En mänsklig mur mot soldaterna

2009-06-04 11:37:55




Fram till kvällen den 3 juni 1989 vägrade den stora majoriteten av det kinesiska folket att tro att Kinas armé, ”Folkets Befrielsearmé” (FBA) skulle öppna eld mot dem.
Det var Centrala Militärkommissionen, som kontrollerades av ”kommunist”-partiets ledning med Deng Xiaoping i spetsen, som i ett dekret beordrat armén att ”använda alla nödvändiga metoder”, inklusive skarp ammunition, mot demonstranterna, Anledningen var den massiva poli-tiska makt som mobiliserats av folket i Peking. Regeringen hade i praktiken tappat kontrollen över Peking och vanligt folk hade börjat att ta över skötseln av staden.

Det finns ingen
siffra över hur många soldater som användes för att slå ned protesterna. Det antas att om­kring fjorton divisioner – 200 000 soldater – var inblandade. Hur många av Pekings medborgare som gick ut på gatorna för att blockera arméns framryckning kan heller inte fastställas.
Att hålla tillbaka omkring 200 000 fullt beväpnade, unga, starka och vältränade soldater på huvudstadens ga­tor i mer än tio dagar är emellertid en uppgift som inte kan genomföras av vad regimen påstod vara ”några få gangstrar med dolda motiv”.
Från slutet av maj till i början av juni 1989 beräknas uppemot 700 000 – omkring tio procent av Pekings befolkning. – ha deltagit i kampen på gatorna.
Många av de 200 000 soldater som fått uppgiften att slå ner massrörelsen hade vare sig lusten eller viljan att göra det.
När Centrala Militärkommission­en den 2 juni beordrade 38.e armén att öppna eld, fejkade dess befälhava­re Xu Quinxian sjukdom, la in sig på sjukhus och vägrade underteckna or­den om att genomföra truppförflyttningar.
För detta blev Xu omedelbart arresterad och senare ställd inför krigsrätt.
Enligt åtskilliga vittnesmål tillkännagav praktiskt taget alla de regemen­ten som var temporärt stationerade på olika ställen längs med en av huvudstadens större gator, Chang’an Avenue, att de inte skulle tillgripa våld mot massrörelsen.
Detta tvingade militärtopparna till att dra tillbaka det mesta av de trupp­styrkor som hade satts in i Peking, och byta ut dem mot nya truppstyrkor.
Det var enheter ur 38:e armén och 15:e fallskärmsjägardivisionen som till sist var de som bar ansvaret för det blodiga undertryckandet av rörelsen.

Även om det totala antalet dödade inte är känt, finns det uppgifter från olika källor som pekar på att det rör sig om allt från åtskilliga hun­dra till över tusen döda. Ögonvittnen har räknat till omkring 1 000 döda. I privata samtal sägs den förre premiär­ministern Yang Shangkun ha medgett att antalet av armén dödade uppgick till mer än 600 personer.
Så fort Centrala Militärkommissio­nen hade låst in 38.e arméns befälhavare och hotat med att vidta hårda repressalier mot dem som vägrade att lyda order, fick man order om att gå till brutalt angrepp. Men inte ens då öppnade majoriteten av soldaterna i 38.e armén eld, utan det var en minoritet av soldater – elitstyrkorna – som sköt mot massorna.
Under arméns framryckning genom Peking försvarade massorna studenterna på torget. Motståndet sträckte sig över ett stort område.
Tusentals arbetare och invånare byggde ett dussintal barrikader hela vägen från Muxidis tunnelbanestation till portarna vid Himmelska Fridens torg och lyckades därigenom, med sin eg­en mänskliga mur, bromsa truppernas framryckning.
Trots massakrerna blev folkmassorna inte ivägskrämda.

