I november förra året var Finland på väg att hamna i en livsfarlig situation. Arbetsgivaren i de finska kommunerna vägrade hårdnackat att höja lönerna till skäliga nivåer. Därför hotade 13 000 sjuksköterskor med att säga upp sig. Massuppsägningar är en vansklig kampmetod, men den här gången lyckades den. De finska sjuksköterskorna fick upp sina löner rejält.Finska vårdförbundet hade begärt en löneökning på 24 procent under 28 månader. Arbetsgivaren sa rakt av nej och hänvisade till budgetutrymmet, men de finska sjuksköterskorna gav sig inte. När namnlistorna om massuppsägningar började cirkulera tvekade många, men till slut hade över hälften av sjuksköterskorna på flera sjukhus skrivit under.
Nu cirkulerar ett liknande upprop bland svenska sjuksköterskor och initiativet visar på den kampvilja som finns. Stämningarna liknar de i Finland, ”Nu eller aldrig” eller, uttryckt med den finska sjuksköterskan Gun Wards ord: ”Vi har varit ett kuvat släkte så länge och därför släpar våra löner efter”.
Trots att tillväxten i den finska ekonomin de senaste tio åren har legat över snittet för OECD-länderna, låg sjuksköterskornas löner 17 procent under OECD-kollegornas. Bland de som inte fått del av trycket i ekonomin hade de sällskap av bland annat 600 000 finländare som levde under EU:s fattigdomsgräns.
Bristen på satsningar i den offentliga sektorn förklaras delvis av att den sittande borgerliga regeringen under förra mandatperioden (2003-2007) sänkte skatterna med 30 miljarder kronor. Samma regering talade sig i valrörelsen varm för att höja lönerna i kvinnodominerade och underbetalda yrken – t ex för sjuksköterskorna. När valet väl var vunnet, tonade de helt och hållet ned den retoriken. Exakt hur ovilliga man var att höja lönerna visade man dagarna innan sjuksköterskornas uppsägningsvarsel skulle träda i kraft.
Då fattade riksdagen, med siffrorna 113 mot 61, beslut om en lag som kunde tvångskommendera sjuksköterskorna tillbaka till jobbet. Också för en högerregering är det en mycket kontroversiell sak att lägga sig i fackliga konflikter, men lagen inkräktade också på ett individuellt plan: att staten tvångskommenderar någon i arbete brukar annars bara accepteras under krig.
Statsminister Matti Vanhanen gjorde sitt bästa för att skylla allt på sjuksköterskorna: det var de som äventyrade patienternas säkerhet, det var de som tvingat regeringen att besluta om tvångsarbete. Sjuksköterskorna behöll dock hela tiden sitt stöd i opinionen; 60-70 procent stödde deras aktion.
Resultatet blev en lönehöjning på 22-28 procent enligt facket, plus en engångsbonus på 2 500 kronor – alltså en klar seger. Ingen sjuksköterska förlorade jobbet.
som facklig metod är massuppsägningar riskabel. Konsekvenserna får bäras av enskilda medlemmar. Finska vårdförbundet klarade det genom att förankra idén hos medlemmarna och genom att lita till den egna enigheten: man gick hårt ut med att om någon inte skulle återanställas, skulle ingen arbeta.
När vårdförbundet sedan konkretiserade varslet, tog man ut personal på förlossningsmottagningar, akuter och intensivvårdsavdelningar – där man visste att konsekvenserna skulle bli svårast. Massuppsägningen kombinerades med övertidsblockad och nyanställningsstopp för att det garanterat skulle ta skruv. Vårdförbundet såg också till att bemöta alla attacker från arbetsgivaren. När riksdagens lagförslag först kom på tal, ordnade man en stor demonstration.
Helt avgörande är att övertyga allmänheten och patienterna om att massuppsägningen inte bottnar i brist på respekt för vårdansvaret. Att sjuksköterskorna lyckades med detta innan varslet trädde i kraft är en sak. Om massuppsägningarna hade blivit av hade de fått försvara sig inför drabbade patienter, men arbetsgivaren vågade inte ta chansen. Natten innan varslet trädde i kraft sa man ja till medlarbudet.
Arbetsgivarna fortsatte attackerna efter segern, då man påstod att var fjärde kommun skulle tvingas höja skatten, i ett tydligt försök att framställa sjuksköterskornas krav som orimliga. Politikerna älskar att hänvisa till det begränsade budgetutrymmet när de vägrar att satsa mer resurser. Det är dock egentligen bara en fråga om prioriteringar. De finska sjuksköterskornas exempel visar att man med enighet och stöd utifrån kan rubba det som arbetsgivaren påstår är bergfast: nämligen den offentliga sektorns budgeterade lönepott.
Ulrika Waaranperä
