Spänningarna ökar inför helgens lokalval (den 30 mars) i Turkiet. Landet skakas av ett massuppror efter att ytterligare en person fallit offer för polisvåldet. Den auktoritära och korrupta regeringen försöker klamra sig fast vid makten genom att så splittring i en kombination med ökat statligt förtryck av oppositionsaktivister och provokationer från regeringsanhängare.
Det sätt på vilket premiärminister Recep Tayyip Erdoğan försöker klamra sig fast vid makten har väckt stor ilska.
Den 11 mars blev Berkin Elvan det åttonde offret för polisvåldet mot de demonstrationer som skakade Turkiet i fjol somras. 15-årige Berkin Elvan var på väg för att handla frukostbröd när han den 16 juni träffades av en tårgasgranat i huvudet. I 269 dagar kämpade han för sitt liv och på sin femtonårsdag hamnade han i koma. Hans mör- dare går fortfarande fria.
Den tragiska nyheten om Berkins död följdes av nya omedelbara protestvågor mot regeringen och Erdoğan. Manifestationer anordnades runt om i Turkiet. I Ankara samlade en spontan sittprotest inom kort flera tusen personer samtidigt som stadens studenter bojkottade undervisningen och tog sig in till centrum.
Med en blandning av sorg, ilska och avsky samlades sedan studenter, elever, industriarbetare, kontorsanställda, vänstergrupper, kurder och alawiter till en gemensam demonstration i Ankara bakom slagord som: ”Den mordiska staten måste ställas till svars”, ”Berkin mördades av AKP:s [regeringspartiet] polis” och ”Erdoğan – mördare, mördare!”.
Utan förvarning gick polisen till attack. Det handlade om skamlös terror och under hela natten pågick strider mellan unga demonstranter och polisen.
När Berkin begravdes i Istanbul den 12 mars var det hundratusentals som gick med i begravningståget.
Efter sommarens massuppror var Erdoğans rykte som oövervinnelig allvarligt skadat. Sedan dess har regimen drabbats av såväl nya bakslag som skakats av korruptionsskandaler. Det sistnämnda har tvingat fyra ministrar att avgå.
Staten är i kris och det råder total splittring i toppen.
Det finns ett starkt motstånd mot Erdoğan. Men Erdoğan som är rädd för det straff som hans motståndare – arbetarklassen eller delar av den härskande klassen – kommer att utkräva anser sig inte ha råd att backa. Medan Erdoğans regim krackelerar försöker samma regim ta ett allt hårdare grepp om statsapparaten. Nya lagar har gett Erdoğan kontroll över rättsväsendet. Censuren har skärpts.
Efter att delar av den härskande klassen, som är emot Erdoğan, omgrupperat sina politiska styrkor för att om möjligt samlas under ett gemensamt oppositionsparaply har regeringspartiet AKP känt sig tvingad att luta sig allt mer mot militären. Statens våldsverkare skyddas och de som har blod på sina händer släpps fria.
En sak är säker: Det är inte frågan om utan när Erdoğan tvingas bort.
Visserligen kan regeringen fortfarande inkassera stöd. Men stödet är krympande, vilket helgens lokalval sannolikt ger besked om.
Vapenvilan i de kurdiska områdena har gjort det allt svårare för regeringen att så splittring. Men regeringen har inte tagit några konkreta steg för att stärka kurdernas nationella rättigheter, vilket stadigt undergräver uppgörelsen med PKK.
Vänstern står i fronten av proteströrelsen, men lider brist på politiska perspektiv och program. Det är en korrekt sammanfattning att säga att vänstern omfamnat rörelsen men att massorna ännu inte har anammat vänstern. Det behövs en socialistisk vänster som kan visa vägen framåt och skapa enad rörelse mot kapitalism och förtryck. ■
