Det blev ett rungande nej i folkomröstningen på Island. Över 93 procent sa nej till Icesavelagen. Bara omkring 1,8 procent röstade ja, medan övriga röster var blanka eller ogiltiga.Nejet är ett klart nederlag för regeringen. Nu gäller det att folkomröstningens resultat blir ett avstamp för fortsatt kamp mot att notan för spekulanternas kris på nytt hamnar hos skattebetalarna.
Offensiv har talat med Skúli Jón Kristinsson, Sósíalískt Réttlæti (CWI på Island), om folkomröstningen och vad som bör göras nu.
Vad gällde folkomröstningen?
– Vi röstade om den lag som det isländska parlamentet godkänt och som ska garantera att skattebetalarna betalar de isländska bankernas skulder till den brittiska och holländska staten. ”Icesave” hette den internetbank som den isländska banken Landsbanki etablerade i Storbritannien. När de isländska bankerna kollapsade i okto- ber 2008 svarade regeringen med nödinsatser som skulle rädda de isländska bankernas tillgångar, men bankernas utländska filialer inkluderades inte.
Den brittiska och den holländska regeringen klev då in med 3,8 miljarder euro (37 miljarder kronor) för att rädda de inhemska tillgångarna som fanns i de isländska bankerna för att efteråt kräva pengarna tillbaka från Island.
Islands parlamentet, där Socialdemokraterna och Gröna vänstern har majoritet, accepterade detta och godkände ”Icesave-lagen”. Högerpartierna i opposition var beredda att betala, men argumenterade för att man kunde nå en bättre överenskommelse med regeringarna i Storbritannien och Holland.
– Men presidenten, som inte har någon formell makt, kände på grund av protesterna att han inte kunde skriva under den nya lagen. Enligt konstitutionen kan han vägra att skriva under en lag och säga att det måste till en folkomröstning.
– De som röstade nej gjorde det av olika skäl. Vissa är emot hela idén om att överhuvudtaget betala dessa pengar. Andra röstade nej för att man hoppas på en bättre överenskommelse med de brittiska och holländska regeringarna.
Premiärministern och finansministern sa efteråt att resultatet inte förvånade dem. De visste att lagen var impopulär. Nu hävdar de att folkomröstningen var meningslös, eftersom nya förhandlingar med den brittiska och holländska regeringen inleddes redan före folkomröstningen.
Vad gjorde regeringen när Island kraschade år 2008?
– Regeringen införde en speciallag som gav staten fria händer att rädda krisbankerna och tog den Internationella valutafonden (IMF) till landet.
–Om Island skulle betala pengarna till den brittiska och holländska staten – som IMF kräver – skulle det motsvara 48 000 euro per invånare (470 000 kronor) på Island. Det är för att kunna betala dessa pengar som regeringen har attackerat levnadsstandard, sjukvård och skola.
Vad krävs nu?
– Fackföreningarna är väldigt passiva. De officiella vänsterpartierna, som Socialdemokraterna och Grönavänstern, är inga arbetarpartier. Vi måste vinna tillbaka fackföreningarna som redskap för kampen i arbetarnas intresse och kämpa för bygget av ett nytt arbetarparti. Detta kommer att kräva tid och ansträngningar, men det är det enda alternativet.
– Arbetarklassen och ungdomar ska inte betala för kapitalismens kris. CWI på Island kräver inflationsskyddade löner och att arbetarhushållens skulder avskrivs.
– Island borde sluta betala alla utländska skulder och försvara sin sjukvård och utbildning. Ett förstatligande av fiske- och aluminiumindustrin under arbetarnas kontroll och styre är nödvändigt för att använda landets rikedomar i arbetares och ungdomars intressen. Bankerna borde återförstatligas under arbetarkontroll.
Hur kan detta uppnås?
– Det enda alternativet är att pressa regeringen och ta kamp genom demonstrationer, strejker och andra slags protester. Nedskärningarna måste stoppas och IMF köras ut ur landet.
– Kampen på Island behöver ett globalt perspektiv för att koppla samman kampen med den i andra länder. Om vi kämpar tillsammans, i hela Europa och internationellt, kan vi försvara vår levnadsstandard mot kapita- listernas angrepp, avslutar Skúli Jón Kristinsson (CWI på Island).
Offensivs redaktion
