram nya katastrofer i form av miljöförstöring, krig, global uppvärmning o s v.

Enda sättet att komma tillrätta med detta är att de värden som skapas i samhället också går tillbaka till den arbetande befolkningen. Det kan långsiktigt bara ske genom att de stora företagen och bankerna förstatligas och drivs i offentlig regi, där verksamheten kan följa en demokratiskt beslutad plan som följer de behov som samhället har, istället för det blinda kaos av vinstjakt och konkurrens som råder idag.
Sammankoppling mellan kapitalet, den politiska eliten och ­ledningen för statens viktigaste institutioner, som bara getts en liten bild av i denna artikel, visar att det inte kommer att räcka med att välja en ny regering för att få till en förändring. Det måste byggas en antikapitalistisk rörelse som både kan backa upp en socialistisk kamp mot mäktiga direktörer och deras partier och som kan vara embryot till en stat där makten verkligen utgår från folket och fördelar resurser rättvist och efter behov.

Jonas Brännberg

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!