”Strejken blev en maktdemonstration som skakade makthavarna”. Så beskrivs 1902 års politiska strejk för rösträtt i boken Klass i rörelse, Arbetarrörelse i svensk samhällsomvandling av Lars Olsson & Lars Ekdahl, som gavs ut 100 år efter denna mäktiga kraftmätning.Storstrejken 1902 var en seger för arbetarrörelsen och bidrog starkt till att värva hundratusentals medlemmar till fackföreningsrörelsen och Socialdemokraterna, som då var ett helt annat parti än idag. Mellan 1900 och 1907 ökade fackens medlemstal från dryga 65 000 till mer än 230 000.
Det var medlemmarna och de ännu oorganiserade arbetarna som bar upp denna utomparlamentariska kamp för demokrati.
Med den politiska strejken tog arbetarrörelsen definitivt ledningen i rösträttskampen. Kampen 1902 är också ett svar till dagens facktoppar som hävdar att politisk strejk inte ”hör hemma i Sverige”. I själva verket var det genom strejken som arbetarrörelsen byggdes upp.
Denna artikel är en nedkortad version av en artikel som först publicerades i Offensiv nummer 496, den 25 april 2002.
Den 15-17 maj 1902 genomfördes en tredagars generalstrejk i Sverige med krav på allmän och lika rösträtt. Det var en av de mäktigaste strejkaktionerna i världen dittills, där 120 000 lade ned arbetet.
Även om det skulle dröja ytterligare 16 år innan rösträtten vanns, var strejken en stor framgång för den unga arbetarrörelsen. Fackföreningarna ökade i styrka och stärktes även i kampen för högre löner och bättre arbetsvillkor.
I takt med att industrialiseringen tog fart på 1870-talet, började de moderna fackföreningarna att växa fram och klasstriderna hårdnade.
Impulserna till en starkare facklig och politisk organisering kom främst från Tyskland, där en mäktig arbetarrörelse redan börjat ta form.
År 1881 genomförde skräddaren August Palm, den svenska arbetarrörelsens pionjär, sitt första möte under rubriken ”Hvad vilja socialdemokraterna” i Malmö. Han hade i sin ungdom flyttat till Tyskland där han hade gått med i den tyska socialdemokratin 1871, men blev senare utvisad på grund av sin socialistiska propaganda. Genom agitationsresor och tidningsutgivande försökte han bygga upp början till ett nytt parti i Sverige, med blandad framgång.
När August Palm flyttade till Stockholm 1885 jobbade han för att den socialdemokratiska klubben som bildats i staden skulle rikta sig mer utåt med offentliga möten och en egen tidning. Starten av Social-Demokraten på initiativ av August Palm var ett viktigt steg för att besegra liberalerna inom Fackföreningarnas centralkommitté i Stockholm.
När det socialdemokratiska partiet grundades 1889 var 54 av de 72 medlemsorganisationerna fackföreningar. Endast två ombud var inte arbetare; ämbetsmannasonen och redaktören Hjalmar Branting och godsägarsonen Fredrik Sterky.
Partiet var samtidigt den enda sammanhållande kraften på riksplanet och agerade som samordnare även för fackföreningarna, tills LO (Landsorganisationen i Sverige) bildades 1898.
Kampen för allmän och lika rösträtt var ett av huvudkraven för den unga arbetarrörelsen. Sverige var ett av Europas mest underutvecklade länder vad gäller rösträtten.
Bara 6 procent av befolkningen var röstberättigad och 2 miljoner myndiga medborgare saknade helt rösträtt. Rösträtten gällde bara män som hade en viss inkomst eller förmögenhet.
Redan vid Socialdemokraternas andra partikongress 1891 hade tanken på att genomföra en storstrejk för rösträtten förts fram. Kongressen tog en resolution om att under 1892 genomföra val till en ”folkriksdag” som skulle sammanträda samtidigt som rösträttsfrågan kom upp i riksdagen under 1893. Om detta visade sig vara otillräckligt skulle man förbereda en storstrejk som nästa steg.
En rösträttsrörelse ledd av de borgerliga liberalerna hade bildats redan tidigare. I Linköping bildades den första ”rösträttsföreningen” 1887. Liknande föreningar bildades sedan runt om i landet och sammanslöts 1890 till Sveriges allmänna rösträttsförbund.
