foto: Natalia Medina
I Sverige blev 2014 ett år fyllt av tvära kast i såväl opinion som samhällsutvecklingen. Vem hade exempelvis kunnat ana att supervalåret skulle sluta i att den nyvalda regeringen efter 60 dagar vid makten fann sig tvingad att utlysa ännu ett val – nyvalet till riksdagen den 22 mars.
Den politiska krisen satte onekligen sin prägel på året. Ytterst är denna kris ett uttryck för att det inte finns någon inomkapitalistisk väg ut ur kapitalismens stagnation och utdragna kris.
År 2014 blev ett år då landet gled ännu mer isär – politiskt och socialt. Vindarna blåste till vänster. Under årets lopp stärktes såväl det folkliga motståndet mot högerpolitiken och effekterna av det nyliberala systemskiftet, som viljan att aktivt bekämpa rasismen. Men i avsaknad av ett starkt socialistiskt arbetarparti och kämpande demokratiska fackföreningar – en levande arbetarrörelse – blev inte vänstervindarna ihållande. Till följd av den ojämna medvetenheten, brist på kamperfarenheter och politisk förvirring kring frågan om vad alternativet är, skiftade opinionsvindarna och kamviljan snabbt i styrka.
På våren gav SOM-institutets årliga opinionsundersökning besked om att kritiken mot vinster i välfärden hade vuxit. Sju av tio ville stoppa vinstuttagen ur vård, skola och omsorg. För två år sedan var det sex av tio. Sammantaget visade SOM-institutet på ett rekordstöd för den offentliga sektorn och välfärdsstaten.
Det var de stora, riksomfattande demonstrationerna, som svar på nazistsekten SMR:s attack mot en antirasistisk demonstration i Kärrtorp den 15 december 2013, som kom att färga årets första månader. Under december-januari genomfördes demonstrationer mot nazistvåldet på över 30 orter, med ett sammanlagt deltagande på över 40 000 personer – den största gräsrotsmobiliseringen sedan början av 1990-talet. Det var heller ingen tillfällighet att denna folkrörelse mot nazistvåldet sammanföll med ett ökat motstånd mot högerpolitiken. I början av året stod det klart att Alliansen hade nått vägs ände.
Läget på våren 2014 var lite som 2006, då väljarna hade fått nog av socialdemokratisk högerpolitik och Göran Persson och det spelade inte någon roll vad S-regeringen lovade. Den var körd.
Det var inte den så kallade rödgröna oppositionen som låg bakom den markanta opinionsförändringen, utan den var snarare ett uttryck för en folklig reaktion underifrån, allt medan inte minst Socialdemokraterna bara fortsatte att gå i otakt med opinionen.
Oppositionens politiska tillkortakommanden, tillsammans med facktopparnas fortsatta passivitet, medförde att det in i det sista var oklart om det i höst skulle bli ett regeringsskifte. Men allt pekade mot att det äntligen var dags att sätta punkt för Reinfeldt & Co.
EU-valet den 25 maj gav besked om hur impopulär högerregeringen hade blivit. ”Vänstervind i svenska EU-valet, men varning för rasistiska SD”, skrev Offensiv då. Visserligen har EU-valet alltid en karaktär av protestval mot de styrande, men denna gång var det ett protestval med vänsterförtecken.
Moderaterna blev EU-valets stora förlorare. Sammantaget fick de fyra allianspartierna bara 36 procent av rösterna mot över 50 procent för de rödgröna och Feministiskt Initiativ, som för första gången fick plats i EU-parlamentet. I EU-valet 2009 var det jämnt mellan de rödgröna och högeralliansen.
Det rasistiska högerpartiet Sverigedemokraterna gick också fram och fick två mandat i EU-parlamentet. Valresultatet var såväl en fingervisning om hur det skulle gå i höstens val som en varning om att Sverigedemokraterna, i brist på ett tydligt arbetarklassbaserat vänsteralternativ, skulle kunna parasitera på det rådande missnöjet.
Men utan de stora antirasistiska mobiliseringarna på gator och torg, arbetsplatser och skolor, som omgav EU-valet, skulle SD ha vunnit ett ännu större väljarstöd. Dessa manifestationer visade den potential som finns för att bygga en riksomfattande antirasistisk rörelse som också har förankring på arbetsplatserna och i fackföreningarna. Demonstrationer kan dock inte ensamt stoppa SD och rasistisk splittring. Kampen mot rasismen behöver kopplas till en kamp mot högerpolitik och kapitalism, som göder rasismen.
Även under 2014 fortsatte antalet strejker och arbetsmarknadskonflikter att ligga på en rekordlåg nivå. Men det var ytterst nära byggnadsstrejk. Strejkhotet tvingade arbetsgivarna till en eftergift i elfte timmen. Byggnads fick igenom en fastare plattform för ”ordning och reda” – kollektivavtal ska gälla – på byggarbetsplatserna.
Arbets- och anställningsvillkoren stod också i förgrunden i Sekos tågstrejk i juni. Strejken satte fokus på avregleringarnas förödande följder och inför hotet om upptrappad tågstrejk innan midsommar backade arbetsgivarna. Det blev en klar begränsning av antalet timanställda och deltidsanställda på Veolia, som körde Öresundstågen (det var Veolias villkorsdumpning på Öresundstågen som orsakade strejken).
Privatiseringar och avregleringar har försvagat anställningsvillkoren och ytterligare bidragit till en allt otryggare arbetsmarknad. En av fem arbetare har idag en otrygg, tillfällig anställning. Bland unga arbetare är det mer än hälften. Otrygga jobb och ökad stress på arbetsplatserna har också lett till att sjukskrivningarna ökar igen och att arbetsplatsolyckorna blir fler.
Internationella händelser satte också sin prägel på Sverige 2014. Tiotusentals människor demonstrerade under sommaren-hösten mot Israels terrorkrig i Gaza och till stöd för de kämpande kurderna i Kobanê. För att om möjligt blidka opinionen och försöka skyla över S-ledaren Stefan Löfvens försvar av Israels bombkrig i juli utlovade Socialdemokraterna några månader senare, då i regeringsställning, ett symboliskt erkännande av Palestina.
Valet den 14 september blev ytterligare ett rejält nederlag för högeralliansen. Men inte heller de rödgröna gjorde något bra val. Socialdemokraterna gjorde sitt näst sämsta val i historien. De rödgröna var dock större än högeralliansen och därför kunde en ny regering formas av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, med Stefan Löfven som statsminister.
Denna minoritetsregering ämnade att styra i samarbete med ett eller flera allianspartier. Men allianspartierna var kallsinniga och efter bara 60 dagar utlyste S-MP-regeringen ett nyval.
Den politiska krisen hade därmed nått en ny nivå, och det enda som är säkert är att efter nyvalet är läget i Sverige än mer likt den kroniska instablitet som präglar resten av Europa.
Nyvalets bakgrund, SD:s höjda rasistiska profil och uttalande om att göra nyvalet till ”en folkomröstning om massinvandringen”, jämte risken för att en ny högerregering bildas efter den 22 mars, har redan fött en motreaktion och höjt den politiska temperaturen. Det polariserade valet och ”kontrarevolutionens piska” kan ge vänstervindarna ny styrka och nya uttryck. Låt oss göra 2015 till ett år av kamp mot rasism och all högerpolitik och för nya steg i bygget av ett socialistiskt massalternativ. ■
