foto: Cate Turton / Department for International Development
Sjukvårdspersonal undersöker ett undernärt barn i Dolo Ado, Etiopien.
Etiopien har de senaste åren haft den starkaste ekonomiska tillväxten i världen. Vinnarna har varit den diktatoriska regimen, dess allierade och multinationella storföretag. Nu inleds en svältkatastrof som kan drabba 15 miljoner människor.
I somras gästades huvudstaden Addis Abeba av världsledare som Barack Obama, inklusive statsminister Stefan Löfven. De deltog på en konferens bara månaden efter ett val där landets styrande parti hävdar att de fick 100 procent av rösterna. Men Obama valde att kalla regeringen ”demokratiskt vald”.
Landets styrande fick också starkt beröm för sin ekonomi, som enligt officiella siffror har mer än fördubblats på sex år. Tillväxt på över 10 procent per år är den högsta i världen under 2010-talet. Ekonomiskt försöker det styrande partiet EPRDF, som har haft makten i 24 år, att följa en ”kinesisk” modell, med en diktatorisk regim, stark statlig styrning och satsning på infrastruktur. Samtidigt har de styrande i både Västmakterna och Kina tryckt på för att Etiopien ska ge större utrymme för den internationella ”marknaden”, det vill säga privata företag och spekulanter.
Den begynnande svältkatastrofen har i ett slag ställt de ekonomiska siffrorna i skuggan. FN uppskattar att 15 miljoner etiopier riskerar att svälta. 350 000 barn riskerar extrem undernäring, enligt Unicef. Antalet som får del av FN:s matprogram ökade från 2,5 miljoner i början av 2015 till 8,5 miljoner i oktober.
Den utlösande faktorn är El Niño, världens största klimatfenomen som får havens vindar och strömmar att ändra kurs. I norra Etiopien betyder det torka medan andra delar av östra Afrika drabbats av översvämningar.
Etiopiens befolkning beräknas i år ha passerat 100 miljoner. 80-85 procent av dem är självförsörjande bönder. Att en så stor del av maten produceras lokalt gör att torkan drabbar väldigt många. För framför allt äldre etiopier väcks minnet av svälten åren 1984-85, då 400 000 dog. Över en miljon dog av svält mellan åren 1965 och 1985.
Premiärminister Hailemariam Desalegn deklarerade tidigare i år att landet minsann kunde försörja sin befolkning, men regimen har nu fått kapitulera. De har begärt motsvarande över 5 miljarder kronor i bistånd. Löften om matleveranser från USA, Kina och EU-länder kommer inte att räcka.
Regimen fruktar att svälten ska leda till dess fall. Media och frivilligorganisationer har förbjudits att använda orden ”hungersnöd”, ”omfattande svält” eller referera till att barn dör dagligen. Det sistnämnda förnekas av regimen, som tvingade den mamma som hade intervjuats av brittiska BBC sedan hennes barn dött att ta tillbaka sina uttalanden om att dödsorsaken var svält. Sedan dess får inga journalister rapportera från de berörda regionerna.
Att tvingas erkänna att de inte kan föda befolkningen är en svidande vidräkning för en regim som har talat om att fattigdomen ska avskaffas. Sanningen är att de allra flesta aldrig har märkt något ekonomiskt under. Medelinkomsten är bara cirka 1 000 kronor i månaden, det vill säga 30 kronor om dagen, och många tjänar betydligt mindre.
På UNDP:s (FN:s utvecklingsprogram) lista över Human Development rankas Etiopien som 173:e land av 187 länder. En liten grupp i samhällstoppen har dock berikat sig kraftigt. Enligt uppgift ska landets största exportvara det senaste året vara guld till Schweiz.
Regimens propaganda uppger att nöden enbart orsakas av El Niño. Men dess konsekvenser är ett resultat av både landets ställning inom världskapitalismen och regimens politik. EPRDF-regeringens hårdhänta repression har accepterats av EU och USA av två skäl: militärt och ekonomiskt. Etiopien är en nära allierad till USA i ”kriget mot terrorismen”; bland annat har USA en militärbas i landet. Flera multinationella bolag, till exempel Ericson, ser landet som ny stor marknad medan andra, som H&M, använder dess billiga arbetskraft.
I likhet med andra diktaturer har dessa band gett dem fria händer att öka repression och förtryck. Inför ”valet” i maj greps ledare och medlemmar i alla oppositionspartier. Tidningar har stängts och journalister dömts som terrorister. Demonstrationer är förbjudna, exempelvis greps en mindre grupp som samlades på internationella kvinnodagen.
Regimen och armén domineras av ledare från tigrayfolket, en av de tre största folkgrupperna (de andra stora är oromo och amhara). Den tidigare premiärministern Meles Zenawi, som dog år 2012, var tigray, medan hans efterträdare Hailemariam Desalegn är från en mindre folkgrupp i söder. Totalt finns det över 80 olika folk- och språkgrupper.
Amnesty International i Sverige beskriver regimens repression: ”Oberoende mediapublikationer utsattes under året för ytterligare attacker. Fredliga demonstranter, journalister och medlemmar av oppositionella partier blev godtyckligt gripna. Godtyckliga gripanden, tortyr och annan misshandel förekommer i stor utsträckning och används ofta som en del i ett system för att tysta faktiskt eller misstänkt avvikande åsikter.” Rapporten från 2014 beskriver också statens tortyr och rapporterar om våldtäkter. Det finns också fler fall där etiopiska oppositionella ledare i exil gripits och förts tillbaka till Etiopien där de torterats och dömts som terrorister.
I höst, liksom i april och maj 2014, har stora protester organiserats i Oromoprovinsen, särskilt av studenter. De fruktar att en ny regionindelning (”Integrated Master Plan”), där en del av Oromo slås ihop med Addis Abeba, ska driva bort bönder och fattiga från sin mark. Regimen svarade med hård repression på fjolårets protester. 30 personer sköts till döds, hundratals misshandlades och flera tusen sattes i fängelse utan rättegång.
Oron över att förlora sin mark är berättigad. Regimen utnyttjar att jorden är statlig till att leasa ut bördig jordbruksmark och vattenresurser till multinationella bolag och andra stater. Det är affärer där regimens närstående kan göra stora vinster – samtidigt som det är en viktig orsak till massvälten. Totalt har sju miljoner hektar sålts ut – en yta dubbelt så stor som Belgien. Över en miljon människor har tvingats bort från sina jordar (mark i fattiga länder som utnyttjas på detta sätt motsvarar hela Frankrikes yta).
Den uppflammande svältkatastrofen, som väntas bli mycket värre år 2016, är ytterligare ett bevis på regimens och dess internationella ”vänners” totala misslyckande. Det omfattande missnöjet kan explodera i massprotester i revolutionär riktning.
”Unga människor är arga och utan jobb. Möjligheter till utlopp för deras frustration stängs snabbt. Vettiga oppositionsledare tvingas i exil eller fängelse, vilket öppnar för brushuvuden. Universiteten har vuxit tiofalt, men jobben räcker inte för alla dessa klipska nyutexaminerade”, sammanfattade tidningen Economist. ■