Ganska snart blev det ändå tydligt att socialdemokratin och arbetarrörelsen var ryggraden i rösträttsrörelsen. År 1893 genomfördes en framgångsrik generalstrejk för rösträtt i Belgien, vilket inspirerade den svenska arbetarrörelsen.
Storstrejksfrågan blev till en viktig skiljelinje mellan Socialdemokraterna och liberalerna.
Men även bland socialdemokrater fanns det tveksamheter om en storstrejk bland ledare som t ex Hjalmar Branting och Axel Danielsson. De fruktade att en storstrejk skulle innebära en definitiv brytning med liberalerna i rörelsen.
Under 1890-talet inleddes ett kraftigt uppsving för arbetarrörelsen mot bakgrund av förbättrade konjunkturer och ökad facklig styrka, som ledde till en period av upprepade strejker. Socialdemokraternas medlemstal, som nästan helt byggde på kollektivanslutna fackföreningar, ökade från 7 000 1894 till 44 000 vid det förra sekelskiftet.
Samtidigt började en del av de tongivande ledarna, som Branting, att se revolution som en allt mer avlägsen fråga. Detta i sin tur tenderade att tömma rösträttsfrågan på ett socialt innehåll.
Socialdemokraternas ledning visade redan tidigt tecken på att vara en allt mer avskild grupp från den medlemsbas som fanns i arbetarklassen.
Fröet till splittring inom arbetarrörelsen hade såtts, där många av ledarna börjat anpassa sig till liv som redaktörer, ombudsmän och parlamentariker och snarare önskade varaktigt klassamarbete än fortsatt strid för en socialistisk samhällsomvandling.
Under hösten 1896 valdes Hjalmar Branting in till riksdagen som den förste socialdemokratiske riksdagsmannen och började mer definitivt glida åt höger.
Men trots framgångsrika namninsamlingar och ”folkriksdagar” förblev rösträttsfrågan olöst. Trycket för kravet på storstrejk växte och på den Sjätte skandinaviska arbetarkongressen i Köpenhamn den 22-24 augusti 1901 antogs ett uttalande där danska och norska arbetarorganisationer utlovade fullt stöd till en svensk storstrejk. Den svenska delegationen hade på ett förmöte i Malmö beslutat att organisera en storstrejksfond där alla arbetare uppmanades att sätta in en dagslön. Man ålade också Socialdemokraternas ledning (partiets verkställande utskott) att inkalla en extra partikongress under 1902 för att besluta i frågan om en storstrejk så fort regeringens förslag i rösträttsfrågan blev känt.
Partistyrelsen och LO:s ledning beslöt kort efter att utlysa en medlemsomröstning om en storstrejk. 20 000 partimedlemmar röstade, 90 procent var för en storstrejk.
Den konservative (högern) statsministern Hammarskjölds regering lade 1902 fram ett förslag till reformering av rösträtten, som uppfattades som en ren provokation. Inkomststrecket skulle sänkas från 800 till 600 kronor, men åldersstrecket skulle höjas från 21 till 25 år. De som gifte sig eller fyllde 40 skulle få dubbel röst. Kvinnor förblev utan rösträtt och skattestrecket skärptes.
Summan av åtgärderna blev att valmanskåren skulle utökas med 45 000-256 000.
Nu började Hjalmar Branting åter att vackla och skrev en artikel inför den extra partikongressen som skulle hållas den 10-13 april, som Kata Dalström kallade ”misstämningsogräs”. På kongressen menade Branting att han inte trodde arbetarna var beredda att hörsamma en uppmaning till storstrejk och att det borde räcka med demonstrationer. Branting fick dock inget gehör för sin tvekan. Partikongressen beslöt att utlysa storstrejken och antog en detaljerad aktionsplan.
Från och med nästa söndag, den 20 april, skulle massdemonstrationer anordnas i hela landet till den dag konstitutionsutskottets beslut blev offentligt. Därefter skulle möten genomföras varje kväll fram till dess att frågan kom upp i riksdagen, då skulle arbetet ligga nere i hela landet under dessa dagar.
