Rosa Luxemburgs stridskrift Sociala reformer eller revolution? är ett svar till Eduard Bernstein och dennes frontalangrepp mot marxismen – den revolutionära socialismen.I en serie artiklar i den tyska socialdemokratins (SPD) tidskrift Die Neue Zeit (Den nya tiden) 1897-98 och i sin bok Socialismens förutsättningar och socialdemokratins uppgifter argumenterade Bernstein för en ”revision” av marxismen.
I förordet till den första upplagan, som utkom 1900, skriver Rosa Luxemburg om varför titeln Sociala reformer eller revolution?
”Titeln på föreliggande skrift kan vid första påseendet verka överraskande. Sociala reformer eller revolution? Kan socialdemokratin verkligen vara mot sociala reformer? Eller kan socialdemokratin ställa den sociala revolutionen, den omvälvning av den bestående ordningen, som utgör dess slutmål, i motsats till de sociala reformerna? Nej, ingalunda. För socialdemokratin utgör tvärtom den ständiga, praktiska kampen för sociala reformer, vilka på grundval av den rådande ordningen skall förbättra läget för det arbetande folket, liksom kampen för demokratiska institutioner, det enda sättet att leda proletariatets klasskamp och arbeta sig fram mot slutmålet, övertagandet av den politiska makten och upphävandet av lönesystemet. Mellan sociala reformer och social revolution råder för socialdemokratin ett oupplösligt sam- band, i det att kampen för sociala reformer är dess medel, den sociala omvälvningen däremot dess mål”.
I denna Offensiv sommarspecial har vi utgått från den andra upplagan, som kom ut 1908 och som innehåller en del strykningar och korrigeringar av Rosa Luxemburg. Av utrymmesskäl har vissa delar kortats ned, vilket markeras med (…) i texten.
Förklaringar som gjorts av redaktionen är markerade med klamrar.
På den utmärkta hemsidan marxistarkiv.se kan man ladda ned hela Rosa Luxemburgs skrift, första såväl som andra upplagan.
Eduard Bernstein var en av förgrundsgestalterna inom den tyska socialdemokratin och han hade varit nä- ra vän till Friedrich Engels, Karl Marx vapenbroder. Det han satte på pränt skulle uppmärksammas inom den internationella arbetarrörelsen – Andra Internationalen. Det gjorde det än mer viktigt att svara Bernstein och försvara marxismen för att säkra den socialistiska arbetarrörelsens framtid (dåtidens socialdemokrati var en helt annan rörelse än nu, när socialdemokrati blivit borgerlig).
Rosa Luxemburg var inte ensam om att gå till storms mot Bernsteins inomkapitalistiska idéer, men ingen replik var så lysande och konsekvent som Rosa Luxemburgs Sociala reformer eller revolution?. En skrift som både förklarar marxismens grunder och analyserar den moderna kapitalismens inre motsättningar. Luxemburgs analys håller än och bidrar till en förståelse av dagens kris.
Bernstein hävdade att utvecklingen sedan mitten av 1870-talet visat att Marx och Engels haft fel på en rad punkter och att en revidering av marxismen var nödvändig – men det handlade inte om nödvändig revidering eller uppdatering i ljuset av nya erfarenheter, stora händelser och ny kunskap för att berika och utveckla marxismen.
Istället var Bernsteins idéer ett uttryck för att han, tillsammans med flera ledande tyska socialdemokrater, riksdagsledamöter och fackliga ledare, hade gett efter för det tryck som kapitalismen satte på den framväxande arbetarrörelsen.
Det Bernstein gjorde var att försöka ge den inomkapitalistiska reformism som kommit att bli SPD:s och fackföreningsrörelsens praktik en teoretisk och ideologisk förklädnad.
Bernstein påstod att kapitalismen, genom kreditens utredning, monopoliseringen och världsmarknadens utbredning blivit allt mer ”anpassnings- bar” och immun mot kriser.
En totalt felaktig slutsats, som Rosa Luxemburg jämställde med de ”borgerliga vulgärekonomernas” försvarstal för kapitalismen.
(Myten om den krisfria kapitalismen har sedan dess odlats flitigt. En modern variant på Bernsteins önsketänkande hittar man hos den nuvarande amerikanske centralbanksche- fen Ben Bernanke, som strax innan dagens globala kris förutsåg en lång period av ekonomisk tillväxt till följd av kapitalismens ”stora moderationer”).
Enligt Bernstein var revolutionär kamp för socialism och kapitalismens avskaffande inte längre nödvändigt. Istället borde den ständigt, som han hoppades, växande arbetarrörelsen koncentrera sig på att uppnå stegvisa förändringar (reformer).
Fackföreningarnas kamp och parlamentariskt arbete skulle ensamt garantera fortsatta framsteg, menade Bernstein. Den slutsats han drog var att kapitalismen gått in i en ny historisk mer harmonisk period och därför hade arbetarrörelsens socialistiska målsättningar blivit förlegade.
