I tisdags var det precis ett år sedan investmentbanken Lehman Brothers ställde in betalningarna. Det var den största konkursen i USA:s historia. Lehman Brothers påskyndade det globala krisförloppet och efter bara någon månad var världsekonomin i ett tillstånd av fritt fall.I media framställs det som om Lehmankraschen ensamt bar ansvar för krisen. Men så är givetvis inte fallet. Krisen var en oundviklig följd av de spekulativa bubblor som blåsts upp under 2000-talet och försöken att överkomma kapitalismens motsättningar med hjälp av ohejdad kreditexpansion och växande skuldsätt- ning.
Den amerikanska bomarknadens kollaps sommaren 2007 markerade att den globala kapitalismen nått vägs ände. Det finansiella korthuset hade börjat vackla och när Lehman Brothers föll rasade allt samman, men det kunde likaväl ha varit en annan händelse som fick korthuset att rasa. Det var många banker, hedgefonder o s v som ruinerats och väntade på att gå omkull hösten 2008 och ännu finns många finansjättar som vilar på bräcklig grund.
Krisen är långt ifrån över, även om det fria fallet hejdats och en tillfällig stabilisering på bottennivå ägt rum.
”Lehman blev Henry Paulssons [då USA:s finansminister] största misslyckanden”, skrev Dagens Industri den gångna helgen i en special om ett år ”efter kraschen som förändrade världen”. Precis som andra kapitalistiska politiker och bedömare, underskattade Paulsson och Bushadministrationen krisens djup och omfattning. Genom att låta Lehman Brothers falla ville man markera att det fanns en gräns för statsingripanden.
”Den amerikanske finansministern har satt ner foten. Nu får vi se om golvet håller”, som Svenska Dagbladet uttryckte det.
Men det fanns inget golv, det bar rakt ned i ett svart hål. Inom loppet av några månader ”hade bankkartan i USA ritats om fullständigt. Tre av fem investmentbanker var borta, liksom två av de största affärsbankerna. Fram till idag har ytterligare långt över 100 mindre regionala och lokala banker dukat under”, påpekar Dagens Industri i sin special.
Det kapitalistiska etablissemanget togs på sängen och tvingades mobilisera astronomiska 70 000 miljarder kronor, enligt brittiska BBC, för att om möjligt förhindra en global ekonomisk härdsmälta.
Stödmiljarderna, stimulanserna och de mån- ga statsingripandena tillsammans med den kreditledda uppgången i Kina i år har tillfälligt kunnat dämpa fallet – men till priset av historiskt höga underskott, nya bubblor och obalanser i världsekonomin.
Dagens kris är ingen ”vanlig” lågkonjunktur utan en organisk, strukturell kris för kapitalismen som löper över år och som innehåller både dramatiska nedgångsfaser och tillfälliga återhämtningar. Återhämtningar som helt går arbetarhushållen och de fattiga förbi.
Den nuvarande så kallade återhämtningen är inte uthållig eftersom den baseras på tillfälliga åtgärder som fungerat som konstgjord andning. ”Det gäller exempelvis den finansiella sektorn där de mycket stora problem som blottlades under hösten i fjol egentligen bara sopats under mattan genom redovisningsmässiga manövrar och/eller plåstrats över av massiva räntesänkningar och subventionerad utlåning från centralbankerna och statliga stödåtgärder för att förhindra systemkollaps.” (Svenska Dagbladet den 14 augusti 2009)
Arbetslösheten fortsätter att öka världen över och antalet fattiga blir allt fler.
Risken för nya störtdykningar är där-för stor och precis som i september i fjol har kapitalisterna ingen klar bild av hur instabilt läget är.
Varje kapitalistisk kris visar på ett brutalt sätt att marknadens kaos och förödelse måste ersättas med socialism och en demokratisk planerad ekonomi.
