En dryg vecka innan den 21 september, då Folkkampanj för gemensam välfärd arrangerar manifestationer i tio städer mot nedskärningar och vinster i välfärden, utsätts kampanjen för ett utstuderat splittringsförsök av den sk statsvetaren och proffstyckaren Stig-Björn Ljunggren på socialdemokratins yttersta högerkant.
“LO+Trottar = sant?” lyder rubriken på ett blogginlägg, där Ljunggren spyr så mycket galla som han förmår över Folkkampanj för gemensam välfärd, som han trots dess breda förankring i sociala nätverk, folkrörelser och fackföreningar i hela landet, avspisar som “trottarna”.
Attacken påminner om tongångarna i stormen mot Rättvisepartiet Socialisterna från vissa S-debattörer, Vårdföretagarbloggen och Expressen efter förra årets kongressbeslut i LO om en non profit-linje.
Den nya attacken hängs upp på grundlösa anklagelser mot folkkampanjen om att denna försöker “kapa” den andra, så kallade Välfärdsmanifestationen 2013, som äger rum i Stockholm samma dag. Ambitionen är densamma som hos Vårdföretagarna, ett nytt försök att skrämma till splittring och förmå de fack som ställt upp att dra sig ur.
Ljunggrens knasiga “demoner”, som den fd S-riksdagsledamoten Bengt Silfverstrand kallar dem, vore väl inte så mycket att bry sig om om inte även LO:s tidning Arbetet gett ett olyckligt stort utrymme åt hans illvilliga förvåning över att LO-distriktet i Stockholm uppmanar fackligt folk att delta i folkkampanjens manifestation på Medborgarplatsen.
“För den som inte kan nyanserna ser det ut som samma gamla vänsternissar på såväl Sergels Torg som Medborgarplatsen, men ett tränat öga kan skilja ut vilka som är trottetroll och vanligt vänsterfolk, vilka som är manipulatörerna och de hedervärda samhällskritikerna”, skriver Stig-Björn Ljunggren i sin blogg.
Ljunggren medger till och med att hans hat delvis har rötter i hans egen stalinistiska bakgrund. “Roger, jag är gammal stalinist, det är ärligt talat nog något som spökar, säkert”, skriver han i kommentarsfältet på sin egen blogg efter att formligen ha snubblat över alla okvädningsord han staplat upp mot de “trottetroll” i Rättvisepartiet Socialisterna och Socialistiska partiet han hittat bland de aktiva i kampanjen och kallar “politikens nekromanter. En salig blandning av ondska och dumhet. Men som tydligen efter 40 år av eld i håret verkar ha lärt sig hur de ska få storbror med på partykraschen”.
Enligt Ljunggrens vridna föreställningvärld klampar trottarna nu “in på scenen som ett amerikanskt hangarfartyg snarare än att försöka flyga under radarn som förr”.
Att trotskister deltar i folkkampanjen är inte Stig-Björn Ljunggrens enda bevis för dess trotskism. Även budskapet om en upprustad välfärd utan vinst uppfattar han intressant nog som “en typisk trottestrategi”, vilket i hans, liksom av allt att döma även i Stefan Löfvens “det låter sig inte göras”-värld, är ett politiskt omöjligt och trotskistiskt övergångskrav, “för den som inte är suicidal”. Tja, det kan ligga något i att detta kanske inte kan förverkligas utan att göra upp med dagens reellt existerande finanskapitalism.
Beskyllningarna mot folkkampanjen, vars profil riktas mot nedskärningarna och privatiseringarna, om att försöka “kapa” den i Stockholm samtidiga Välfärdsmanifestationen 2013, som främst vill ge röst åt de orättvisor som drabbar sjuka och arbetslösa, är så klart lika grundlösa.
Att manifestationerna äger rum samma dag beror på att det i februari när datumet beslutades såg ut som att det skulle gå att samordna protesterna som båda hade goda skäl att vilja manifestera ett år innan valet – och folkkampanjen hoppas fortfarande på en gemensam avslutning på Mynttorget vid Riksdagen.
Lika absurd är beskyllningen att “trotskisterna har snott de andras namn och lagt sig så nära man kan komma”. Folkkampanj för gemensam välfärd har sitt namn och ursprung i ett gemensamt och partipolitiskt obundet initiativ från Nätverket välfärd utan vinst som bildades efter Caremaskandalerna hösten 2011, nätverket Gemensam Välfärd som funnits i flera år och Socialistiska läkare.
Medan Välfärd utan vinst dagen innan Riksdagens öppnande i fjol samlade 1000 personer var Välfärdsmanifestationen 2012 dagen efter en betydligt mindre tillställning.
Therese Rajaniemi, som är en av de drivande profilerna bakom Välfärdsmanifestationen 2013, deltar heller inte i Stig-Björn Ljunggrens skall.
– Vi ser dem inte som konkurrenter. Jag hoppas att folk ska gå mellan båda manifestationerna, citeras hon i Arbetet.
Så här beskriver hon skillnaderna.
– Vi sökte ett bredare samarbete, men såg att det finns skillnader. De kämpar mot vinster i välfärden. Vårt mål är att de utförsäkrade och arbetslösa ska få göra sin röst hörd. Vi är inte för vinster i välfärden, men det skulle skymma vårt budskap. “Då får vi stå tillbaka igen”, som någon av oss sa den gången.
Folkkampanj för gemensam välfärd hade föredragit att de båda manifestationerna kunnat avlösa varandra på Sergels torg för att sedan marschera tillsammans till Riksdagen. När detta avböjdes av Välfärdsmanifestationen 2013 återstod att samlas på olika platser – fortfarande med förhoppningen att mötas på Mynttorget.
Att Kommunals avdelningsledning i Stockholm trots både LO:s och sitt senaste egna kongressbeslut att kampanja för en icke-vinstlinje inte vågat ställa upp är djupt beklagligt.
Desto viktigare är det rakryggade svaret i Arbetet från Johnny Naderus, Sekos representant i LO-distriktets styrelse och aktiv socialdemokrat, som tror på en god uppslutning av fackligt folk till ett fackligt block på Medborgarplatsen.
– Seko och LO-distriktet är garanter för att detta är en bred, politiskt obunden manifestation mot försämringarna av välfärden. Vi som står bakom är en bred allians av folk som ser vart välfärden är på väg. Tre avdelningar i Seko är med – Stockholm, Mellansverige och Mellannnorrland. Inte ens Stig Ljunggren kan uppfatta dem som trotskistiska grupperingar säger han.
Med en framgång den 21 september är bollen i rullning på ett sätt som kan mota försöken från både Alliansen och S-toppen att sopa denna fråga under mattan under valåret.
Som LO-distriktet i Stockholm uttrycker det i sin uppmaning till facken att delta den 21 september: “Slaget om en behovsstyrd – icke vinstdriven – välfärd är i slutändan en ödesfråga om vilket samhälle vi vill leva i”.
Målet bör därför vara att få med hela fackföreningsrörelsen i en gemensam massrörelse mot det nyliberala systemskiftet, tillsammans med alla kämpande sociala nätverk och rörelser bland personal, brukare, studerande och förortsaktivister – en mobiliserad front rotad i en klar och tydlig majoritet som skulle kan tippa maktbalansen mot den parasitära finanskapitalismens plundringståg och bädda för en renässans för socialistiska idéer.
Offensivs redaktion