Bara fjorton år senare kom kapitalismens och dess nya imperialistiska fas att kasta Europa ned i barbari. 1900-talets första decennier kom att präglas av kriser, krig och revolution.
En arbetarrörelse som inte längre strävade efter att avskaffa kapitalismen skulle till sist bli borgerlig, varna- de Luxemburg profetiskt.
Bernsteins idéer sådde fröet till socialdemokratins politiska urartning och det historiska sveket när första världskriget bröt ut.
I nämnda förord replikerade Rosa Luxemburg:
”Hela denna teori [Bernsteins] går i praktiken ut på det enda rådet att avstå från socialdemokratins slutmål, den sociala omvälvningen, och att göra de sociala reformerna till klasskampens mål i stället för dess medel. Bernstein har själv formulerat sina åsikter skarpast och mest träffande, då han skrev: ’Slutmålet, vad det än månde vara, betyder ingenting för mig. Rörelsen betyder allt.’
Men det socialistiska slutmålet är den enda avgörande princip, som särskiljer den socialdemokratiska rörelsen från borgerlig demokrati och borgerlig radikalism, den enda princip, som förvandlar hela arbetarrörelsen från att vara ett lamt försök att lappa ihop den kapitalistiska samhällsordningen till att bli en klasskamp mot denna ordning, med avsikten att avskaffa den. Därför är frågan: Sociala reformer eller revolution? i Bernsteins formulering också en fråga om vara eller icke-vara för socialdemokratin. Varje partimedlem måste ha klart för sig, att det vid uppgörelsen med Bernstein och hans anhängare inte rör sig om olika kampme- toder, inte om olika slag av taktik, utan om hela den socialdemokratiska rörelsens existens”.
Socialister stödjer och deltar i varje kamp som kan förbättra arbetarklassens villkor. När kapitalismen epanderade, som den tyska kapitalismen gjorde från 1870-talet fram till början av 1900-talet, kunde arbetarnas organisationer genom sin växande styrka och utan revolutionär kamp genomdriva reformer och lönehöjningar – men inga förbättringar är varaktiga under kapitalismen. När krisen slår till rullar utvecklingen bakåt och kampen för minsta lilla anspråkslösa krav tenderar att bli till en utmaning mot kapitalismen.
Till en början såg det ut som om exempelvis SPD:s två främsta namn August Bebel och Karl Kautsky, som sågs som de som axlat Marx och Engels mantel, var beredda att göra gemensam sak med Rosa Luxemburg för att stoppa revisionismen – reformismens utbredning.
Bebel och Kautsky nöjde sig dock med att i ord angripa Bernstein, men inte den faktiska politik som partiet bedrev. Inte heller vågade de utmana den fackliga ledningens inomkapitalistiska hållning. Istället försvarade man den ”gamla beprövade taktiken” – parlamentarism och kamp för dagskrav – och hävdade att tiden inte var mogen för en revolutionär offensiv.
Tidigare än någon annan inom Andra Internationalen såg Rosa Luxemburg att denna vacklan hos Kautsky, Bebel & Co hade blivit organisk. År 1907 skrev hon i ett brev till Clara Zetkin att Bebel med flera ”helt underordnat sig parlamentarismen. De är hopplösa… Så länge det handlade om att försvara sig mot Bernstein stödde man oss, men varje gång vi kräver en offensiv mot opportunismen är man emot oss”. Hon slutar sitt brev med att det kommer ”att ta år innan vi är klara med vårt jobb” (Rosa Luxemburg Speaks, Pathfinder 1970).
Tyvärr lät hon inte denna insikt följas av en strävan att organisera sina anhängare och bygga en vänster inom SPD. Hon hoppades förgäves på att ett nytt uppsving i klasskampen skulle skapa en ny ledning för socialdemokratin och facket.
Detta trots att sveket vid första världskrigets utbrott 1914, då de tyska socialdemokraterna liksom de flesta andra av Andra Internationalens partier, slöt upp bakom den egna kapitalistklassens krig ställt uppgiften att bygga nya revolutionära partier och en ny International.
Rosa Luxemburg var under hela sin livstid en energisk och outtröttlig kämpe för socialism. Hon och den välkände socialisten Karl Liebknecht var bland de första att mördas av de kontrarevolutionära styrkor som agerade på uppdrag av den sittande socialdemokratiska regeringen. De två mördades den 15 januari 1919.
Dagens socialister står i djup tacksamhetsskuld gentemot Rosa Luxemburg och hennes bidrag till marxis- men och den socialistiska rörelsen.
År 1922 liknade V I Lenin, som tillsammans med Leo Trotskij hade lett den ryska oktoberevolutionen år 1917 och som då stod i spetsen för den Kommunistiska Internationalen, Rosa Luxemburg vid en örn samtidigt som han manade det tyska kommunistpartiet KPD att snabbt blir klart med utgivningen av hennes biografi och samlade verk: ”Det kommer att ge en verkligt användbar lärdom i skolandet av många generationer av kommunister över hela världen”.
Offensivs redaktion
den 6 juli 2010
