Klimatet påstås vid sidan av jobben och skolan ha högsta prioritet i den budget som regeringen har lagt fram. Enligt både Stefan Löfven, miljöministern Åsa Romson och finansplanen är “klimatfrågan vår tids stora ödesfråga”. Men när det kommer till kronor och ören är det istället slående att det inbillade hotet från Putin prioriteras högre i regeringens och V:s första rödgröna budget än klimatomställning och energibesparande.
De 1,32 miljarder kronor mer som satsas på den Nato-anpassade upprustningen av militären (och dess ökade koldioxidutsläpp) är mer än de 1,19 miljarder som satsas på ökade investeringar i klimatomställning och energi (varav 0,5 miljarder är klimatfinansiering i utvecklingsländer) under år 2016. Även därefter beräknas också anslagen till militären öka snabbare varje år till 2019, då ökningen till militären blir 2,32 miljarder kronor jämfört med de ökade investeringarna i klimatomställning och energi med 1,57 miljarder.
Att regeringen ändå kan hävda att den totalt satsar 4,5 miljarder kronor för klimatet år 2016 är en glädjekalkyl som beror på att den räknat in höjda bränsleskatter, det tidigare så kallade jobbpaketets satsning på renovering av flerfamiljshus och ökade anslag till järnvägsunderhåll.
Men som Naturskyddsföreningen konstaterat kopplas inte höjningen av bensinpriset till någon satsning på förnybara bränslen och el. Inte heller innehåller investeringspaketet några pengar alls till nya järnvägar eller ens ett förstatligande av det kaotiska järnvägsunderhållet.
Samtidigt glöms direkt negativa klimatsatsningar bort, som till exempel att SJ tvingas betala en avkastning till staten på 2 miljarder kronor, vilket bland annat leder till indragna nattåg till Jämtland. Än mer uppenbara baklängessatsningar är det påbörjade bygget av världens största och dyraste sexfiliga motorvägstunnel Förbifart Stockholm i en huvudstad där kollektivtrafiken förfaller och de ökade utsläpp som skapas av militära upprustningar och övningar.
Trots att den svenska regeringen vill sola sig i glansen som världsledande i klimatomställningen ligger Sverige också hopplöst på efterkälken i den så kallade solrevolutionen, på tjugonde plats i Europa. Detta trots att solenergitekniken har utvecklats språngartat och att priserna på solpaneler har fallit med 80 procent sedan år 2008. Medan solelen redan uppgår till sju procent av Tysklands elproduktion, är Sveriges andel fortfarande endast mindre än en hundradel så stor, 0,06 procent.
I det perspektivet ska man se regeringens upphaussade ökning av stödet till solceller från 50 till 225 miljoner kronor år 2016 och 390 miljoner per år därefter. Det är en satsning som omedelbart devalveras av att regeringen samtidigt ansett sig tvingad av EU:s konkurrensregler att införa en ny skatt på större anläggningar av förnybar el från sol och vind med 194 miljoner kronor, som tidigare har varit skattebefriade.
Detta sker samtidigt som OECD:s generalsekreterare Ángel Gurría säger att ”vi är totalt schizofrena” om det faktum att de 34 OECD-länderna tillsammans med sex utvecklingsländer fortfarande på 800 sätt subventionerar produktionen och konsumtionen av kol, olja och gas med 167 miljarder dollar per år. Det är också långt mer i stöd till några av världens rikaste företag än de totala subventionerna till förnybar energi med 121 miljarder dollar och långt mer än de 100 miljarder dollar om året i klimatstöd från rika till fattiga länder från år 2020 som de länge har utlovat på papperet, men ännu står långt ifrån att infria.
”Med högt ställda mål ska Sverige vara drivande i de internationella förhandlingarna”, heter det i finansplanen. Men inget tyder på att de föreslagna åtgärderna ens kommer i närheten av att infria Riksdagens mål från år 2009 om att Sverige ska minska de utsläpp som inte ingår i EU:s utsläppshandel med 40 procent till år 2020 jämfört med år 1990. När knappt fem år återstår har de svenska utsläppen sedan år 1990 enligt Supermiljöbloggen bara minskat med strax över 20 procent. För att inte tala om att utsläppshandeln sedan länge har kollapsat.
Två och en halv månad innan toppmötet i Paris mellan den 30 november och 12 december där den kapitalistiska världens ledare jobbar hårt för att undvika ett intryck av totalt fiasko som i Köpenhamn år 2009 har nu 62 länder som mellan sig står för 70 procent av världens utsläpp lämnat in sina frivilliga nationella åtaganden (INDC:s).
Men även om orden i dessa och de ytterligare åtaganden som väntas före Paris även från Indien, Brasilien och Indonesien verkligen fullt ut infrias i effektiv handling skulle detta inte alls räcka för att begränsa den globala uppvärmningen till 2 °C-målet. Enligt FN:s chefsförhandlare Christiana Figueres pekar det snarare mot 3°C.
Den svenska miljöministern Åsa Romson medger att såväl Sveriges som EU:s mål att minska utsläppen med 40 procent till år 2030 jämfört med år 1990 är otillräckliga. Den EU-lösning på detta dilemma som Sverige sägs ha varit pådrivande för är att det avtal som tecknas i Paris ska innehålla en överenskommelse om femåriga översyner, där bollen sparkas till framtidens politiker att skärpa sina åtaganden.
Det är en linje som redan oroar en stor majoritet av forskarna och som dessbättre genomskådas av en allt mer radikaliserad rörelse av rörelse för klimatet.
Enligt ett tidigare uttalande till ETC av Johan Rockström, Sveriges mest kända klimatforskare, behöver världens utsläpp av växthusgaser enligt vetenskapen minska i storleksordningen 80 procent till år 2050, och då från EU med 60 procent till år 2030 som ett absolut minimum. Det är en målsättning som inga framtida femårsöversyner av samma sorts politiker inom samma kapitalistiska system kan uppnå om inte de avgörande besluten fattas i Paris eller mycket snart därefter.
”Vi har idag en nödsituation”, för att citera den gamle klimatforskaren James Hansen, tidigare chef för det NASA som just har deklarerat både att 2015 hittills är det varmaste år som uppmätts och att en mycket snabbare höjning av havsnivån till minst 93 centimeter detta århundrade redan är oundviklig.
Att världens ledare (i bästa fall) planerar för 3 °C medan värmeböljorna redan under 1 °C har blivit tio gånger vanligare åren 1981-2010 än mellan åren 1951-1980, polarisarna börjat brytas upp och havens biologiska mångfald har halverats, innebär att det kapitalistiska systemet för oss mot katastrofens rand. ■