Planen sattes genast i verket. I Stockholm hade ett möte utlysts i förväg till den 13 april och samlade 15 000 deltagare.
I samma nummer av Social-Demokraten där Branting hade sin artikel mot storstrejken annonserade Stockholms partiorganisation till mötet under parollen ”Rösträtt eller storstrejk!”.
Följande söndag, den 20 april, blev den första landsomfattande demonstrationsdagen. 75 000 demonstrerade i hela landet.
I Stockholm deltog 25 000 arbetare i mötet i Lill-Jansskogen för att sedan tåga mot Folkets hus. På vägen dit attackerade polisen de olika tågen och ett 70-tal personer greps. Åklagaren yrkade på att en av demonstranterna skulle dömas till ”ledning av upplopp och anstiftan av uppror” – som kunde ge upp till 10 års fängelse. Straffet blev 10 kronor i böter. Av 59 åtalade i ett mål dömdes en till en månads fängelse, resten fick mindre bötesbelopp, som täcktes av storstrejksfonden. De milda domarna speglade trycket från en arbetarrörelse som mobiliserades till kamp.
Polisens attack väckte en sådan avsky att samtliga riksdagsmän utom två i andra kammaren i Stockholm, oavsett parti, uppvaktade statsminister von Otter för att kräva demonstrationsfrihet och slut på polisterrorn.
Söndagen den 27 april demonstrerade 40 000 arbetare i ett mäktigt tåg. Polisen hade gått med på att arbetarnas organisationer själva skulle stå för ordningen och höll sig passiv. Demonstrationen blev den första legala, av polisen tillåtna arbetardemonstrationen i Stockholm. Även 300 studenter i vita mössor och en stor del av den svenska kultureliten slöt upp i demonstrationen. Ute i landet blev uppslutningen till protesterna större. I Göteborg deltog 25 000 och i Malmö 15 000. Första maj genomfördes arbetsnedläggelser och stora demonstrationer över hela landet, trots regn och snö.
Den 15 maj började riksdagsdebatten. Genom telegram underrättade storstrejksledningen de lokala organisationerna om att strejken skulle börja och arbetet lades ned överallt. I Stockholm arbetade enligt Knut Bäckström, Arbetarrörelsen i Sverige del 1, bara vattenledningsverket och de som skötte belysningen i riksdagen. Trafiken stod still och arbetarna samlades och diskuterade på gatorna.
Knut Bäckström berättar i samma bok att: ”Sammanlagt strejkade enligt rapporterna till storstrejksutskottet 120 000 arbetare de tre dagar som diskussionen pågick i riksdagshuset. I Stockholm var antalet deltagare 42 600, i Malmö 13 000, i Göteborg 12 000, i vardera Eskilstuna, Helsingborg och Gävle 4 000. Cirka hälften av de strejkande var ännu oorganiserade och Landsorganisationens medlemsantal var inte ens tredjedelen så stort som antalet strejkande.”
Även där Socialdemokraterna inte utlyst strejk lades arbetet ned. I exempelvis Örebro hade den socialdemokratiska arbetarkommunen inte följt partiets beslut, men 1 500 arbetare strejkade ändå.
Enligt Social-Demokraten var det bara 1 600 arbetare som blev trakasserade av sina arbetsgivare för att ha deltagit i strejken. Hälften av dessa kom från maskinverkstaden Separator i Stockholm, där 825 arbetare avskedades.
Svagheten med strategin bakom storstrejken var att man lämnade uppföljningen till den socialdemokratiska riksdagsgruppen, som nu hade fem mandat i andra kammaren. Hjalmar Branting motionerade om allmän och lika rösträtt, men bara för män. Motionen avslogs med 155 mot 68. Den dåvarande liberalen Carl Lindhagen, senare socialdemokrat, fick 64 röster för sin motion om rösträtt även för kvinnor.
Varken regeringen eller konstitutionsutskottet fick emellertid igenom sina förslag, då utrymmet för kompromisser var obefintligt.
Regeringen F W von Otter föll, men en ny regering med E G Boström tog vid.
Partiledningen såg dock inte detta som ett nederlag för den parlamentariska vägen, utan mer som ytterligare ett bevis för att strejkvapnet var otillräckligt i den politiska reformkampen.
