Ett historiskt förstatligande

2006-05-10 16:46:00




Bolivias besked på 1 maj om att förstatliga Sydamerikas näst största reserver av naturgas är 2000-talets mest spektakulära fingervisning om att den nyliberala eran sedan Sovjets kollaps hädanefter kan utmanas i massiv skala. Medan oljebolagen och västvärldens politiker förfasar sig, har beskedet hälsats med entusiasm bland Bolivias och Latinamerikas fattiga massor.
Sedan den nye presidenten Evo Morales i ett tal ute på ett av Bolivias viktigaste gasfält gav beskedet, omgiven av militärer, som hissade upp en banderoll med texten ”Nationaliserat, bolivianernas egendom”, hälsades nyheten av ett öronbedövande jubel över hela landet. Att militär sattes in på 56 gasfält var en varning mot alla försök till sabotage och förstörelse av känsliga papper.
När Morales förklarade att detta var ”den efterlängtade dagen, en historisk dag då Bolivia återtar absolut kontroll över sina naturresurser” var detta inte tomma ord. I tre år har den massrörelse som under ”gaskriget” i oktober 2003 och igen i maj-juni förra året kostat ett 80-tal dödsoffer och störtat två presidenter, samlat en överväldigande majoritet bakom detta huvudkrav. Och i det väldiga 1 maj-tåget från massrörelsens centrum i förstaden El Alto in till huvudstaden La Paz, organiserad innan beslutet, dominerade krav som ”Ut med yankee-imperialismen”, ”Ut med de plundrande transnationella företagen”, ”Nationalisera kolvätena nu” och ”Död åt ’Cruceno-oligarkerna’” – eliten i den gasrika provinsen Santa Cruz som hotar att splittra landet.
Enligt regeringens dekret ska statens intäkter från landets två största gasfält, San Alberto och San Antonio, där det statliga brasilianska oljebolaget Petrobras och det spansk-argentinska Repsol svarat för 70 procent av Bolivias produktion av naturgas, ökas från 50 till 82 procent. I mindre fält behålls en andel på 50 procent. Bolivias statliga oljebolag YPFB, som knappt existerat sedan privatiseringen 1996, ska inom 60 dagar överta all produktion, prospektering och distribution. De 21 utländska bolagen får 180 dagar på sig att sälja en majoritet av ägandet till staten – annars ska de exproprieras.
I sitt tal lovade Morales att: ”Detta är bara början. I slutet av maj ska vi nationalisera andra energiresurser…vi börjar med kolvätena, i morgon ska vi fortsätta med gruvorna, skogen och alla naturresurser”.
För självutnämnda ”strateger” som vice-presidenten Alvaro Garcia Linera, skolad i en stalinistisk stadieteori, är dessa åtgärder inte början på socialism utan inledningen till 50-100 år av ”Andinsk-Amazonsk kapitalism”. I verkligheten har regeringen agerat under det väldiga tryck som uppstått när Sydamerikas fattigaste arbetare och ursprungsfolk gör uppror mot 20 år av katastrofal nyliberalism. Samtidigt präglas stora delar av den rörelse som burit Morales till regeringsmakten av ett självständigt och kritiskt tänkande. Bland många i fackföreningsrörelsen COB – som sedan efterkrigstiden inkluderar delar av Trotskijs övergångsprogram i sitt program – krävs till exempel redan i dag arbetarkontroll och arbetarstyre som ett första steg i bygget av ett socialistiskt samhälle.
Att Bolivia kunnat ta detta steg beror också på det starka stödet från sina ”bolivariska” allierade i Venezuela och Kuba. Nu har även presidenterna Lula och Kirchner i Brasilien och Argentina, som köper det mesta av Bolivias naturgas, tvingats förklara sin respekt för beslutet. Något annat vore omöjligt på grund av den enorma sympatin från Latinamerikas arbetare och fattiga massor.
Chockade experter världen runt tippar i dag på starka spridningseffekter – först och främst till länder som Peru och Ecuador – för idéerna om att de oljerika länderna själva ska överta kontrollen över naturresurserna. Från händelser som denna kan också socialister världen över hämta ny inspiration i sin kamp för en socialistisk världsordning.