Efter att flera hundra har dödats och närmare 35 000 drivits på flykt utlyste den Ukrainas nyvalde president Petro Porosjenko en en vecka lång vapenvila. Vapenvilan ingår i den fredsplan som presidenten presenterade i slutet av förra veckan.
Den proklamerade vapenvilan, som inleddes under den gångna helgen och avslutas den 27 juni, och fredsplanen hade föregåtts av intensifierade försök från regimen att med vapenmakt återta kontrollen över östra Ukraina.
Den fredsplan och vapenvila som presidenten har proklamerat är starkt villkorad och har mer drag av ett ultimatum än en verklig fredstrevare.
De proryska grupperna i östra Ukrainas första respons på vapenvilan var negativ, men efter några dagar blev responsen mer positiv.
Porosjenko agerar med ett starkt stöd från EU och USA, som ser honom som den mest tillförlitliga av Ukrainas västorienterade oligarker (Porosjenko är miljardär och känd som chokladkungen).
Rysslands president Vladimir Putin, som även han först höll sig avvisande till Porosjenkos vapenvila, har gjort en helomvändning och menar nu att eldupphöret kan utgöra en grund för meningsfulla förhandlingar. Samtidigt har Ryssland beordrat ”full stridsberedskap” för 65 000 soldater som finns stationerade i landets mellersta del och NATO trappar ständigt upp sin militära närvaro i de länder som gränsar till Ryssland.
Putin försöker gå en i längden omöjlig balansgång mellan å ena sidan nationalistiska stämningar på hemmaplan och de proryska grupperna i östra Ukraina och å andra sidan viljan att tina upp förbindelserna med Väst och ”normalisera” relationerna till de styrande i Kiev. Den ryska härskande klassen har, efter det ytterst kostsamma övertagandet av Krimhalvön, blivit allt mindre hågad av tanken på att östra Ukraina ska bli en del av Ryssland.
De tilltagande spänningarna i Ukraina och det moderna kalla krig som utvecklats har skapat många i det närmaste oöverstigliga hinder för en uppgörelse. Men rädslan för ett storkrig är en tillbakahållande avskräckande faktor, som kan öppna dörren till förhandlingar och en uppgörelse som åtminstone temporärt dämpar konfliktens intensitet.
Men varken regimen i Kiev och Väst eller de självutnämnda ledarna i östra Ukraina och den ryska härskande klassen, som alla har band till de härskande oligarkerna, kan erbjuda en väg framåt för Ukrainas arbetare och fattiga.
Bara steg mot arbetarklassens enhet och självständiga hållning kan hindra att Ukraina våldsamt faller samman.
Även om arbetarklassen ännu inte har trätt fram på scenen som en egen kraft, har mindre men betydelsefulla protester ägt rum under de senaste månaderna. I både östra och västra Ukraina har arbetare nyligen strejkat för högre lön och bättre villkor. Protester har även ägt rum mot de olika miliser som härjar i östra Ukraina och i landets västra del rapporteras det om att anhöriga har protesterat mot att deras söner skickas ut i krig.
Det är endast genom självständig kamp och organisering som arbetarklassen kan vända dagens våldsamma utveckling och staka ut en väg till enhet och fred. ■