Storstrejken 1902 var en av de största och mest avancerade strejkerna dittills i världen och blev en enorm framgång för fackföreningsrörelsen som snabbt fördubblade sitt medlemstal. Arbetarklassen visade sig vara en mäktig kraft och arbetarrörelsen tog definitivt över som den mest drivande kraften i rösträttsfrågan.
Det stärkta självförtroendet inom fackföreningsrörelsen ledde till att de flesta strejkerna under den kommande perioden blev framgångsrika trots Åkarpslagen från 1899 som förbjöd arbetare att argumentera för strejk eller hindra strejkbrytare.
I mer än två tredjedelar av de 1 588 strejkerna mellan 1903 och 1908 (i snitt 227 per år) nådde arbetarna en seger eller delseger.
LO:s medlemsantal tredubblades från sekelskiftet till 1907 till 228 770 medlemmar.
År 1903 bildades det socialdemokratiska ungdomsförbundet som snabbt växte till Europas starkaste socialistiska ungdomsrörelse och som blev den socialdemokratiska vänsterns ryggrad.
Den härskande klassen blev rejält skrämd av arbetarnas styrkeuppvisning. Som en motreaktion bildades Verkstadsföreningen redan i juni samma år och tre månader senare Svenska Arbetsgivarföreningen SAF (idag Svenskt Näringsliv).
Samtidigt som arbetarklassen stärkts och tog strid för sina rättigheter ökade tveksamheten i ledningen, som ville undvika konfrontation. Arbetsgivarna gick till offensiv och lyckades inför hot om storlockout få LO-ledningen att gå med på ”decemberkompromissen” 1906, där LO erkände arbetsgivarnas rätt ”att leda och fördela arbetet, att fritt antaga och avskeda arbetare samt att använda arbetare oavsett om dess äro organiserade eller ej”.
1909 tvingade arbetsgivarna fram en ny konfrontation, i vetskap om att de fackliga ledarna inte skulle ta en strid till ett avgörande. Arbetsgivarna utlyste en storlockout som LO tvingades svara med en ny storstrejk. Drygt 300 000 arbetare strejkade i fem veckor, åter en av världens största strejker. LO-ledningen hade dock ingen tanke på hur konflikten skulle vinnas – något som fick den interna kritiken att tala om ”de korslagda armarnas revolution”.
Till slut beslöt LO-ledningen om en partiell återgång till arbetet och strejken bröt ihop.
Till skillnad från storstrejken 1902 blev 1909-års strejk ett kraftigt bakslag för arbetarrörelsen. LO och socialdemokratin tappade hälften av sina medlemmar, något som det tog flera år att återhämta sig från.
Det var främst vänstern inom socialdemokratin, särskilt den alltmer revolutionära ungdomsrörelsen, som tog sig an uppgiften att återuppbygga fackföreningsrörelsen efter nederlaget 1909. Tyvärr lyckades man inte erövra ledningen i partiet och drevs ut 1917. Hela ungdomsförbundet och en stor del av partiet följde med den vänsterflygel som senare blev Sveriges Kommunistiska Parti, föregångaren till Vänsterpartiet.
Avgörandet i rösträttsfrågan kom 1917-1918.
Hungermarscherna runt om i Sverige 1917 och den nya rösträttsstriden 1918 kunde ha utvecklats till en segerrik svensk revolution om det funnits en beslutsam ledning med ett socialistiskt program. De ryska revolutionerna under 1917, inte minst oktoberrevolutionen, och den tyska i november 1918 gjorde att den härskande klassen uppfattade hotet om en svensk revolution som ytterst verkligt.
När en ny strejkvåg bröt ut hösten 1918, med nya krav på storstrejk, sydde den högersocialdemokratiska ledningen och liberalerna snabbt ihop en uppgörelse om allmän och lika rösträtt för män för att lugna rörelsen. Året därpå beslöts också om rösträtt för kvinnor. Stora eftergifter gjordes emellertid; tvåkammarsystemet behölls, med hög rösträttsålder till första kammaren (27 år) och monarkin lämnades orörd.
Kamperfarenheterna från den tiden är brännande aktuella.
Dagens socialister måste bygga på de bästa traditionerna från den svenska arbetarrörelsens barndom.
Marcus Kollbrunner