Den tidigare forskaren vid Kinas samhällsvetenskapliga och juridiska universitet, Wu Renhua, skriver i sin The Inside Story of the Bloody Cleanup of Tiananmen Square in 1989 följande: ”Jag respekterar uppriktigt Pekings arbetare, som visade prov på en häpnadsväckande hög grad av mod och osjälviskhet när det verkligen gällde. Under 1989 års demokratirörelse var det Pekings arbetare och vanliga invånare som var de mest självuppoffrande och besatte det största moralis- ka modet, inte de intellektuella eller ens studenterna. Med sitt eget kött och blod reste de hinder mot de an-stormande trupperna. Utan hänsyn till sina egna liv skyddade de Himmel­ska Fridens torg och de studenter som fredligt demonstrerade där. Majoriteten hade inte så mycket som ett järnrör till hands och de ’vapen’ som en minoritet innehade utgjordes bara av några få tegelstenar, stenar och käppar!”
Stephen Jolly från Committee for a Workers’ International (CWI) berät­tar i sin skrift Eyewitness in China, 1989 att: ”… där kom tusentals arbetare, obeväpnade, några av dem på cyklar. Arbetarmassorna som följde trupper­na kunde inte bekämpa dem, men de sjöng Internationalen. De bakre trupperna visste helt enkelt inte vad de skulle göra. Ibland sköt de, och alla kastade sig ner, och man kunde inte veta hur många som dödades därför att vid varje tillfälle reste folk sig upp igen, och de döda låg kvar runt om­kring dem på marken” (Eyewitness in China, 1989).
Även efter att de första trupperna  passerat övergav inte massorna kampen, utan man fortsatte att bygga väg­blockader för att spärra av de styrkor som följde bakom dem.
Enligt Wu Renhua tog invånare med sig blod-dränkta kläder från sjukhusen för att bevisa för soldaterna att 38.e armén, som just hade passerat, verkligen ha­de öppnat eld mot folk, och till följd av det chockades 28.e arméns ­trupper och vägrade att lyda order. Trots att Centrala Militärkommissionen insis­terade på att denna armé skulle ”fortsätta till varje pris”.

Efter midnatt anlände 38.e ar­mén till Himmelska Fridens torg och påbörjade en blodig upprensning av platsen.
Dessutom körde pansarvagnar på morgonen den 4 juni nära Liubukou på retirerande studenter. Wu Renhua beskrev vad han såg med sina egna ögon, att när tre pansarvagnar kom rullande i riktning från Himmelska Fridens torg, klättrade han och hundratals andra studenter över järnstaket försedda med skarpa piggar ovanpå för att fly, men den beväpnade polisen vid grindarna låste dem och vägrade att släppa förbi studenterna. När pansarvagnarna körde förbi lyckades inte en del av studenterna bakom Wu Renhua undkomma och elva krossades till döds.
Stephen Jolly beskriver samma incident: ”Vid ett tillfälle tårgasade trupperna studenter på gatorna. Studenterna flydde, många försökte klättra över ett staket. Elva av de studenter som fick ta smällen lyckades ta sig över det. Så en pansarvagn kom framrullande och skrapade emot staketet och skrapade dem till döds. De kom ut platta som tändsticksaskar, döda. (Eyewitness in China 1989).
En annan arméenhet som var ­inblandad i tillslaget var den enda snabbinsatsstyrka som Kina hade på den tiden – 15.e fallskärmsjägardivisionen.
Från mitten av maj hade soldater­na i denna truppstyrka suttit i ”karantän” och fick inte ta del av några dagstidningar eller nyhetssändningar. Den enda information de fick var att ett kontrarevolutionärt upplopp ägt rum i Peking, som måste slås ner med militära medel.

Under de tjugo år som har gått se­dan 1989 har den en gång så respekterade ”Folkets Befrielsearmé” fått se sin auktoritet sjunka bland folk. Detta har förstärkts av upprepade korruptionsskandaler bland arméofficerarna och den samtidiga marschen mot kapitalism. Uttrycket ”500 renminbi för ett partimedlemskort och 500 000 renminbi för en post som regementsbefäl” är vida spritt i samhället.
Många kineser, liksom utländska media, trodde att den 27:e armén var ansvarig för massakern i Peking, människor kunde inte tro att 38.e ar­mén, vars befälhavare hade trotsat si­na överordnades order, hade öppnat eld mot folket. Detta var när allt kom omkring ”De tiotusen årens armé” som uppnått ära på slagfältet under Koreakriget.
Så ihärdig var denna missuppfattning, att under tidsperioden den 5-9 juni belägrades 27:e arméns högkvar­ter i staden Shijiazhuang i Hebeiprovinsen av tusentals protesterande stu- denter, samtidigt som butiker och företag i regionen vägrade att leverera varor dit. Av detta skäl klargjorde, så fort 27:e armén hade återvänt till Shijiazhuang, dess officerare från överbefälhavaren och nedåt, med all önskvärd tydlighet för de lokala myndigheterna och befolkningen att ing­en i dess led hade öppnat eld mot Pe- kings invånare.
Vid tidpunkten för massakern fanns fjorton arméer stationerade i huvudstaden, men majoriteten av dessa var inte inblandade i något mer än ett spänt dödläge och genomdrev inte aktivt undantagstillståndsdekretet.
 I synnerhet efter att soldater kollektivt hade vägrat att lyda order gick Deng Xiaopeng så långt som till att beordra att 12:e armén, till vilken han hade nära band, skulle förflyttas till Peking snarast efter den 4 juni som skydd emot en militärkupp.
Inte förrän den 9 juni, när Deng framträdde i TV tillsammans med ledarna för de arméenheter som hade krossat massrörelsen, kunde regimen andas ut.
Chen Mo
chinaworker.info

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!